Småskrake

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Småskrake
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Småskrakepar.
Småskrakepar.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Andfåglar
Anseriformes
Familj Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj Merginae
Släkte Skrakar
Mergus
Art Småskrake
M. serrator
Vetenskapligt namn
§ Mergus serrator
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde:Gul: Sommar, blå: vinter & grön: hela året
Utbredningsområde:
Gul: Sommar, blå: vinter & grön: hela året
Adult hane om vintern.
Adult hane om vintern.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Småskrake (Mergus serrator) är en fågel inom underfamiljen Merginae. Denna flyttfågel häckar cirkumpolärt i norra Palearktis och Nordamerika och övervintrar vid havskuster. Den häckar i närheten av vatten i skogsbiotoper på tundra, taiga och i den tempererade zonen.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Småskraken är en medelstor and med ett spetsigt utseende. Längden ligger mellan 52 och 59 cm och den har ett vingspann på mellan 67-82 cm. Hane i praktdräkt har lång nacktofs och dess huvud och övre delen av halsen är svart med grönaktig glans. Halsens nedre del och magen är blekt rostbruna med svartaktiga fläckar. Ryggen är svart och undergumpen samt vingspegeln är vita. Honans huvud och övre delen av halsen är rödbrun. Nedre delen av halsen samt frambröstets sidor är gråaktiga. De övriga undre delarna är vita. Den långa, smala och raka näbben är röd med svart överdel och fötterna är röda. Hanen i eklipsdräkt ser ungefär ut som honan men har en stor vit vingfläck.

I flykten skiljer man den åt från storskrake på, förutom dess mindre storlek, att hanen har en mörk hals till skillnad från storskrakes helvita och hos honfärgade så är övergången mellan det bruna huvudet och det vita bröstet inte lika tvärt som hos storskraken. Dessutom har småskraken svarta streck på den vita vingspegeln.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Hanens spelläte hörs sällan och är mycket svagt. Det brukar beskrivas som en rytmisk hickning tillsammans med en nysning med paus emellan, "tjika ... pi-tjiih". Honan har istället ett ofta hört skorrande läte, "prrak prrak prrak..".


Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Småskraken är en flyttfågel vars häckningsutbredning är cirkumpolär och som sträcker sig genom Nordamerika, södra Grönland, norra Europa och Skandinavien, och österut genom hela norra och mellersta Asien. Hela världspopulationen är flyttfåglar och merparten övervintrar utefter kusterna av Nordamerikas öst- och väst- och sydkust, vid Vadehavet och utefter Europas Atlantkust, östra delarna av Medelhavet, kusterna av Svarta havet och Kaspiska havet samt utefter Kinas och Japans kust. I vissa tempererade områden flyttar den bara kortare sträckor till närmsta kustområde, eller övervintrar i anslutning till sina häckningsområden, som vid Alaskas sydkust, på Island, Norges sydkust, Sveriges västkust och i Danmark och i stora delar av Storbritannien.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Habitat och häckning[redigera | redigera wikitext]

Småskraken blir könsmogen efter två år. Den häckar från april till maj på stränder, gärna sandiga och trädbevuxna vid klarvattensjöar floder, men även vid skyddade havsvikar och flodmynningar.[1] Paren häckar ensamma eller i grupp i små kolonier ofta på öar eller holmar.[1] Boet byggs i skydd av någon sten eller under en buske. Boet placeras max 25 meter från vatten på en mängd olika lokaler som naturliga urgröpningar i marken, jordhålor, under stenblock, bland träd- eller buskrötter, i trädhålor, holkar, bland vass eller på vassbäddar.[1]

Honan lägger i snitt 8 till 10 ägg (max 14) som är grågula och som hon ensam ruvar i cirka 30 dygn.[2] De lägger bara en kull och ungarna tas om hand av honan i ungefär 60-65 dygn tills de är flygfärdiga.[2] Hanarna lämnar häckningsområdet i juni och samlas i mindre grupper vid kusten för att rugga.[1] Höstflytten påbörjas i september och vissa flyttar tillbaka till häckningsområdet redan i februari.[1] I vinterkvarter och under flytten uppträder den ofta i grupp, och flockar på upp till hundra, eller fler förekommer på platser med goda förutsättningar.[1] Under vårflytten uppträder den dock i mindre grupper.[1]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Småskrakens föda består till största delen av små, stimbildande fisk men även en mindre del växtmaterial och vattenlevande ryggradslösa djur som kräftdjur, maskar och insekter.[1]

Småskraken och människan[redigera | redigera wikitext]

Juvenil.

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Småskraken beskylls ibland för att utarma fiskpopulationer varför den på vissa håll förföljs och skjuts.[1] Den kan även drunkna när den trasslar in sig i fiskenät.[1] Ett större hot mot arten utgör olika former av habitatförstöring.[1] Eftersom den är mottaglig för aviär influensa kan ett framtida utbrott utgöra ett hot mot arten.[1] Småskraken jagas som vilt i Nordamerika och Danmark, och ägg brukade skattas på Island, vilket kanske fortfarande sker.[1]

Den globala populationen uppskattad till cirka 510 000–610 000 individer.[1] Exempel på nationella populationssiffror är cirka 100–10 000 häckande par och cirka 50–1 000 övervintrande individer i Kina, cirka 50–1 000 övervintrande individer i Korea och cirka 100 000–1 miljon häckande par och cirka 1 000–10 000 övervintrande individer i Ryssland. [1] Den globala utvecklingstrenden uppskattas vara stabil och IUCN bedömer inte arten, på grund av sitt mycket stora utbredningsområde och stora globala population, som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Linné kallade småskraken på sin gotländska resa 1741 för pracka vilket han betecknade som ett gotländskt uttryck. Dialektalt har hanen kallats för pracknisse och honan för pracka och detta ska vara efter småskrakehonans läte som beskrivs som "prrak".[3] Den har även kallats för vipand[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Engelskspråkiga Wikipedias artikel Red-breasted Merganser läst 17 juli 2007.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] BirdLife International 2012 Mergus serrator Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Larsson, 2001
  3. ^ Pracka i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  4. ^ Vipand i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 68-69. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]