Smörblomma

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Smörblomma
Ranunculus acris new.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Ranunkelväxter
Ranunculaceae
Släkte Ranunkelsläktet
Ranunculus
Art Smörblomma
R. acris
Vetenskapligt namn
§ Ranunculus acris
Auktor L., 1753
Synonymer
R. acer Auct.
R. stevenii Beck
Hitta fler artiklar om växter med

Smörblomma (Ranunculus acris) är växt i familjen ranunkelväxter. Underarten vanlig smörblomma (R. acris ssp. acris) är mycket vanlig i Norden.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Smörblomma finns primärt i Europa och Asien. Varieteten R. acris var. latisectus finns över stora delar av Nordamerika, där den dock troligen är introducerad.[1]Nya Zeeland har arten blivit ett allvarligt hot mot jordbruket.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten blir vanligen 20–70 cm hög, även om parksmörblomma blir något högre och fjällvarianten liten smörblomma betydligt lägre. Stjälken är upprätt, ofta beklädd med tilltryckta vita hår och förgrenar sig ovanför mitten.[3]

Den har 1 till 2,5 centimeter breda gula blommor som är lite glansiga.

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Liksom andra ranunkelväxter innehåller smörblomma ranunkelin, som i kroppen bryts ner till det giftiga ämnet protoanemonin.[4]

En färsk smörblomma har en skarp smak, och är giftig för boskap[5]. Det är därför som en hästhage alltid har kvar smörblommorna. Även nötboskap undviker smörblommor. I torkade smörblommor har bindningarna i giftet försvunnit, och då kan de utan problem ingå i .

Användning[redigera | redigera wikitext]

Torkade smörblommor behåller färgen, och kan därför användas som eterneller.

Vissa nordamerikanska indianstammar har använt växten för bland annat bedövning, mot blödning och diarré samt som lugnande medel.[1]

Enligt folkmedicinen kan från smörblommor utvinnas botemedel [6] mot

Underarter och varieteter[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal underarter och varieteter av arten, varav vanlig smörblomma (ssp. acris) är den med störst spridning i Norden. Förutom denna finns i Norden parksmörblomma (ssp. friesanus), raggsmörblomma (ssp. borealis var. villosus), liten smörblomma (ssp. borealis var. pumilus) och nordsmörblomma (ssp. borealis var. borealis).[3]

Förädlade sorter[redigera | redigera wikitext]

Smörblommans blad.
Närbild på smörblomma.

Det finns några förädlade sorter som kan användas som trädgårdsväxter. De skiljer sig vanligen från den vilda växten i blomfärg eller blomform.

  • Citrinus
  • Hedgehog (Igelkott)
  • Cricket (Syrsa)
  • Stevenii
  • Farrer's Yellow
  • Sulphureus
  • Flore Pleno

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Acer i det vetenskapliga namnet kommer av latinets ord för skarp. Acris är en böjning därav.

Dialektala namn[redigera | redigera wikitext]

  • Gullskål
  • Majblomster (ej att förväxlas med Majblomma)
  • Solmöja
  • Solöga
Källa: Smörblomma i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Flora of North America. ”Ranunculus acris”. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=1&taxon_id=233501104. Läst 2012-06-24. 
  2. ^ G.W. BOURDÔT och S. LAMOUREAUX (2002). ”[http://www.grassland.org.nz/publications/nzgrassland_publication_460.pdf Giant buttercup (Ranunculus acris L.) management in dairy pastures – current problems and future solutions]”. Proceedings of the New Zealand Grassland Association (64): sid. 61–65. http://www.grassland.org.nz/publications/nzgrassland_publication_460.pdf. 
  3. ^ [a b] Mossberg, Bo; Stenberg Lennart (2003). Den nya nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 176–177. Libris 9064850. ISBN 91-46-17584-9 
  4. ^ M. H. Benn, Lois Jean Yelland (1968). Canadian Journal of Chemistry 5 (46): sid. 729–732. http://www.nrcresearchpress.com/doi/pdf/10.1139/v68-122. 
  5. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 84. ISBN 91-20-04445-3 
  6. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Flen s 148 [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]