Special Air Service

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
SAS på hemväg efter uppdrag i Nordafrika 1943.

Special Air Service eller SAS är ett brittiskt specialförband, särskilt utbildat i strid på djupet, underrättelseinhämtning, antiterrorism samt lågintensiv krigföring eller Military Operations Other Than War (MOOTW).

Historia[redigera | redigera wikitext]

SAS skapades, jämte en rad andra specialförband såsom brittiska Long Range Desert Group (LRDG) och Special Boat Service (SBS), samt amerikanska US Navy Underwater Demolition Teams (UDT), under andra världskriget. Inledningsvis opererade den lilla enheten under befäl av löjtnant David Stirling i Nordafrika. Genom räder mot bland annat den tyska Afrikakåren och dess chef Erwin Rommel, ökenräven, vann SAS ett gott rykte och David Stirling fick epitetet spökmajoren. Efter kriget kom SAS att likt andra enheter att föra en tynande tillvaro, men när de europeiska kolonierna påbörjade sin frigörelse kom SAS att bli en del i det brittiska gensvaret. SAS kom att bli ett av de förband som de facto vann framgång med konceptet "Hearts and Minds". SAS opererade bland annat i Malaysia, Oman, Borneo och Aden.

Gensvar mot terrorism[redigera | redigera wikitext]

I takt med att olika typer av terrorism ökade, inte minst som en del av oroligheterna i Nordirland, fanns SAS med som ett svar på det nya hotet. Münchenmassakern 1972 ledde till att SAS målinriktat började öva på att kunna möta hot och aktioner från terrorister. Den breda allmänheten vann kännedom om SAS under fritagningen av gisslan på iranska ambassaden i London 1980, där fem av de sex gisslantagarna dödades och den sjätte greps i en operation som tog totalt sjutton minuter att genomföra och där den enda förlusten för SAS-styrkorna var de brännskador en av männen ådrog sig när hans nylonlinor som han skulle använda för att ta sig från takavsatsen till fönstret smälte av friktionen och han fastnade utanför fönstret samtidigt som en chockgranat tände eld på gardinerna i fönstret där han hängde. Från att ha fört en relativt anonym tillvaro blev kunskap om SAS allmängods och ett flertal böcker har publicerats utifrån enskilda erfarenheter från förbandet. De har även mördat katoliker i Nordirland och dess aktioner har prövats i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. I bland annat målet McCann and Others vs. UK bedömdes Storbritannien ha brutit mot artikel 2 i Europakonventionen, rätten till liv.

Massmedia och annat allmängods[redigera | redigera wikitext]

I mitten av 1980-talet blev den före detta SAS-soldaten John Wiseman känd i snäva kretsar genom att ge ut en bok baserad på SAS överlevnadsutbildning. I samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 och den FN-sanktionerade USA-ledda motoffensiven, deltog patruller ur SAS bakom fiendens linjer inne i Irak för att observera och rapportera fientliga förflyttningar, leda in flygplan mot viktiga mål och även senare uppsöka och förstöra Scuds, som trots allt gick bra. Fyra SAS-skvadroner fick dela på en eller två skvadroners materiel. Lådan med nattkikare som de blev lovade försvann spårlöst och återfanns senare vid en officerares tält, där den tjänstgjorde som tyngd för att hålla nere tältduken. Officeren hade inte brytt sig om att öppna lådan eller ta reda på vad som fanns i den innan han begagnade dess vikt och storlek för den något mer triviala uppgiften att tynga ner tältduken. Under ett sådant uppdrag blev en SAS-patrull upptäckt och fick fly. Denna historia om gruppen Bravo Two Zero ledde till såväl artiklar som böcker, av bland annat Andy McNab som skrev om irakisk fångenskap i boken Bravo Två Noll[1] och Chris Ryan som beskrev sin flykt och överlevnad i boken Den ende som kom undan[2]. Brigadgeneral sir Peter de la Billiere, som ledde de brittiska styrkorna i skuggan av generalen Norman Schwarzkopf, var tidigare chef för 22 SAS Regiment, och skrev om sina erfarenheter i de bägge böckerna Looking For Trouble[3] och Storm Command[4].

Kritiska röster[redigera | redigera wikitext]

Kritiker menar att SAS kan jämställas med de centralamerikanska dödspatrullerna, medan andra ser SAS som ett gott exempel på en militär elit. SAS bedriver inte någon egen grundutbildning, utan rekryterar sina soldater ur den övriga försvarsmakten. Det innebär bland annat att man i någon mån rekryterar färdiga specialister och att man kan sprida de färdigheter och den kompetens som finns inom SAS till övriga försvaret.

Motto och högkvarter[redigera | redigera wikitext]

SAS har som sitt motto Who Dares Wins (svenska, 'Den som vågar vinner'). SAS använder också akronymen "SAS" för att beskriva sitt sätt att operera i de flesta lägen. SAS står då för "Speed, Aggression, Surprise".

Högkvarteret var beläget i Hereford i Herefordshire i många år men flyttade 1999 till den före detta RAF-flygbasen Credenhill, cirka 7 km nordväst om Hereford.

SAS finns även i Australien under namnet SASR och Nya Zeeland genom NZSAS. Regementena i Australien och Nya Zeeland skiljer sig från de andra då deras patruller består av fem istället för fyra man.

Vapen[redigera | redigera wikitext]

Special Air Service har länge förlitat sig på kulsprutepistoler, allt ifrån den Amerikanska M1928A1 Thompson till den nyaste versionen av MP5, MP5A5. SAS har därefter också kraftigare vapen såsom automatkarbinen M16 (automatkarbin) L119A1 (colt Canada/Diemaco C8 SFW för alltmer intensivare strider. SAS använder också prickskyttegeväret L96A1 och M21.

Grundaren av SAS[redigera | redigera wikitext]

David Stirling föddes 1915 och anslöt sig till kommandostyrkorna och tjänstgjorde i "Layforce" i mellersta Östern. I juli 1941 lade han fram en plan för generalerna Ritchie och Auchinleck för att upprätta en specialstyrka som skulle anfalla fientliga flygbaser. I december 1941 förstörde den med Jalo som bas, 90 flygplan på två veckor. Därefter fick Stirling tillstånd att utvidga sitt förband ytterligare.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

SAS-organisationen består av ett reguljärt förband 22:a SAS-regementet och två förband som tillhör Territorial Army (TA), 21:a SAS-regementet och det 23:e SAS-regementet. Det 21:a SAS-regementet (TA) är främst inriktat mot underrättelseinhämtning på ett stort djup bakom fiendens linjer, medan det 23:e SAS-regementet (TA) främst är inriktat mot undsättning (Personnel Recovery) bakom fiendens linjer.

Det 22:a SAS-regementet har nedanstående organisation:

  • A Skvadron
  • B Skvadron
  • D Skvadron
  • G Skvadron
  • R Skvadron (reservister som tidigare har tjänstgjort i 22:a SAS-regementet)

Varje skvadron har fyra troppar med olika innästlingsspecialiteter; bergstropp (bergsklättring och arktisk krigföring), båttropp (småbåtar och dykning), fordonstropp (fordonsinfiltration och ökenkrigföring) och fallskärmstropp (HALO och HAHO). Troppen består av fyra fyrmannapatruller där SAS-soldaten har minst en patrullspecialitet; språkexpert, sprängämnesexpert, signalist eller sjukvårdare. Det ideala är att SAS-soldaten behärskar minst två patrullspecialiteter samt två innästlingsspecialiteter.

Berömda SAS-personligheter[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Viss information gällande SAS:s insatser i Gulfkriget, ang. deras motto(n) samt viss detaljinformation om gisslansituationen vid iranska ambassaden är tagen ur:

Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force skriven av den före detta brittiske SAS-soldaten Ken Connor som tjänstgjorde under 23 års tid vid brittiska SAS och deltog i flertalet operationer.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ McNab, Andy; Zetterlund Gösta (1994). Bravo två noll: den sanna berättelsen om en kommandostyrka bakom fiendelinjerna i Irak. Stockholm: Forum. Libris 7256329. ISBN 91-37-10591-4 
  2. ^ Ryan, Chris; Zetterlund Gösta (1995). Den ende som kom undan. Stockholm: Forum. Libris 7256478. ISBN 91-37-10804-2 
  3. ^ Billiere, Peter De La (1995) (på engelska). Looking for trouble: SAS to Gulf command - the autobiography. London: HarperCollins. Libris 4465002. ISBN 0-00-637983-4 
  4. ^ Billiere, Peter De La (1995) (på engelska). Storm Command: personal account of the Gulf War. HarperCollins. Libris 4465276. ISBN 0-00-638749-7 
  5. ^ Connor, Ken; Månsson Per Lennart (2001). Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media. Libris 8398891. ISBN 91-89442-40-7