Socialdemokraterna (Sverige)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Logo SAP Sweden.JPG
Förkortning SAP, S
Land  Sverige
Partiordförande Stefan Löfven
Partisekreterare Carin Jämtin
Gruppledare i riksdagen Mikael Damberg
Grundat 23 april 1889
Huvudkontor Sveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar 97 396[1]
Politisk ideologi Demokratisk socialism[2]
Socialdemokrati
Tredje vägens politik
Feminism[3]
Politisk position center-vänster[källa behövs]
Internationellt samarbetsorgan Socialistinternationalen
Europeiskt samarbetsorgan Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)
Politisk grupp i Europaparlamentet Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D)
Färg(er) Röd
Ungdomsförbund Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
Studentförbund Socialdemokratiska Studentförbundet (S-Studenter)
Sveriges riksdag
Röstandel
30,66 %
Mandattilldelning
112 av 349
Europaparlamentet[4]
Röstandel
24,19 %
Mandattilldelning
5 av 20
Landstingsfullmäktige
Röstandel
33,04 %
Mandattilldelning
609 av 1 662
Kommunfullmäktige
Röstandel
32,38 %
Mandattilldelning
4 593 av 12 978
Webbplats
www.socialdemokraterna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti, bildat 1889 i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Partiet är tillika en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan. Partiledare sedan 27 januari 2012 är Stefan Löfven.[5] Partiet är Sveriges största sett till antalet medlemmar och valresultat, både i riksdagen och i kyrkomötet[6].

I riksdagen befinner sig Socialdemokraterna sedan valet 2006 i opposition. I december 2008 inleddes ett samarbete med Miljöpartiet de Gröna och Vänsterpartiet under beteckningen De rödgröna. Dock upplöstes detta samarbete strax efter riksdagsvalet 2010.

Socialdemokraterna har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är dess viktigaste politiska gren (sedan 1917 utgör Vänsterpartiet med föregångare den andra politiska grenen, medan LO är den fackliga grenen).

Partiet, som haft regeringsmakten i Sverige under huvuddelen av tiden efter 1930-talet, har som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man emellertid att acceptera blandekonomi, det vill säga marknadsekonomi kombinerat med politiska regleringar och statligt ägande. Det eftersträvansvärda samhället blev folkhemmet med allmän välfärd genom en stark, skattefinansierad offentlig sektor.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talens tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[7] Partiets officiella ideologi är socialdemokrati och demokratisk socialism och Socialdemokraterna betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[8]

I Europaparlamentet ingår partiet i Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D). Partiet är en del av Socialistinternationalen. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i traditionella bruksorter och fick sitt högsta väljarstöd i det senaste riksdagsvalet i Norrbottens och Västernorrlands läns valkretsar.[9]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterna en röd ros som partisymbol.

De svenska socialdemokratins historia påstås ha börjat den 6 november 1881 när August Palm höll talet Hvad vilja socialdemokraterna?, men det var först åtta år senare som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades. Bakom bildandet stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper. 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (även känt som 8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila). Kravet om åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919 när 48-timmarsarbetsveckan introducerades och 1921 omfattade den allmänna och lika rösträtten även kvinnor. Dock saknade fortfarande stora grupper rösträtt, bland annat människor som uppbar försörjningsstöd.

I och med första världskriget 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när de olika socialdemokratiska partierna slöt upp bakom respektive nationell regering. Under världskriget ökade motsättningarna i det svenska samhället, som var hårt drabbat av svält med kravaller som följd (1917) och Sveriges konservativa statsminister gavs öknamnetHungersköld”. Även inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Splittringen kom att ända en längre tid av inre konflikter och slitningar inom SAP.


1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om Folkhemmet: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976 under vilken period man sjösatte flera stora socialpolitiska reformer, såsom den allmänna sjukförsäkringen och allmänna tilläggspension (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kallat Saltsjöbadsavtalet, var av stor vikt för den socialdemokratiska samförståndspolitiken som Per Albin Hansson ämnade föra med mål om att uppnå det klasslösa samhället.

Under den så kallade lotteririksdagen 1973-1976 drogs huvudlinjerna i de lagar som kom att utgöra arbetsrättsreformerna, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL), fram. Under samma årtionde kom även kungens makt att inskränkas genom den så kallade Torekovskompromissen, samt en åsiktsregistrering ombesörjt av socialdemokraterna att avslöjas (se IB-affären).

1980-talet inleddes med kärnkraftsfrågan avgörande och därmed ett avslut på inre slitningar inom partiet, reformen om löntagarfonder genomförs och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) slänger ut vänsterfalangen, kallade trotskisterna, ur förbundet. I mitten av 1980-talet genomför Socialdemokraterna omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna som kommit att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades den socialdemokratiske statsministern Olof Palme.

1990-talet genomförde socialdemokraterna en hård sanering av svensk ekonomi genom ett omfattande sparprogram med nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar samt en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem där ATP-systemet på sikt avvecklades. Under saneringsåren samarbetade SAP med Centerpartiet, för att från 1998 fram till 2006 samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att behålla regeringsmakten.

2000-talet blev socialdemokraterna efter kongressbeslut (2001) ett feministiskt parti och 2007 fick partiet sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare.

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,66 procent av rösterna[10] och 112 mandat.[11] SAP förblev därmed med knapp marginal det största partiet i Sverige, även om partiet samtidigt fick sitt lägsta valresultat sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna som helhet blev också mindre än den borgerliga Alliansen, som efter valet fortsatte att regera utan majoritet i riksdagen. Socialdemokraternas partiordförande Sahlin valde att avgå efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick som partiledare den 21 januari 2012. Den 27 januari 2012 utsågs Stefan Löfven till ny partiordförande.[12]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Stefan Löfven, partiledare från 27 januari 2012.

Riksnivå[redigera | redigera wikitext]

Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU) som är högsta beslutande organ mellan kongresserna, som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU.

Länsnivå[redigera | redigera wikitext]

Partiet är uppdelat i 26 partidistrikt. Partidistrikten utgör partiets högsta organisatoriska enhet på regional nivå. Distrikten styrs av en distriktsstyrelse som väljs på distriktets kongress. Distriktets kongress utgör partidistriktets högsta beslutande organ. Partidistrikten fastställer partiets kandidatlistor för val till landstingsfullmäktige och Svenska kyrkans valda beslutsorgan.

Partidistrikt[redigera | redigera wikitext]

Gotlands och Stockholms arbetarekommuner räknas organisatoriskt som både arbetarekommuner och partidistrikt.

Kommunnivå[redigera | redigera wikitext]

Partiets minsta organisatoriska enhet är den socialdemokratiska föreningen. I varje primärkommun finns det flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar) som tillsammans bildar en arbetarekommun.

Det är i s-föreningen som den dagliga politiska verksamheten sker. S-föreningen nominerar medlemmar från den egna föreningen eller någon annan förening inom samma arbetarekommun till kommunala politiska uppdrag.

Arbetarekommunen håller regelbundna möten där s-föreningarna lägger fram frågor som rör partiets politik på kommunal nivå. Arbetarekommunen styrs av en styrelse som utses varje år på ett årsmöte. Arbetarekommunen fastställer partiets kandidatlistor till kommunfullmäktigeval.

Medlemsantal[redigera | redigera wikitext]

1990 hade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1 034 000 medlemmar. Efter kollektivanslutningens avskaffande vid årsskiftet 19911992 var antalet medlemmar 259 000. År 1999 hade siffran sjunkit till 177 000 och 2003 var man nere i 143 407 medlemmar.[källa behövs]

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. SAP betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[8]

Partiet, som haft regeringsmakten huvuddelen av tiden efter 1930-talet, har som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man emellertid att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvansvärda samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[7]

Facklig–politisk samverkan[redigera | redigera wikitext]

Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. På LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO i stället skulle verka för att föreningarna skulle ansluta sig till den lokala arbetarkommunen. År 1909 ströks även detta. Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet, men enskilda medlemmar reservera sig mot det.

Vid årsskiftet 1990–1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarkommunen i egenskap av organisation.[13] Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till cirka hundratusen år 2008.[14]

Det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna är enligt partiet 6 miljoner per år från LO centralt och 9 miljoner per år från de enskilda fackförbunden, alltså totalt cirka 15 miljoner kronor per år.[15]

Redan från början satt representanter för LO i partistyrelsen. Det finns flera exempel på företrädare för LO som blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.

Partiets ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund och LO har en plats i SSU:s förbundsstyrelse. LO:s ordförande ingår i partistyrelsen.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Europaparlamentsval[redigera | redigera wikitext]

  • 1995: 28,06 procent
  • 1999: 26,00 procent
  • 2004: 24,56 procent
  • 2009: 24,41 procent

Riksdagsval 1911–2010[redigera | redigera wikitext]

  • 1911: 28,5 %
  • 1914 våren: 30,1 %
  • 1914 hösten: 36,4 %
  • 1917: 39,2 %
  • 1920: 36,1 %
  • 1921: 39,4 %
  • 1924: 41,1 %
  • 1928: 37,0 %
  • 1932: 41,1 %
  • 1936: 45,9 %
  • 1940: 53,8 %
  • 1944: 46,6 %
  • 1948: 46,1 %
  • 1952: 46,1 %
  • 1956: 44,6 %
  • 1958: 46,2 %
  • 1960: 47,8 %
  • 1964: 47,3 %
  • 1968: 50,1 %
  • 1970: 45,3 %
  • 1973: 43,6 %
  • 1976: 42,7 %
  • 1979: 43,2 %
  • 1982: 45,6 %
  • 1985: 44,7 %
  • 1988: 43,2 %
  • 1991: 37,7 %
  • 1994: 45,3 %
  • 1998: 36,4 %
  • 2002: 39,9 %
  • 2006: 34,9 %
  • 2010: 30,7 %

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå

Regeringsställning[redigera | redigera wikitext]

Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade från juni till september 1936.

Socialdemokratiska regeringar[redigera | redigera wikitext]

Statsminister Per-Albin Hansson (1937).
Statsminister Olof Palme (1973).
1. Branting I 1920
2. Branting II 1921–1923
3. Branting III 1924–1925
4. Sandler 1925–1926
5. Hansson I 1932–1936
6. Hansson II 1936–1940
7. Hansson III 1939–1945
8. Hansson IV 1945–1946
9. Erlander I 1946–1951
10. Erlander II 1951–1957
11. Erlander III 1957–1969
12. Palme I 1969–1976
13. Palme II 1982–1986
14. Carlsson I 1986–1990
15. Carlsson II 1990–1991
16. Carlsson III 1994–1996
17. Persson 1996–2006

Socialdemokratiska reformer[redigera | redigera wikitext]

Flertalet av de socialdemokratiska reformerna har haft stöd i det breda politiska lagret i Sveriges riksdag, främst av Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Vänsterpartiet.

Socialiseringar (förstatliganden)
  • 1918 Telefonmonopolet införs genom statliga Telegrafverkets förvärv av Stockholms Allmänna Telefon AB.
  • 1923 Alkoholförsäljningsmonopol införs, statliga Vin- & Spritcentralen får monopol på handel med alkohol.
  • 1924 Radiomonopolet införs. AB Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio) grundas och licensavgift för radioinnehav införs.[16]
  • 1934 Spelmonopolet införs. AB Tipstjänst (nuvarande Svenska spel) bildas. Andra tipssällskap förbjuds.
  • 1940 Delar av stålindustrin socialiseras genom bildandet av Norrbottens Järnverk AB.
  • 1940-talet Huvuddelen av kvarvarande privatägda järnvägar förstatligas genom att SJ förvärvar dessa.
  • 1944 Vägarna på landsbygden förstatligas, statliga Vägverket får nu ansvar för dessa.
  • 1956 TV-monopolet införs. Statliga Radiotjänst får monopol på TV-sändningar.
  • 1957 Gruvföretaget Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag blir helägt av staten.
  • 1960 Stockholms universitet förstatligas som ett led i förstatligandet av universitet och högskolor.
  • 1961 Tobaksmonopolet införs.
  • 1962 Skolväsendet förstatligas. Folkskolan avvecklas till förmån för statens grundskola.
  • 1970 Statsföretag AB bildas som förvaltningsbolag för statliga bolag.[17]
  • 1971 Läkemedelsmonopolet införs. Apoteken förstatligas genom bildandet av Apoteksbolaget.[18]
  • 1971 Delar av den civila varvsindustrin förstatligas genom att Uddevallavarvet blir helägt av staten.
  • 1976 Delar av textilindustrin förstatligas då Eiser blir helägt av staten.
  • 1977 Varvskrisen leder till ytterligare förstatligande av varvsindustrin. Götaverken förstatligas.
  • 1978 Stålkrisen leder till att stålindustrin förstatligas och bildandet av Svenskt Stål AB.
  • 1982 Löntagarfonder införs med syfte att ytterligare öka statens ägande i svenskt näringsliv.
  • 2001 Sveaskog bildas för att återförstatliga skogsmark som avyttrats på 1990-talet.
Socialpolitiska reformer (bland annat trygghetssystem)
Skattereformer
Biologistiska reformer
Arbetsmarknadspolitiska och arbetslivspolitiska reformer
Andra politiska reformer
  • 1938 Första maj görs till helgdag från och med 1939.
  • Kommunalt finansierad skola.
  • Nioårig grundskola.

Personer med centrala uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Partiordförande[redigera | redigera wikitext]

Partiordföranden (i dagligt tal vanligen partiledaren) är Socialdemokraternas högsta representant och väljs av partikongressen. Partiordföranden är ordförande i partistyrelsen samt i verkställande utskottet (VU).[21]

Vid Socialdemokraternas bildande 1889 hade partiet inte någon partiordförande i modern mening. Istället tillämpades ett kollektivt ledarskap genom partiets verkställande utskott. I samband med att posten som ordförande i verkställande utskottet inrättades betraktades innehavaren av denna post även som partiordförande. Den förste partiordföranden att väljas av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting, som valdes vid partikongressen 1908.[22]

Av de tio personer som hittills innehaft posten som partiordförande i Socialdemokraterna (nuvarande partiordförande medräknad) har sex även innehaft posten som Sveriges statsminister.

Claes Tholin[n 1] 1896–1907[21]
Hjalmar Branting[n 2] 1907–1925[21]
Per Albin Hansson[n 3] 1925–1946[21]
Tage Erlander 1946–1969[21]
Olof Palme 1969–1986[21]
Ingvar Carlsson 1986–1996[21]
Göran Persson 1996–2007[21]
Mona Sahlin 2007–2011[21]
Håkan Juholt 2011–2012[21]
Stefan Löfven[n 4] sedan 2012[21][23][24]   

Partisekreterare[redigera | redigera wikitext]

Karl Magnus Ziesnitz 1896–1901[21]
Carl Gustaf Wickman 1901–1911[21]
Fredrik Ström 1911–1916[21]
Gustav Möller 1916–1940[21]
Rickard Lindström (tillförordnad) 1924–1926[21]
Rickard Lindström (tillförordnad) 1930–1933[21]
Anders Nilsson (tillförordnad) 1933–1940[21]
Torsten Nilsson 1940–1945[21]
Sven Andersson 1945–1948[21]
Sven Aspling 1948–1962[21]
Sten Andersson 1962–1982[21]
Bo Toresson 1982–1992[21]
Mona Sahlin 1992–1994[21]
Leif Linde 1994–1996[21]
Ingela Thalén 1996–1999[21]
Lars Stjernkvist 1999–2004[21]
Marita Ulvskog 2004–2009[21]
Ibrahim Baylan 2009–2011[21]
Carin Jämtin sedan 2011[21]

Gruppledare i riksdagens första kammare 1933–1970[redigera | redigera wikitext]

Harald Åkerberg 1933–1950
Axel Strand 1951–1970

Gruppledare i riksdagens andra kammare 1933–1970[redigera | redigera wikitext]

Anders Anderson 1933–1940 (lagtima riksdagen)
Allan Vougt 1940–1945 (urtima riksdagen)
Erik Fast 1945–1953
Gösta Skoglund 1954–1957
Gösta Netzén 1957
Ossian Sehlstedt 1957–1959
Hans Gustafsson 1959–1965
Ingemund Bengtsson 1965–1968
Bo Martinsson 1969–1970

Gruppledare i riksdagen (enkammarriksdagen)[redigera | redigera wikitext]

Rune Johansson 1971
Ingvar Svanberg 1971–1979
Hans Gustafsson 1979–1982
Lilly Hansson 1982–1985
Ivar Nordberg 1985–1988
Jan Bergqvist 1988–1994
Sven Hulterström 1994–2001
Britt Bohlin Olsson 2001–2008
Sven-Erik Österberg 2008–2011
Carina Moberg 2011–2012
Mikael Damberg sedan 2012

Politiska talespersoner (nuvarande)[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare, vice gruppledare och politiska talespersoner i riksdagen (nuvarande)[redigera | redigera wikitext]


Se även[redigera | redigera wikitext]

Associerade organisationer[redigera | redigera wikitext]

Socialdemokratiska ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar och tillsammans med LO förvärvade man bland annat klassiskt liberala Aftonbladet på 1970-talet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare.

Endast ett fåtal tidningar ägs numera av partiet självt, helt eller delvis och direkt eller via andra bolag. De är:

Dagstidningar med lokal eller regional spridning
Övriga tidningar

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet och betecknar sig som ”oberoende socialdemokratiska”, ”obundna socialdemokratiska” eller ”socialdemokratiska” – se Lista över svenska tidningar ordnade efter ideologi.

Skolor[redigera | redigera wikitext]

Andra organisationer och företag med anknytning till partiet[redigera | redigera wikitext]

Internationella medlemskap och samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claes Tholin var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1896 och 1907 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande.
  2. ^ Hjalmar Branting var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1907 och 1908 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1908 och blev därmed partiets förste kongressvalde partiordförande.
  3. ^ Efter Hjalmar Brantings död 1925 utsågs Per Albin Hansson till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse. Hansson valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1928.
  4. ^ Stefan Löfven utsågs till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse den 27 januari 2014. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress den 4 april 2013.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SD, V och MP lockar medlemmar”. TT. 2014-01-10. http://tt.se/. 
  2. ^ ”Socialdemokraternas Partiprogram”. http://www.socialdemokraterna.se/upload/Central/dokument/pdf/V%C3%A5rt%20parti/partiprogram.pdf. 
  3. ^ ”Vår Politik”. http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/Feminism/. 
  4. ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 30 maj 2014. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.htm. Läst 3 juni 2014. 
  5. ^ http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Stefan-Lofven-ny-ordforande/
  6. ^ Svenska kyrkan: Mandatfördelning 2010-2013. Läst 27 jan 2013
  7. ^ [a b] Arnstad, Henrik; Janson, Barbro (2006). ”Ideologier - Socialism”. Valet 06. Television. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=50714&a=574127. Läst 7 oktober 2008. 
  8. ^ [a b] ”Den svenska modellen”. Vår Politik A till Ö. Socialdemokraterna. http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/Den-svenska-modellen/. Läst 13 oktober 2008. ”Gemensamt betalar vi skatt, var och en efter förmåga. Gemensamt får vi del av trygghet och välfärd, var och en efter behov.” 
  9. ^ Oscarsson, Henrik; Holmberg, Sören (2008). ”Alliansseger”. Valundersökningen 2006. Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån. sid. 292. http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ME0106_2006A01_BR_04_ME04BR0801.pdf. Läst 12 februari 2010. 
  10. ^ ”Val till riksdagen - Röster, Röstfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 27 december 2011. 
  11. ^ ”Val till riksdagen - Valda, Mandatfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/valda.html. Läst 27 december 2011. 
  12. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988
  13. ^ Sven Nelander (2004). Facket som folkrörelse
  14. ^ ”Socialdemokraterna: Vårt parti”. http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/. , Socialdemokraterna.se
  15. ^ ”Socialdemokraterna: Ekonomi och stadgar”. Socialdemokraterna.se. http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Ekonomi-och-stadgar/. [död länk]
  16. ^ Krönika över 20:e århundradet. sid. 313 
  17. ^ Krönika över 20:e århundradet. sid. 1001 
  18. ^ Krönika över 20:e århundradet. sid. 1004 
  19. ^ [a b] Krönika över 20:e århundradet. sid. 679 
  20. ^ Haste, H.: Det första seklet
  21. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad] Partiledare och partisekreterare, Socialdemokraterna, http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/Partiledare/, läst 22 juni 2014 
  22. ^ Järtelius, Arne (14 mars 2007), Socialdemokraterna: Ordförandeval genom tiderna, Nationalencyklopedin, http://www.ne.se/rep/socialdemokraterna-ordförandeval-genom-tiderna, läst 24 juni 2014 
  23. ^ Nu är Stefan Löfven partiledare”, Sveriges Radio, 27 januari 2012, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988, läst 22 juni 2014 
  24. ^ Magnusson, Örjan (4 april 2013), ”Stefan Löfven vald till partiledare”, Sveriges Television, http://www.svt.se/nyheter/sverige/stefan-lofven-valjs-till-partiledare, läst 22 juni 2014 

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Det första seklet av Hans Haste (1988)
  • Det intelligenta samhället : en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria av Sten O Karlsson (2001) ISBN 9789172033764

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]