Spalerosophis arenarius

Från Wikipedia
Spalerosophis arenarius
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljSnokar
Colubridae
SläkteSpalerosophis
ArtSpalerosophis arenarius
Vetenskapligt namn
§ Spalerosophis arenarius
Auktor(Boulenger, 1890)
Synonymer
Coluber arenarius SMITH 1943[2]
Zamenis arenarius BOULENGER 1890[3]
Hitta fler artiklar om djur med

Spalerosophis arenarius[3] är en ormart som beskrevs av Boulenger 1890. Spalerosophis arenarius ingår i släktet Spalerosophis och familjen snokar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Denna orm förekommer i Pakistan. Arten lever där i öknar med glest fördelad växtlighet. Den besöker ibland jordbruksmark och människans samhällen.[1] Honor lägger ägg.[5]

Några exemplar fångas för ormtjusning. Hela populationen anses vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Giri, V., Srinivasulu, C. & Vyas, R. 2019 Spalerosophis arenarius . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 18 januari 2022.
  2. ^ Smith, M.A. (1943) The Fauna of British India, Ceylon and Burma, Including the Whole of the Indo-Chinese Sub-Region. Reptilia and Amphibia. 3 (Serpentes)., Taylor and Francis, London. 583 pp.
  3. ^ [a b] Boulenger, George A. (1890) The Fauna of British India, Including Ceylon and Burma. Reptilia and Batrachia., Taylor & Francis, London, xviii, 541 pp.
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (19 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/spalerosophis+arenarius/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ [a b] Spalerosophis arenarius i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.