Spalax
| Spalax | |
Spalax ehrenbergi
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Överfamilj | Musliknande gnagare Myomorpha |
| Familj | Mullvadsråttor Spalacidae |
| Underfamilj | Spalacinae Gray, 1821 |
| Släkte | Spalax |
| Vetenskapligt namn | |
| § Spalax | |
| Auktor | Güldenstädt, 1770 |
| Arter | |
| Se text | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Spalax är ett släkte i den numera monotypiska underfamiljen Spalacinae i familjen mullvadsråttor. De betecknas ibland som blindråttor men namnet används även för hela familjen. Arterna i släktet är särskilt bra anpassade till livet under jorden.
Innehåll |
Utseende [redigera]
Dessa gnagare har ett hudskikt framför ögonen som på så sätt helt miste sin funktion. Dessutom saknar de yttre öron och svans. Kroppen är robust och övergången mellan huvud och bålen är nästan osynlig. Fötterna är små. Vid bägge sidor av huvudet finns brungula morrhår. Ur den breda munnen sticker två bred framtänder fram, även när munnen är sluten. Tänderna används för att gräva i joden. Kroppens längd ligger mellan 15 och 30 centimeter.
Utbredning och habitat [redigera]
Utbredningsområdet sträcker sig från östra Medelhavsregionen och sydöstra Europa till regionen kring norra Svarta havet och norra Kaspiska havet. Habitatet utgörs av främst av områden som liknar stäpp. De hittas även i upp till 2 600 meter höga bergstrakter, buskmarker och öppna skogar samt på odlade områden.[1]
Ekologi [redigera]
Arterna i underfamiljen stannar nästan hela livet under jorden och bygger avancerade tunnelsystem. Födan utgörs nästan uteslutande av växter. Ibland drar de en växt ner i marken.
Systematik och status [redigera]
Tidigare delades underfamiljen Spalacinae i två släkten, Spalax och Nannospalax.[1] Standardverket Mammal Species of the World sammanfattade däremot alla arter i släktet Spalax.[2] Andra zoologer skiljer mellan upp till 6 släkten. Enligt nyare genetiska undersökningar utförd av Savic och Nevo finns genetiska skillnader mellan populationer som är helt lik varandra. De hittade upp till 30 olika kromosomer bland de undersökta individerna. Trots allt är den fylogenetiska undersökningen inte avslutad och så länge står den gamla indelningen kvar.[3]
Beroende på auktoritet skiljs mellan upp till 13 arter.[2] Den följande listan med 9 arter är enligt IUCN.[4]
- Spalax arenarius lever i södra Ukraina, den listas som starkt hotad (EN).
- Spalax ehrenbergi förekommer från norra Afrikas Medelhavskust till södra Turkiet och centrala Irak, den listas med kunskapsbrist (DD).
- Spalax giganteus hittas i Ryssland, väster om norra Kaspiska havet, den listas som sårbar (VU).
- Spalax graecus har tre från varandra skilda populationer i Rumänien, den listas som nära hotad (NT).
- Västlig blindmus (Spalax leucodon) förekommer från sydvästra Ukraina till Grekland och europeiska Turkiet, den listas med kunskapsbrist.
- Spalax microphthalmus lever i östra Ukraina och sydöstra Ryssland, den listas som livskraftig (LC).
- Spalax nehringi hittas i asiatiska delen av Turkiet, den listas med kunskapsbrist.
- Spalax uralensis förekommer i östra Kazakstan, den listas som nära hotad.
- Spalax zemni finns i Ukraina, den listas som sårbar.
Referenser [redigera]
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 4 mars 2009.
Noter [redigera]
- ^ [a b] Nowak, R. M. (1999) sid.1426/28
- ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Spalax” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4
- ^ Savic & Nevo (1990)
- ^ Spalax på IUCN:s rödlista, besökt 2 september 2012.
Tryckta källor [redigera]
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899
- Bernhard Grzimek: Grzimeks Tierleben, Band 11 (Säugetiere 2), ISBN 3828916031
- I.R. Savic & E. Nevo: The Spalacidae: evolutionary history, speciation and population biology. In: Progress in Clinical and Biological Research 1990, Nr. 335: S. 129-153.
