Spanien under Franco

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Spanska staten
Spanska: Estado Español

19361975
Flagga Vapen
Nationalsång: Marcha Granadera
Spanish State.png
Huvudstad Madrid
Språk Spanska
Religion Romersk-katolsk kristendom
Statsskick Francoistisk enpartistat
Bildades 1 oktober 1936


Upphörde 20 november 1975


Valuta Spansk peseta
Spaniens historia
Escudo de España (mazonado).svg

Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Visigotiska kungariket
Kungariket Asturien
Svebiska kungariket
Bysantinska Spania
al-Andalus
Reconquistan
Kungariket Spanien
Imperiet
Expansionstiden
Upplysningstiden
Republik
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francospanien
Moderna Spanien
Övergång till demokrati
Moderna Spanien
Ämnen
Ekonomisk historia
Militärhistoria

Spanien-portalen

Francisco Franco blev Spaniens statschef och diktator 1936, i samband med spanska inbördeskriget, där han säkrade segern 1939, och sedan hade makten fram till sin död 20 november 1975. Spanien kallades då officiellt "Staten Spanien" (Estado Español), men benämndes efter monarkins återinförande 1947 ibland som Kungariket Spanien (Reino Español).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Francos regeringstid[redigera | redigera wikitext]

Franco tillträdde officiellt posterna som Spaniens statschef och regeringschef 1 april 1939. Även monarkin återinfördes efter en folkomröstning 1947, med Franco som regent med tilltalet El Caudillo, (ung. hövding) fram till sin död.

De demografiska förändringarna i Spanien mellan 1950 och 1981 präglades av urbanisering, inflyttning till Madrid, Baskien och medelhavskusten från andra regioner, samt av utvandring

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Spanien förhöll sig neutralt under andra världskriget, även om landet intog en protysk hållning i inledningen av kriget. Den 23 oktober 1940 möttes Franco och Hitler i Hendaye, Frankrike. För att gå in i kriget på tysk sida krävde Franco bland annat mat, krigsmaterial, Gibraltar och Franska Nordafrika, vilket tyskarna inte kunde acceptera. Franco och Hitler kom aldrig överens och Hitler sade efter mötet att han hellre går till tandläkaren och drar ur tre-fyra tänder än möter Franco igen. I bakgrunden fanns också en konflikt om tyska gruvrättigheter i Spanien. Franco höll sig neutral under kriget och på så sätt överlevde regimen efter kriget.[1]

Isolering[redigera | redigera wikitext]

Spanien blev efter kriget isolerat av omvärlden och låg på många områden långt efter i utvecklingen, speciellt inom jordbruk och industri. Landet var fattigt och behövde hjälp för att kunna byggas upp efter inbördeskriget som hade tillfogat stor skada på byggnader och infrastruktur.[2] Ransoneringskort användes fram till 1952. FN antog en resolution mot Francoregimen som uppmanade länder att ta hem sina ambassadörer som protest mot det auktoritära styret. Endast Portugal, Irland och enstaka länder i Latinamerika, Mellanöstern och Asien valde att inte följa resolutionen. Ett embargo mot landet trädde i kraft där bland annat gränsen till Frankrike stängdes men stödet för regimen i Spanien växte istället. Följden blev att Spanien valde en isoleringspolitik: minskad import, självhushållning och statskontrollerad produktion.

Slutet på isoleringen[redigera | redigera wikitext]

Under kalla kriget ändrades detta då USA behövde allierade mot Sovjet genom Madridpakten 1953. USA fick tillstånd att upprätta flygbaser i Spanien och satte upp studio samt sändare för Radio Free Europe. I gengäld hjälpte USA Spanien in i FN som de blev medlem av 1955 och 1953 slöts samarbete med Vatikanstaten.[2] 1958 följde medlemskapet i Världsbanken. Under 1960-talet fick landet ett uppsving då isoleringen bröts och turismen blomstrade. Även spanjorerna började söka sig utomlands för att utbilda sig.

Ekonomisk tillväxt[redigera | redigera wikitext]

Landet moderniserade industrin och jordbruket och blev världens nionde största ekonomi på 1950- och 1960-talet, samt den snabbast växande efter Japan.[källa behövs]. Det spanska ekonomiska undret kallades av regimen Desarrollo och ägde rum under perioden 1959-1973. Fraco utsåg teknokrater som ersatte falangisterna som föredrog isolering och teknokraterna låg bakom planer där bland annat infrastrukturinvesteringar gjordes. Även om Spanien hade en hög tillväxt låg man ekonomiskt efter det övriga Västeuropa. Tillväxten fick sitt slut i samband med oljekrisen 1973. En symbol för Desarrollo blev Seat 600, en spansk licensversion av Fiat 600, som blev en folkbil i Spanien.

Den ekonomiska tillväxten återfanns bland annat inom varvsindustri, verkstadsindustri, textil, petrokemiska industrin och bilindustrin. Staten gick med resurser för att stödja snabb tillväxt genom statligt ägda företag och konglomerat som Instituto Nacional de Industri, biltillverkaren Seat och varvsindustrin Empresa Nacional Bazán. Dessa företag kom att dominera den spanska hemmamarknaden som hade importrestriktioner. Barcelona och Bilbao återfick sin roll som industricentra och kring Madrid växte industrin.

Francos sista år[redigera | redigera wikitext]

När Francos hälsa blev sämre i början av 1970-talet växte premiärministern amiral Luis Carrero Blancos makt. ETA dödade Carrero Blanco 20 december 1973 genom en bilbomb. Ny premiärminister blev Carlos Arias Navarro som försökte genomföra reformer men fann sig en kamp mellan olika maktblock, dels den konservativa falangen och dels de som ville övergå till demokrati. Samtidigt försvårades situationen i Västsahara där Polisario slogs mot de spanska kolonialtrupperna för självständighet. Den katolska kyrkan i Spanien under Cardinal Tarancón hade också ändrat inställning gentemot regimen och kunde inte längre anses stödja den. I juli 1974 blev Franco sjuk varpå Juan Carlos tog över som statschef. Franco blev åter frisk men sjuk ett år senare och föll i oktober 1975 i koma. Franco dog 20 november 1975.

Francos ideologi[redigera | redigera wikitext]

Francisco Franco var "francoist" och hade sin egen strängt konservativa katolska ideologi framsprungen ur Spaniens historia och traditioner.[3] För Franco var medborgarna som soldater som man ska befalla, och straffa de som inte lyder. Han föraktade vänstern och liberaler och bekämpade aktivt kommunismen. Franco trodde att han styrde med Guds nåd.[4]

Det styrande partiet i Francos "Nationella rörelse" (Movimiento Nacional) var det fascistinspirerade Falangistpartiet, men Franco slog samman Falangen med andra högergrupper för att överta kontrollen.[5] Detta berodde på ett maktskifte i Francos regim där en ny, ung och renodlat konservativ generation fick mer plats, vilket förändrade landet och inte minst ekonomin, som liberaliserades mer. Åtskilliga var medlemmar i Opus Dei. Detta skedde 1957 då en regeringsombildning gjordes.[2]

Styret kom att präglas av konservatism, klerikalism och klassisk auktoritarism, efter 1950-talet i paritet med ekonomisk liberalism. Franco använde sig av symbolik från ett arv från Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastiliens regeringstid på 1400-talet då de enade Spanien till ett rike, liksom arvet från conquistadorerna och El Cid.[5]

Franco ska ha varit väldigt blyg och alla tal som hölls till folket var alltid noggrant nedskrivna innan och till skillnad från Mussolini i Italien höll Franco aldrig spontanta tal. Under hela hans tid som diktator var det endast ett femtontal personer som stod honom så nära att de kunde kalla honom för "du".

Efterträdare[redigera | redigera wikitext]

Efter Francos död 1975 fick dottern Maria del Carmen titeln Duquesa de Franco ("hertiginna av Franco") av kung Juan Carlos. Franco lade grunden för återupprättandet av monarkin i Spanien, men kung Juan Carlos, som besteg tronen efter hans död, valde att omvandla diktaturen i Spanien till en demokrati.

Regimens förtryck[redigera | redigera wikitext]

Franco införde under sin tid vid makten flera förbud som begränsade åsikts- och yttrandefriheten. Hans fru Carmen Polo, som utbildades av salesianska nunnor i spanska Marocko, lär ha påverkat sin man i frågor som gällde katolska kyrkan, könsfrågor och i fråga om censuren av sexuella frågor i spansk litteratur, teater och film som varade under större delen av perioden 1939 till 1975[6].

Över två miljoner spanjorer fängslades under Francos regim för regimkritisk verksamhet.[7] Under och direkt efter inbördeskriget beräknas Francos regemente ha avrättat mellan 100 000 och 200 000 människor varav 50 000 i den republikanska zonen[8][9], något som tillbakavisas av anhängare till Franco[10] samt ytterligare upp till 151,000 under perioden 1939 till 1943[11]. Ytterligare 200 000 spanjorer avled av svält (Los Años de Hambre, "Hungeråren") under det tidiga 1940-talet.

Förtrycket mildrades från det sena 1950-talet med en kraftigt avreglerad ekonomi och en begränsad censur, vilket tillbakarullades efter mordet på premiärminister Luis Carrero Blanco i december 1973. Bland annat utfördes två garrotteringar 1974, vilket bemöttes av stora demonstrationer i bl a Argentina. 1975 dömde en spansk domstol 11 medlemmar ur separatiströrelserna ETA och FRAP (Burgosrättegångarna) till döden anklagade för terrorism, däribland en gravid kvinna. Franco lät benåda fyra av de dömda (inklusive den gravida kvinnan) men övriga sju avrättades genom arkebusering. Detta fick svenske statsministern Olof Palme att kalla Franco för "satans mördare" i ett tal och en bojkott mot turistresor till Spanien föreslogs av svenska regeringen.[12]

Det sociala livet[redigera | redigera wikitext]

Diktaturen förbjöd all regimkritisk konst, och massmorden som genomfördes av falangisterna efter inbördeskriget drabbade särskilt konstnärer och författare. Flera av dem som överlevde, exempelvis Juan Ramón Jiménez, gick i landsflykt.[13] Andra som blev kvar, exempelvis Vicente Aleixandre, tystade eller tystnades i sitt konstnärskap. Ett undantag var författaren den surrealistiska konstnären Salvador Dalí, med vilken Franco utvecklade en vänskap.[källa behövs]

Endast kyrkliga vigslar var legitima och skilsmässor förbjöds enligt lag.[7] Katolicismen återinfördes som statsreligion och andra religionsutövare trakasserades och diskriminerades.[14]

Kastilianska blev det enda erkända språket i landet och vägskyltar byttes ut och böcker på regionala språk som baskiska och katalanska brändes. Även i massmedia förbjöds andra språk.[15] Joan Manuel Serrat nekades framföra Spaniens vinnande bidrag i Schlagerfestivalen 1968 eftersom han ville sjunga på katalanska. Också skolan utsattes för omfattande repression. 6000 lärare avrättades under Francodiktaturen och 7000 fängslades.[7] Skolan var reglerad av regimen.

I Francos Spanien var det förbjudet för par att kyssas offentligt och gifta par höll som mest handen på gatorna. På badstränder rådde det strikta regler, män fick till exempel inte visa bar överkropp.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lindqvist (1991), s. 282
  2. ^ [a b c] Lindqvist (1991), s. 283
  3. ^ Lindqvist, Herman. Historien om Spanien. Sida 282. Bra böcker förlag.
  4. ^ Lindqvist, Herman. Historien om Spanien. Sida 279-280. Bra böcker förlag.
  5. ^ [a b] Lindqvist (1991), s. 281
  6. ^ ”nytimes.com - Carmen Polo de Franco, Widow Of Spanish Dictator, Dead at 87”. http://www.nytimes.com/1988/02/07/obituaries/carmen-polo-de-franco-widow-of-spanish-dictator-dead-at-87.html?pagewanted=1. Läst 18 jan 2010. Okänd parameter pubdatum
  7. ^ [a b c] Lindqvist (1991), s. 280
  8. ^ Antony Beevors bok Spanska inbördeskriget, 1982 ISBN 91-85057-72-X - enligt ”dn.se - Fascistmonument ska bli museum”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fascistmonument-ska-bli-museum-1.514021. Läst 2010-01-18. Okänd parameter pubdatum
  9. ^ Paul Prestons bok The Spanish civil war ISBN 978-0-00-723207-9 - enligt ”dn.se - Fascistmonument ska bli museum”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fascistmonument-ska-bli-museum-1.514021. Läst 2010-01-18. Okänd parameter pubdatum
  10. ^ Abbot Anselmo Alvarez enligt ”dn.se - Fascistmonument ska bli museum”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fascistmonument-ska-bli-museum-1.514021. Läst 2010-01-18. Okänd parameter pubdatum
  11. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Spain#Spanish_Civil_War_.281936.E2.80.931939.29
  12. ^ Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer
  13. ^ Hägg (2000), s. 657
  14. ^ Lindqvist (1991)
  15. ^ Lindqvist (1991), s. 279

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]