Snednäbb

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Snednäbba)
Snednäbb
Status i världen: Sårbar[1]
Snednäbb på ägg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare
Charadriidae
SläkteAnarhynchus
ArtSnednäbb
A. frontalis
Vetenskapligt namn
§ Anarhynchus frontalis
AuktorQuoy & Gaimard, 1830
Utbredning
Synonymer
  • Snednäbba

Snednäbb[2] (Anarhynchus frontalis) är en vadarfågel i familjen pipare som är endemisk för Nya Zeeland.[3] Arten har en för fågelvärlden unik näbb som är böjd sidledes.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Snednäbben är en knubbig, blekgrå vadare med en längd på 20 centimeter. Den svarta näbbens spets är unikt böjt till höger. Krona, nacke och ovansidan är askgrå medan undersidan är vit. Tvärs över bröstet syns ett svart band, brett hos hanen och smalare hos honan. Ovan den vita pannan syns också hos hanen ett svart band som saknas hos honan.[1]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Snednäbben förekommer endast i Nya Zeeland. Den häckar på norra Sydön i områdena Canterbury och Otago och tillbringar vintrarna på Nordön, huvudsakligen norr om 38° S.[3][1] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Fågeln placeras traditionellt som enda art i släktet Anarhynchus med tanke på sitt unika utseende. Flera DNA-studier[4][5][6] visar dock att den inte är särskilt distinkt genetiskt. Istället är den del av en klad pipare vanligen placerade i släktet Charadrius. Tongivande Clements et al lyfte 2023 ur denna grupp och placerade dem i snednäbbans släkte, som har prioritet. I och med det vidgades släktet många gånger om till att omfatta hela 24 arter, med utbredning på alla kontinenter utom Antarktis, däribland arter påträffade i Sverige, som svartbent strandpipare och ökenpipare.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar i meandrande flodbäddar och besöker skyddade vikar och kuster vintertid. Boet är inget annat än en grop i ett klapperstensfält inom 250 meter från rinnande vattnet. I boet som är fodrat med minst ett hundra utvalda småstenar lägger snednäbben två ägg.[7] Fågeln livnär sig huvudsakligen av dagsländor och nattsländor.[8]

Snednäbbens bo med ägg.
Ung snednäbb.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Snednäbban är en fåtalig fågelart som dessutom minskar i antal till följd av habitatförstörelse och påverkan från invasiva arter.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som sårbar.[1] Världspopulationen uppskattades 2003 till 4.500-5.000 individer.[9]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2011 Anarhynchus frontalis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  4. ^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
  5. ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
  6. ^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
  7. ^ Marchant, S.; Higgins, P. J. 1993. Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic birds, 2: raptors to lapwings. Oxford University Press, Melbourne.
  8. ^ Heather, B. D. and Robertson, H. A. 1997. The field guide to the birds of New Zealand. Oxford University Press, Oxford, UK.
  9. ^ Riegen, A. C.; Dowding, J. E. 2003. The Wrybill Anarhynchus frontalis: a brief review of status, threats and work in progress. Wader Study Group Bulletin 100: 20-24.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]