Spårväg

Hästdragen spårvagn i Helsingfors, 1890-talet

Spårväg är en typ av spårtrafik med spårvagnar, som oftast används för lokal passagerartrafik i städer. Spårvagnstrafiken kan gå i gator och vägar tillsammans med andra fordon, eller på egen banvall, vilket mest förekommer i förorter som är planerade samtidigt som spårvägen. Vanligen förekommer inga särskilda stationsbyggnader eller höga plattformar. Avstånden mellan hållplatserna kan variera kraftigt. Det som främst karaktäriserar spårvägen, jämfört med järnvägen, är dess större flexibilitet i stadsmiljön. Den kan ha skarpare kurvor (neråt några tiotal meter) och brantare lutningar än en konventionell järnväg. Detta är egenskaper som gör den lämpad för stadsmiljö. Fjärrblockering saknas ofta och hastigheterna är ofta låga.

Spårväg

Spårvagn M32 434 passerar broklaffen på Götaälvbron i Göteborg

Gränsen mellan vad som är en spårväg/spårvagn och en järnväg/tåg är inte alltid tydlig och beror ofta på vad man beslutat det ska kallas. Det är svårt att formulera generella egenskaper som gäller för alla spårvägar. Beskrivningen har därför delats upp i nödvändiga och vanliga egenskaper. Många av de egenskaper som här anges som vanliga, är dock så vanliga att avvikelser måste anses som mycket ovanliga.

I Sverige är det en fråga om tillstånd, myndigheterna ger tillstånd antingen för spårväg, tunnelbana eller järnväg. Reglerna varierar mellan länder, men tunnelbana och järnväg brukar inte få gå i gator längs med dem, även om det förekommer^[1]. Några mellanting i Sverige är Lidingöbanan och Långedragslinjen som länge hade tillstånd som järnväg men hela tiden trafikerats av spårvagnar som länge gick över till ren gatuspårväg i Stockholm respektive Göteborg.

Nödvändiga egenskaper

Flexiblare linjedragning

En spårväg är mer flexibel än en järnväg och kan ha mindre kurvradier, såväl horisontella som vertikala. Horisontella kurvradier på ned till 18 meter (vid nybyggnad helst inte under 20 meter) är vanliga. Anledningen till att vi förknippar spårvägen med stadsmiljön är att just dessa egenskaper lämpar sig för en spåranläggning i just vägtrafik, där spåren ofta måste kunna svänga runt ett kvarter eller på annat sätt passa in i gatunätet.

Lokal

Spårvägen är ett lokalt transportmedel och anläggs sällan på sträckor längre än 20 km. Det beror främst på den låga medelhastigheten (som i första hand beror på de täta hållplatserna, gatutrafikens hastighetsbegränsning samt kurvigheten) och även låga topphastigheten. Skall man åka längre sträckor krävs det i regel snabbare restider, vilket är svårt att uppnå med en ren gatuspårväg (även om förutsättningarna varierar avsevärt beroende på sträckningen i fråga, om spårvagnstrafiken sker enbart i t.ex. blandtrafik utan egna reserverade körfält, ingen signalprioritering, långa hållplatsuppehåll, så försämras resultatet jämfört med om motsatsen råder), men är möjligt att uppnå med varianter som snabbspårväg, stadsbana eller premetro. Även bristen på signalsystem (vilket nästan aldrig finns på rena gatuspårvägar eller äldre kvarvarande system från 1800/1900-talet) kräver låga topphastigheter.

Person- och godsbefordran

En spårväg är främst avsedd för personbefordran medelst spårvagnar. Godstrafik på spårväg har dock förekommit i relativt stor utsträckning. I Göteborg har till exempel fraktades kött, socker, ved, styckegods och barnvagnar på särskilda godsspårvagnar. Det fanns till och med likspårvagnar i samband med spanska sjukan.^[2] I Malmö fraktades under tiden 1919–1963 stenkol från frihamnen till gasverket 8–9 gånger per dag med ett lokomotiv med två vagnar.^[3] Även i Helsingborg förekom godstrafik i stor omfattning. När lastbilar fick större betydelse från 1920-talet och framåt försvann efterhand godsspårvagnar och separat godstrafik på spårväg förekommer idag i Sverige endast vid spårarbeten. Även arbetsfordon, rälsbilar, kan trafikera en spårväg.

En lokal, icke flexibel spåranläggning främst avsedd för godstrafik – till exempel en skogsbana, bruksbana eller gruvbana – betraktas däremot inte som en spårväg, utan som en järnväg.

Elektrisk

I dag har princip alla spårvägar elektrisk drivning, oftast genom kontaktledning. Det har förekommit ång-, diesel- och bensindrivna spårvagnar, liksom hästdragna spårvagnar. En av eldriftens stora fördelar är frånvaron av direkta luftföroreningar, vilket är särskilt viktigt i en storstad. Det har under 2000-talet byggts vissa spårvägssträckor med batteridrift för att slippa kontaktledning på känsliga platser.

Vanliga egenskaper

Bangeometri

Spårvägar kan vanligen också ha stora stigningar på över 60 promille. Även detta kan naturligtvis komma till pass i en stad. Fordonen klarar detta genom drivning på många hjul och bättre bromsar, alternativt som i San Francisco med kabeldrift. Undantaget är hästspårvägen, där hästarna inte klarade för branta backar. På hästspårvagnens tid hände det sig att man satte ut "hjälphästar" som tillfälligtvis kunde kopplas framför ordinarie häst i besvärliga stigningar. I Göteborg förekom detta över de branta broarna över Stora Hamnkanalen.

Gatuspår

En spårväg är vanligen - men inte alltid - anlagd i stadsmiljö. Det finns olika varianter för var och hur spårvägsspår är anlagt. VTI-rapporten Spårvägens infrastruktur^[4] urskiljer tre sådana spårvägsmiljöer: spår på egen banvall, spår på avskilt spårområde samt spår i gata. Det är emellertid inte alltid självklart till vilken kategori en given spårsträcka hör. Spår på egen banvall har ofta helt egen sträckning och har stora likheter med järnväg i utformning. Här tillåts de högsta hastigheterna. Spår på avskilt spårområde innebär att spårvagnarna rullar på ett särskilt område i gatumiljön som är avsett endast eller i första hand för spårvägsfordon. Utformningen på sådant spårområde kan variera mycket. Vid spår i gata, gatuspår, delar spårvägen trafikyta med övriga trafikslag som är tillåtna på samma gata och där är det normalt att man använder rännskena, det vill säga en skena med en ränna, som möjliggör att spårvagnens hjulfläns kan få plats nere i gatan, och att vägfordon kan köra längs spåren, men det går även att bygga gatuspår med Vignolspår. Även järnvägar kan vara byggda med rännskena och delvis ligga i gata. Detta är till exempel inte ovanligt i hamnar (det är inte allmän väg). Andra exempel är de kombinerade väg- och järnvägsbroarna i Sveg, Oxberg och Rossön (där vägen stängs när tåg kommer). Ofta ligger spårvägen på egen banvall i förorterna och i gatuspår, när den kommer in i stadskärnan. Det beror på att förorterna ofta var landsbygd förr i tiden och man planerade in spårvägen när man planerade bygge av förorter, ett bra exempel på detta är Långedragslinjen. Stadskärnorna byggdes innan det fanns spårvägar och därmed var man hänvisad till gatorna. I Göteborg fyllde man delvis igen några kanaler och använde för spårvagnsspår, de används idag för buss också. Även där spårvägen har egen banvall är spåren emellanåt av gatuspårskaraktär, det vill säga utgörs av rännskenor som är nedsänkta i underlaget, som där kan bestå av exempelvis packat grus i stället för asfalt, vilket emellertid också förekommer. Andra gånger används vignolräl på sådana sträckor.

De växlar som ligger i gata är också av en annan typ än järnvägens. De är liksom spåret försedda med rännor och kan vara konstruerade så att spårvagnen bitvis kör på flänsarna istället för på själva hjulen. När korsningsvinkeln är tillräckligt liten kan man dock använda så kallad djuprilla där hjulet går på sin normala löpyta genom korsningen. Normalt sett är växeln försedd med dubbla växeltungor, men det förekommer eller har förekommit växlar med bara en växeltunga.

Lokalt transportmedel

Turtätheten är ofta hög, i högtrafik ofta var tionde minut eller ännu tätare.

En spårväg har sällan speciella stationsbyggnader, men de kan förekomma. Det behövs inte med den höga turtätheten, man behöver inte vänta länge.

Den har sällan heller högt upphöjda plattformar, utan man stiger på från gatan eller från en låg refug. Anledningen är att kunna dela hållplats med bussar, till vilka man ska kunna stiga på från gatan. I en del städer utanför Sverige har de dock höga plattformar.

Hållplatserna ligger som regel tätt, ungefär som längs en busslinje. Normalt tätare än en kilometer mellan, så man får gångavstånd till platser nära spåren.

Ovan jord

Till skillnad från tunnelbanan går spårvägen i huvudsak ovan jord. Den kan dock även gå i tunnel. Hammarkullen på Angeredsbanan i Göteborg har Sveriges enda helt underjordiska spårvägsstation, eller snarare hållplats.

Tågväg och signaler

Spårvägar har sällan signalsäkerhetssystem för att förhindra påkörning bakifrån - vare sig med signaler eller med automatisk tågkontroll (ATC), utan man kör på sikt. I korsningar med övrig trafik styrs spårvagnen av en lokaltrafiksignal, som kan vara gemensam även för bussar. Denna signal visar stopp, vänta och kör ("S", ett horisontellt streck eller en pil).

Vid järnvägen känner de vanligaste systemen av om tåget kommer, genom att de två rälerna kortsluts, och kan ge fri väg genom gatukorsningar. Det finns även spårledningar för gatuspår, men dess utformning skiljer sig från järnvägsspårledningarna eftersom en järnvägsspårledning inte skulle fungera i gatumiljö.

Spårvägens växlar hanteras som regel av föraren. Förr med hjälp av ett växelspett. Numera ofta på elektronisk väg inifrån vagnen. Vid järnvägen sköts detta oftast av tågklarerare.

Linjespänning

Den elektriska spänningen är som regel avsevärt mycket lägre än hos järnvägen. Som regel används 600–750 V likspänning för spårväg i de flesta länder (att jämföras med Sveriges järnvägsnät som har växelspänning 15 kV 16 2/3 Hz, eller Danmarks järnvägsnät som använder växelspänning 25 kV 50 Hz). En lägre spänning minskar isoleringskraven (och därmed säkerhetsavstånden). De högre strömmarna som blir följden ökar förlusterna, men de korta avstånden och högre trådens tvärsnittsarea håller nere dem. Dessutom slipper man induktivt spänningsfall vid likspänning.

Spårvidd

Vid konstruktionen av en ny spårväg finns det flera spårvidder att välja på. Sveriges spårvägar har normalspår 1435 mm. Meterspår det vill säga 1000 mm har förekommit hos hästspårvägen i Göteborg, stadsspårvägen i Kiruna, samt spårvägen i Ulricehamn. Meterspår är vanligt hos spårvägar i många länder, bland annat Helsingfors spårväg har denna spårvidd. Det spelar inte så stor roll eftersom spårvägar är isolerade från andra spårvägar. Normalspår har fördelen att det är lättare att köpa begagnat och sambeställa med andra spårvägar.

Hastighet

Bangeometrins flexibilitet, samtrafiken med vägtrafikfordon och avsaknaden av fjärrblockeringssystem gör att hastigheten på spårvägar sällan är hög. I Sverige är största tillåtna hastighet 80 km/h på egen banvall. Vanligt är annars 60 km/h. I innerstadstrafik går det betydligt långsammare. Moderna spårvagnar har vanligtvis en elektronisk spärr som förhindrar att vagnen framförs fortare än tillåtet. Vid över 60 km/h krävs i Sverige ett signalsäkerhetssystem.

Snabbspårväg

En snabbspårväg är en spårväg som är mer lik en järnväg. Den har mindre extrema kurvradier och stigningar och är i huvudsak anlagd på egen banvall. Avståndet mellan hållplatserna är också glesare än på en vanlig spårväg. Exempel är Angeredsbanan i Göteborg och Tvärbanan i Stockholm. En snabbspårväg har ibland signalsystem för att förhindra påkörning bakifrån och tillåta högre hastigheter. Tvärbanan har det.

Spårvägar runt om i världen

Spårvägar finns bland annat i:

Afrika

Asien

Europa

Det finns ingen reguljär spårvägstrafik, men det har funnits i Köpenhamn, Århus och Odense (se Spårväg i Danmark). I Århus är en ny spårväg under byggnad (artikel). Det finns även planer på nybyggen i västra Köpenhamn (artikel) och i Odense. Det finns en museispårväg nära Ringsted.

Bordeaux (artikel), Clermont-Ferrand, Dijon (artikel), Grenoble, Le Mans, Lille, Lyon, Marseille, Montpellier, Mulhouse, Nantes, Nice, Orléans, Paris (artikel), Reims, Rouen, Saint-Étienne, Strasbourg (artikel), Valenciennes. Bygge av spårväg pågår i fler städer.

Atjinsk, Angarsk, Archangelsk, Astrachan, Barnaul, Bijsk, Chabarovsk, Dzerzjinsk, Irkutsk, Ivanovo, Izjevsk, Jaroslavl, Jekaterinburg, Kaliningrad, Kazan, Kemerovo, Kolomna, Komsomolsk-na-Amure, Krasnodar, Krasnoturinsk, Krasnojarsk, Kursk, Lipetsk, Magnitogorsk, Moskva, Naberezjnye Tjelny, Nizjnekamsk, Nizjnij Novgorod, Nizjnij Tagil, Noginsk, Novokuznetsk, Novosibirsk, Novotjerkassk, Novotroitsk, Omsk, Orjol, Orsk, Osinniki, Perm, Pjatigorsk, Prokopjevsk, Rjazan, Rostov-na-Donu, Salavat, Samara, Sankt Petersburg (artikel), Saratov, Sjachty, Smolensk, Staryj Oskol, Taganrog, Tjeljabinsk, Tjerepovets, Tjerjomusjki, Tomsk, Tula, Tver, Ufa, Ulan-Ude, Uljanovsk, Usolje-Sibirskoje, Ust-Ilimsk, Ust-Katav, Vladikavkaz, Vladivostok (artikel), Voltjansk, Volgograd, Volzjskij, Voronezj, Zlatoust

Spårvagnstrafik finns i Göteborg / Mölndal, Norrköping och Stockholm med förorter. En linje är under byggnad i Lund.

I några städer finns enbart turist- eller museispårvägar (Heritage Streetcar), däribland Galveston, Kenosha, Little Rock, Savannah & Tampa.

Oceanien

Australien

Adelaide, Bendigo, Melbourne (artikel), Sydney (artikel).

Nya Zeeland

Museispårväg i Auckland.

Sydamerika

Spårvagn på *Santa Teresa-linjen* i Rio de Janeiro.

Argentina

Buenos Aires

Brasilien

Campos do Jordão, Itatinga, Rio de Janeiro

Historia

Den första trafikerade spårvägssträckan i världen fanns i Swansea, Storbritannien. Vagnarna drogs med häst och detta öppnades för trafik 1807.
Den första maskinellt drivna spårvägssträckan i världen drev med ånga från cirka 1880.
Den elektriskt drivna spårvagnen gick i Berlin 1881.

Rekord

Den äldsta fortfarande trafikerade spårvägssträckan i världen är Massachusetts Bay Transportation Authoritys gröna linje i Boston med sina fyra grenar, B, C, D och E. De öppnade som hästspårväg 26 mars 1856.
Melbournes spårvägar är med omkring 245 kilometer det största linjenätet där alla spår är ihopsatta. Det näst största nätet finns i Sankt Petersburg^{[källa behövs]}. Det har funnits ännu större linjenät, till exempel i Berlin med över 630 km 1930.
Zürich har världens mest trafikerade spårvägsnät, med 202,5 miljoner passagerare per år att bedriva verksamhet.
Den brantaste spårvägssträckan i reguljär trafik finns i Mainz i Tyskland. Maximal lutning mellan Schillerplatz och Gautor är 9,549%.

Litteratur

Andersson, Per Gunnar; Forsberg, Anders; (2006); Malmö elektriska spårväg 100 år; Stockholm: Trafiknostalgiska Förlaget.
Hammarson, Stig, Stig Hammarson (1979), Zeppelinare, Limpor och Mustanger: Spårvägen i Göteborg 100 år, Malmö: Frank Stenvalls Förlag.
Forsberg, Anders; 2002; Från Havre till El. Ringlinien och Trafiknostalgiska Förlaget
MfSS, 'Meddelanden från Svenska Spårvägssällskapet', medlemstidning för Svenska Spårvägssällskapet
Arbeitsgemeinschaft Blickpunkt Straßenbahn e.V. (2003), Tramway Atlas of the former Soviet Union

Se även

Källor

^ https://en.wikipedia.org/wiki/Molli
^ Hammarson, 1979, s. 327-333)
^ Andersson, Forsberg, 2006, s. 40, 59-61
^ Ragnar Hedström, VTI notat 47-2004, Spårvägens infrastruktur - En förstudie
^ https://uk.wikipedia.org/wiki/Трамвай

Externa länkar

[1] ttps://en.wikipedia.org/wiki/Molli

[2] Hammarson, 1979, s. 327-333)

[3] Andersson, Forsberg, 2006, s. 40, 59-61

[4] Ragnar Hedström, VTI notat 47-2004, Spårvägens infrastruktur - En förstudie

[5] ttps://uk.wikipedia.org/wiki/Трамвай

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

Spårväg

Nödvändiga egenskaper

Vanliga egenskaper

Spårvägar runt om i världen

Afrika

Asien

Europa

Nordamerika

Oceanien

Sydamerika

Historia

Rekord

Litteratur

Se även

Källor

Externa länkar