Smitta

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Smittspridning)
Hoppa till: navigering, sök

Smitta är hur sjukdomar sprids från en person till en annan. Sjukdomar som smittar är vanligen någon typ av infektion. Infektioner orsakas bakterier, virus, prioner, svampar, urdjur- encelliga djur som amöbor och större parasiter.

Smitta kan spridas direkt från en människa till en annan eller via ett värddjur: malaria sprids av myggor och pesten sprids av råttor). Den som drabbats av en infektionssjukdom har smittämnen - virus, bakterier osv - på eller i sig och som därifrån förs vidare via upphostat slem, utandningsluft, nysningar, avföring och urin beroende på vilken sjukdom det rör sig om.

Smittspridning och smittvägar[redigera | redigera wikitext]

Smittspridning sker via olika smittvägar som är de olika sätt som smitta kan överföras. Man talar om direkt smitta, där smittämnet överförs direkt från den sjuke till den som blir smittad, och indirekt smitta där det finns mellanled.

Kontaktsmitta[redigera | redigera wikitext]

När smittämne överförs via fysisk kontakt kallas det för kontaktsmitta. Till direkt kontaktsmitta hör de hudinfektioner kan överföras från en människas hud till en annans, spridning av munherpes via kyssar och könssjukdomar som överförs via samlag. Även förkylningsvirus som hamnar på den sjukes egna händer, överförs via handslag och därifrån förs till den nye personens mun räknas som direkt smitta.

Indirekt kontaktsmitta är att smittan sker via föremål eller via en tredje persons kropp eller händer. Smitta överförs via till exempel förband, tvålar, handdukar, sänglinne, personalens arbetskläder eller via personalens händer från en patient till en annan.

Droppsmitta[redigera | redigera wikitext]

Hosta, nysningar, kräkningar och diarréer ger en dusch av stora tunga droppar som snabbt faller ned i luften, oftast inte längre än en meter. Även droppsmitta kan vara direkt, från person till person, eller indirekt det vill säga via föremål eller tredje person.

Vid direkt droppsmitta når dropparna en individs ögon eller slemhinnor direkt eller indirekt via händerna. Detta gäller vid de flesta luftvägsinfektioner som exempelvis vanlig förkylning.

Vid dropp-kontaktsmitta eller indirekt droppsmitta faller dropparna på föremål och förs vidare som indirekt kontaktsmitta. Dropp-kontaktsmitta är i de flesta fall en vanligare smittväg än direkt droppsmitta. Detta gäller till exempel Respiratory Syncytial Virus (RSV), calicivirus med flera.

Luftburen smitta[redigera | redigera wikitext]

Luftburen smitta till och från luftvägarna uppkommer då mikroorganismerna i den aerosol som kan utgöra droppsmitta även kan torka ihop till mindre kärnor, som lättare färdas genom luften och enkelt inhaleras. Exempel på sjukdomar som sprids på detta vis är vattkoppor, influensa och tuberkulos.

Luftburen smitta från huden förekommer då stora sår och andra skador på huden, hudinfektioner, eksem eller brännskador är infekterade med bakterier som Staphylococcus aureus, betahemolystiska streptokocker grupp A eller Pseudomonas aeruginosa. Hudpartiklar med meticillinresistent Staphylococcus aureus kan spridas via luften och andas in, och ge infektion av MRSA ("sjukhussjuka") i näsan. Infekterade hudpartiklar som faller ner i öppna sår kan ge infektion i dessa.

Blodburen smitta[redigera | redigera wikitext]

Vid blodburen smitta överförs smittämnet antingen från blod till blod eller mellan blod och slemhinna. Exempel på direkt blodburen smitta är sexuellt överförbara sjukdomar. Indirekt blodburen smitta sker exempelvis via stick- eller skärskador, injektionsnålar, och personalens skyddshandskar, men även via kontaminerade läkemedel.[källa behövs] Hepatit B och hepatit C är blodburna smittor, liksom HIV.

Tarmsmitta (fekal-oral smitta)[redigera | redigera wikitext]

Tarmsmitta sker då smittämne, exempelvis bakterien Clostridium difficile, går ut med avföringen och därifrån når någons mun. En förutsättning för att bakterierna inte ska dö i magsäcken är att de är sporbildande. Smittan kan vara direkt eller indirekt.

Livsmedelsburen smitta[redigera | redigera wikitext]

Livsmedelsburen smitta innebär att livsmedel eller vatten direkt eller indirekt kontaminerats med smittämnen. Exempel kan vara matförgiftning av stafylokocktoxin eller mag-/tarminfektion orsakad av virus eller bakterier.

Smitta via djur och insekter[redigera | redigera wikitext]

Smittöverföring från djur och insekter till människa är inget vanligt förekommande problem i länder med god hygien. [källa behövs] Det finns dock undantag så som fästingar som sprider borrelia och TBE. Katter kan också sprida det smittämne som orsakar toxoplasmos.

I länder med dålig hygien och vattenbrist är sjukdomar som sprids med myggor, loppor och löss ett växande problem. Dessa kan sprida till exempel malaria.

Virus kan mutera så att även djur och människor blir smittbärare till exempel fågelinfluensa (H5N1).

Förebyggande åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Den grundläggande principen för att förebygga smittspridning är att skapa en barriär som hindrar smittämnet att ta sig från smittkällan till en ny mottaglig person. Basalt är att inte i onödan utsätta sig för smittkällor, i realiteten främst för sjuka personer. Smittvägarna bryts mest effektivt genom att hålla god personlig hygien, särskild vad gäller händerna. Särskilt för vårdpersonal är även arbetskläder och övriga föremål i omgivningen av betydelse.

Genom vaccination som gör så immunsystemet skapar antikroppar mot sjukdomspartiklarna ökas motståndskraften mot smitta väsentligt. På populationsnivå kan en tillräckligt stor grad av vaccination i befolkningen radikalt minska smitta. Tillfälliga sänkningar av immunförsvaret såsom sömnbrist, dålig mat och för lite motion ökar mottagligheten för smitta.

Icke infektuös smitta[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer att smittbegreppet används som andra typer av överföring av sjukdom från en person till en annan. Vid kulturspecifika psykiska störningar som anorexia nervosa lär sig människor sjukdomsbeteendet och insjuknar därför själv, vilket är en överföring av sjukdom och därför kan betraktas som en typ av smitta.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Asta Bengtsson & Elsie Setterberg (1994). ”5A”. i Katarina Wesslén-Lindahl. Medicinsk Grundkurs (4). Liber AB. sid. 79-96. ISBN=91-47-08032-9, 978-91-47-08032-8 

”Handbok för hälsa och sjukvård”. Sveriges Kommuner och Landsting/Regioner. http://www.sjukvardsradgivning.se/Handboken/Documents/smitta051116.pdf. Läst 2007-12-04. 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Karin Johannisson, "Om begreppet kultursjukdom", Läkartidningen 2008-10-28

Se även[redigera | redigera wikitext]