Sofia av Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sofia av Baden, född prinsessa av Sverige (målning: Franz Xaver Winterhalter 1830)
Sofia av Baden, född prinsessa av Sverige målad av Franz Xaver Winterhalter 1831
Sofia med sina barn, målade 1834 av Marie Ellenrieder
Den här artikeln handlar om Gustav IV Adolfs dotter Sofia. För den andra svenska kungligheter med samma namn, se Sofia av Sverige (olika betydelser).

Sofia (eller Sophie) Wilhelmina, född 21 maj 1801Stockholms slott, död 6 juli 1865 i Karlsruhe, var en svensk prinsessa (fram till 1809) och som gift storhertiginna av Baden. Hon var dotter till kung Gustav IV Adolf av Sverige och drottning Fredrika.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sofia var åtta år då hon lämnade Sverige. Hennes far avsattes år 1809, och familjen satt i husarrest innan de slutligen lämnade Sverige. Hedvig Elisabet Charlotta beskriver henne som mycket högmodig, envis och med dålig självbehärskning. Hon skildrar en anekdot för att beskriva Sophies medvetenhet om sin sociala ställning; då Fredrika och barnen skulle flyttas från sin husarrest på Haga till fadern på Gripsholm, kom riksmarskalk Axel von Fersen dit för att diskutera förberedelser. Då Fersen skulle gå, rusade Sophies bror Gustaf fram till dörren för att öppna den för Fersen. Fredrika: "Det där skulle aldrig i världen Sofia ha gjort, därtill tror hon sig vara alltför förnäm".[1]

Då familjen lämnade landet bosatte de sig i moderns hemland Baden, där Sophie och hennes syskon stannade hos modern efter föräldrarnas skilsmässa 1810. År 1815 blev hon förlovad med sin morfars halvbror, prins Leopold Fredrik, sedermera storhertig Leopold av Baden. Leopold Fredrik var son till Sofias morfars far i dennes andra äktenskap, som var morganatiskt, och bröllopet arrangerades för att stärka hans tronanspråk, eftersom han skulle komma att bli tronarvinge år 1818. Bröllopet ägde rum 25 juli 1819. Under 1820-talet levde paret ett stilla och tillbakadraget liv på makens militärkommendering, eftersom den regerande monarken inte ville ha tronföljarparet vid hovet. Maken besteg tronen år 1830, vilket gjorde Sofia till storhertiginna.

Sophie beskrivs som klok och pliktmedveten men sträng. Hon hade excentriska vanor och gick till sängs sent och steg upp sent. Hon upprätthöll en vidlyftig korrespondens med olika släktingar runt om i Europa, till vilka hon skrev under flera timmar under morgnarna "i negligé". Hon ska ha bibehållit en viss bitterhet över faderns avsättning, och reagerade häftigt då hennes bror fråntogs titeln prins av Sverige på begäran av Jean Baptiste Bernadotte. Hon var intresserad av vetenskap, konst och politik och höll sig ständigt uppdaterad om aktuella politiska händelser via sin korrespondens. Hennes förbindelse med hovet i Wien var särskilt aktiv, och därför skickades också hennes söner dit på sin bildningsresa.

Under revolten 1848 gjorde allmänheten i förening med soldaterna revolt i Karlsruhe och familjen flydde tillfälligt till Strasbourg. De återvände efter att revolten slagits ned med preussiska trupper året därpå. Sophie fick senare sin son, tronföljaren Fredrik, att avstå från att gifta sig med sin kärlekspartner Stephanie von Gensau av rangskäl och i stället ingå ett politiskt äktenskap med prinsessan Luise av Preussen.

Hon blev änka 1852. Samma år försökte man åstadkomma en försoning mellan Sveriges nya kungafamilj Bernadotte och den avsatta före detta svenska kungadynastin i Baden. Kung Oscar I och drottning Josefina hade detta år försökt få träffa Sophie, men misslyckats.

År 1863 gick hon dock med på att träffa det dåvarande svenska tronföljarparet, den framtida Oscar II och Sofia av Nassau. Mötet blev lyckat och Sophie hade talat med Oscar om hur det såg ut i det Stockholm hon mindes från sin barndom, Vid avskedet hade hon gett Oscar en guldmedaljong med det svenska riksvapnet ingraverat på ena sidan och ett "G" med kronprinskronan på den andra, som gåva till Oscars son, eftersom han hade samma namn, Gustav, som hennes bror.

Under sina sista år intervjuades Sophie av en svensk kvinnlig författare i Karlsruhe, en intervju som publicerades av Wilhelmina Stålberg år 1864.[2]

Hennes palats låg i en liten park och liknade mera en vacker enskild boning än ett furstligt slott. Sköna träd, väl vårdade gräsmattor och gångar omgåfvo byggningen. Ingen den ringaste ståt i betjening eller annat utanverk syntes till. I det rum, dit jag först infördes, voro en myckenhet sköna blommor och taflor. Allt derinne tycktes utmärka en boning, tillhörande en skön själ, som lefde stilla, tillbakadragen i sina minnens verld. Man hade också sagt mig att storhertiginnan nästan aldrig gick ut. Hon inträdde snart med lätta, knappt hörbara steg, en sylfidiskt graciös gestalt, som med öppna armar nalkades, omfamnade och kysste mig.

Detta hjertliga mottagande framkallade tårar i mina ögon, så mycket mera som jag äfven såg sådana i hennes. "Jag har en förebråelse att göra er!" sade hon allvarsamt, men med oändligt mildt uttryck och melodisk röst. "Ni har varit tre dagar i Karlsruhe, och först i dag kommer ni till mig!" –Jag ursäktade mig med mina betänkligheter och tillade: "det är en så vanlig sak att skriftställare offentliggöra de samtal de haft med högt uppsatta personer, och ni kunde tänka att också jag skulle ...." – "Och om så äfven skedde?" (Und wenn auch) afbröt mig storhertiginnan, i det hon böjde hufvudet litet tillbaka med ädelt och frimodigt uttryck. "Jag skulle icke ha något deremot." ... Hon utvecklade derpå ämnet närmare, i det hon skiljde meddelanden öfver allmänna saker och öfver enskilda angelägenheter. De förra ansåg hon tillhöra offentligheten, de sednare icke. Hon omtalade att hon, efter sin systers, Cecilias (af Oldenburg), död uppbränt alla bref som blifvit vexlade dem emellan, på det de icke måtte komma i främmande händer och ett eller annat meddelande der göra ledsamhet.

Hennes anletsdrag hade påfallande likhet med Gustaf IV Adolfs, men i stället för den köld och stelhet, som stämplade hans ansigtsuttryck, utvisade hennes deremot djup känslighet, med ett grunddrag af mild melankoli. Hon bar, fästad öfver hufvudet, en skir hvit florsslöja, som slöt sig tätt intill kinderna och derifrån öfver halsen, hvars magerhet den skymde utan att dölja, och klädde henne mycket väl. Mild värdighet och behag tycktes vara henne medfödda. Snart vände hon samtalet på Sverige och sina minnen der. Hon sade sig framför allt ihågkomma Haga och Stockholms slott, detta sednare så väl, att, om hon i hast skulle förflyttas dit, trodde hon sig kunna hitta hvart som helst inom slottet.

Jag frågade, om hon icke ännu skulle aflägga ett besök i sitt barndomshem. Rykten hade gått i Sverige att hon önskat göra det, och äfven tillskrifvit kung Oscar, som försäkrat henne om ett hjertligt emottagande. Detta rykte förklarade storhertiginnan vara "fullkomligt ogrundadt". Hon hade aldrig på allvar tänkt på att besöka Sverige, ehuru hon ofta känt en hemlig dragning dit. "I synnerhet om vårarne kände hon alltid en besynnerligt vemodig längtan till detta sitt barndomshem. Men att resa dit var nu för sent för henne." Detta yttrade hon med en tårfull blick i de stora blå ögonen. Ett verkligt gladt leende tycktes för öfrigt vara främmande för detta icke egentligen vackra, men högst intressanta ansigte.

I afseende på Sveriges nyare skönlitteratur yttrade hon att hon läst mycket, men allt i öfversättningar, "ty", sade hon, "jag minnes ej mera svenska språket nog för att sjelf tala eller läsa det. Jag förstår dock när man talar det, och min bön är på svenska!

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Alexandrine (1820-1904; gift med hertig Ernst II av Sachsen-Coburg-Gotha)
  2. Ludvig (född och död 1822)
  3. Ludvig II av Baden (1824-1858)
  4. Fredrik I av Baden (1826-1907; storhertig 1856)
  5. Wilhelm (1829-1897; far till Max av Baden
  6. Karl (1832-1906)
  7. Marie (1834-1899)
  8. Cecilia (1839-1891; känd som Olga Fedorovna av Ryssland, gift med storhertig Mikael Nikolajevitj av Ryssland)

Antavla[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Adolf Fredrik av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Gustaf III av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Luise Ulrike av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Gustaf IV Adolf av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Frederik V av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Sofie Magdalene av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Louise av Storbritannien-Irland och Hannover
 
 
 
Storhertiginnan Sofia av Baden, f prinsessa av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Storhertig Karl Friedrich av Baden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Arvprins Karl Ludwig av Baden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lantgrevinnan Luise Caroline av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Fredrika av Baden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lantgreve Ludwig IX av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lantgrevinnan Amalia av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Pfalzgrevinnan Caroline Luise av Birkenfeld-Zweibrücken
 
 
 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cecilia af Klercker (1939). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok IX 1807-1811. P.A. Norstedt & Söners förlag. sid. 392. Libris 8207718 
  2. ^ Anteckningar om svenska qvinnor. [Utg. av P.G. Berg och Wilhelmina Stålberg]. Stockholm, 1864-1866.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Cecilia af Klercker (översättning och redigering) (1942). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VIII. P.A. Norstedt & Söners förlag 
  • Heribert Jansson (1963). Drottning Victoria. Hökerbergs Bokförlag 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Stéphanie de Beauharnais
Storhertiginna av Baden (ej regent)
1830-1852
Efterträdare:
Louise av Preussen