Sociolekt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sociolekt är ett sociolingvistiskt uttryck, som syftar på den språkliga variation som utmärker en social grupp. Sociolekter skiljer sig därmed från dialekter, vilka syftar på en regionalt avgränsad variation. Även sociolekter kan dock vara regionalt begränsade då en social grupps språk kan skilja sig från plats till plats. [1] På motsvarande sätt kan en dialekt inbegripa flera sociolekter, eftersom ett regionalt avgränsat område ofta inhyser flera olika samhällsgrupper. [2] Den geografiska och den sociala språkliga variationen samverkar på så sätt med varandra.

Uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Uppkomsten av en sociolekt kräver en förekomst av en social struktur, eftersom det är skillnaderna mellan strukturens olika delar som ger upphov till variationer i språket. Hur sociolekten sedan bevaras beror på hur homogen, likformig, den språkliga miljön är. Yrkesgrupper som i sitt arbete samtalar mycket med utomstående, t ex tjänstemän av olika slag, får en större språklig variation än yrkesgrupper som arbetar i en mer sluten miljö, t ex fabriksarbetare. [3]

Så mäts social status[redigera | redigera wikitext]

Då man ska indela ett samhälle i sociala skikt grundar man indelningen på de olika socioekonomiska villkor som människor lever under. I Sverige talar man om socialgrupper, medan man i t ex Nordamerika och Storbritannien använder sig av ett s.k. socialt index.

Vardagligt talar man i Sverige om arbetarklass, medelklass och överklass, alternativt arbetarklass och lägre och övre medelklass. Inom svensk språkforskning har man använt sig av samma socialgruppsindelning som tidigare använts inom svensk statistik. Denna indelar grupperna efter yrken, baserat på utbildning som krävs, vilket ansvar yrkesrollen innebär samt lönen. Till socialgrupp 1 räknade man tjänstemän och större företagare, till grupp 2 övriga tjänstemän och företagare och till grupp 3 arbetare.

Socialgruppsindelningen utgör ingen exakt indelning, utan kan jämföras med den vaga skillnaden mellan arbetare och tjänstemän. Den kan dock användas för att visa på en ungefärlig skillnad och att göra den lättillgänglig. [4]

Språkliga variabler[redigera | redigera wikitext]

För att skilja på olika sociolekter undersöker man de språkliga variablerna hos de olika sociala skikten inom ett begränsat område. Språkliga variabler innebär skillnader, som framkommer genom talarens uttal (fonologiska variabler), ordval (lexikala variabler) samt särskilda uttryck. I Sverige är det vanligare med skillnader i uttal och ordval än i grammatik. [5]

Genom sociolingvistisk forskning har det visat sig att den språkliga variationen är större i de lägre sociala grupperna. Bengt Nordberg undersökte med hjälp av inspelningar talspråket i Eskilstuna åren 1967-1968. Resultatet av hans undersökning stödjer föregående påstående.[6] Ofta anses de sociolekter som talas av folk i lägst samhällsställning i en region som fulare och betecknas som bonniga eller breda dialekter. [7]

Exempel på språkliga variabler:

Fonologiska variabler
r-ljudet, uttal med bakre eller främre r, eller båda delarna
l-ljudet, tunt eller tjockt l-ljud
uttalet av är - är, ä eller e
korta i och y blir e och ö (ex. fisk/fesk, kyrka/körka)
långa ä uttalas som e (räv/rev)
kex med k- eller tje-ljud
Lexikala/semantiska variabler
hink eller spann
jämte eller bredvid
betydelse av grina - 'skratta' eller 'gråta'
betydelse av tjacka - 'köpa' eller 'sälja'
ha sönder, ta sönder eller göra sönder

Undersökningsmanual[redigera | redigera wikitext]

För att undersöka den språkliga variationen mellan olika sociala grupper kan följande manual användas. [8]

  1. Dela in ett urval av människor i undersökningsområdet i sociala grupper.
  2. Välj ut ett antal betydelsefulla språkliga variabler.
  3. Intervjua människor med varierande social bakgrund och anteckna vilken form av de utvalda variablerna de använder.
  4. Gör tabeller som visar användningen av de olika variablerna inom de valda sociala grupperna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Sociolekt är en relativt ny term som började användas mot slutet av 1960-talet. Fenomenet som termen beskriver omnämns däremot redan omkring 1680 i boken ”En Swensk Orde-Skötsel”, där Samuel Columbus skriver om språkliga variationer mellan olika sociala grupper. Columbus beskriver bland annat hur hovfolket hade ett tunt l-ljud medan enklare folk hade ett tjockt. Idag är det tunna l-ljudet vanligt förekommande i Sverige, främst i städer och tätorter, medan det på landsbygden är vanligare med tjocka l-ljud. Alltså existerar fortfarande de sociala skillnaderna i uttal av l-ljud om än i mindre utsträckning.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/sociolekt
  2. ^ Margareta Westman, Språkets lustgård och djungel (1994), sid. 171
  3. ^ Lars-Gunnar Andersson, Sociolingvistik (2008), sid. 36
  4. ^ Lars-Gunnar Andersson, Sociolingvistik (2008), sid. 44-45
  5. ^ Lars-Gunnar Andersson, Sociolingvistik (2008), sid. 36
  6. ^ Lars-Gunnar Andersson, Sociolingvistik (2008), sid. 48
  7. ^ Margareta Westman, Språkets lustgård och djungel (1994), sid. 171
  8. ^ Lars-Gunnar Andersson, Sociolingvistik (2008), sid. 43
  9. ^ Lars-Gunnar Andersson, Sociolingvistik (2008), sid. 35-36