Snaps
Snaps är en mindre kvantitet brännvin, vanligen så mycket som bildar en munfull eller en klunk, även kallad brännvinssup. Snapsen dricks vanligen ur ett mindre glas avsett för ändamålet, spetsglas. I ordet snaps kan också inbegripas både drycken och glaset.
Ett vanligt mått var en Jungfru, som motsvarar 8,2 cl men som försvann efter ca 1850. I mitten på 1900-talet var en standardsnaps på restaurang 7,5 cl. Två sådana innebar 15 cl, och därmed var "ransonen" enligt dåtidens alkohollagstiftning uppnådd. När lagstiftningen senare ändrades (avskaffande av motboken) blev standardmåttet 6 cl för en restaurangsnaps.
En dansk snaps, "en lille en", är mindre: i extremfall så lite som 1 cl, vilket i praktiken knappast är mer än ett minimalt smakprov.
Namn på snapsar
- Helan och halvan
Traditionellt ges snapsar namn efter den ordningsföljd de serveras i. Den mest kända av dessa namn är Helan, den första snapsen, kanske främst genom snapsvisan Helan går, och Halvan, den andra snapsen. Historiskt har dock funnits en lista om hela 17 olika snapsar att inta under kvällens gång. Variationer på listan förekommer, även om namnen på de olika snapsarna i stort överensstämmer med varandra skiftar ordningen. Att utnyttja namn på snapsar med hög ordningsföljd torde framför allt förekomma i studentikosa sammanhang. Den lista som återges nedan torde kunna anses representativ för tiden kring sekelskiftet 1900/2000. Någon "officiellt fastställd lista" existerar inte.
Det sägs dock att det endast fanns helan och halvan till en början. Och enligt traditionen fick de sitt namn redan på 1700-talet, då det var vanligt att männen vid inmundigande av brännvinsbordet tog två supar, varvid glaset första gången fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande snapsnamnen "tersen", "kvarten" o.s.v. kom till först på 1800-talet, sannolikt i studentkretsar, och utan någon ytterligare halvering av volymen.
- Helan
- Halvan
- Tersen
- Quarten
- Quinten
- Sexten
- Septen/Finsk-sexan
- Rifvan
- Räfflan
- Rännan/Repetitionen
- Smuttan
- Smuttans unge
- Lilla Manasse
- Lilla Manasses lillebror
- Femton droppar
- Kreaturens (åter)uppståndelse
- Absolut sista supen
- Ett evigt liv/Den bleka dödens dryck
- Jamaren
"Att ta sig en jamare" innebär att dricka ett glas jamaicarom.[1] (Jamare är även ett onomatopoetiskt namn på fiskmås.)
- Två vita och en brun
Uttrycket ”två vita och en brun” syftar på två glas renat och ett glas eau-de-vie, sammanlagt 15 cl, som var den ranson en man (kvinnor fick hälften) kunde få på restaurang (efter kl. 15) under motbokstiden efter 1917.[2][3]
- Blecka
På 1800-talet var suparna större än som numera är vanligt. Det syns bl a på storleken på antika snapsglas. Ett standardmått på 1800-talets sup var 1 jungfru (jomfru), ca 8,2 cl. Ett jungfrumått utgjordes av en bleckburk i form av en stympad kon, som snapsen, bleckan, uppmättes i. Felaktigt har i senare tider stavningen ändrats till "att ta sig en bläcka", alternativt "ett bläck", men detta har ingenting med (skriv)bläck att göra. En sup så stor som en blecka har även kallats kronsup.
Materialet i bleckplåt är järn vilket har givit upphov till nybildningen att ta sig ett järn, vilket i dagens språkbruk kan betyda intagande av en spritdryck av vad slag som helst.
Källor
- ^ Topas i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
- ^ ”Två vita och en brun”. 123 saker. Sveriges Television. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=96946&a=1319598&lid=puff_1319598&lpos=rubrik.
- ^ ”Svenskarna krävde dessa drycker”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/special/1900/20/sprit.html.
.svg){kind=small}