Spillkråka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Spillkråka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Hane med tre ungar
Hane med tre ungar
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hackspettartade fåglar
Piciformes
Familj Hackspettar
Picidae
Underfamilj Egentliga hackspettar
Picinae
Släkte Dryocopus
Art Spillkråka
D. martius
Vetenskapligt namn
§ Dryocopus martius
Auktor (Linné, 1758)
Synonymer
Hitta fler artiklar om fåglar med

Spillkråka (Dryocopus martius) är en stor, nästan helsvart fågel inom familjen hackspettar. Det är den enda representanten för släktet Dryocopus i Europa. Den häckar framförallt i grov- och högstammig skog.[2][3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Spillkråkan är den största av Europas hackspettar med en längd av 40 cm[4] - 57[5] och ett vingspann på 67-73 cm[4]. Vikten är 300 gram. Dräkten är nästan helt och hållet svart.[5] Den adulta hanen har röd panna och hjässa, medan honan ända från juvenil dräkt endast är röd i nacken.[4] Ögonen är ljusa och halsen relativt lång.[4] Näbben är kraftig och benvit.[6]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Spillkråka trummar. 20sek.

Spillkråkan har ett antal mycket ljudliga läten[7][5] Trumningen, som förekommer på våren, är kraftfull och rullande i en mörk ton och kan höras upp till 4 kilometers håll.[4][5] Trumningen har en frekvens av upp till 17 slag per sekund, vilket är en relativt långsam hackspettrumning.[6] Hanens trumningar kan vara upp till 3-4 sekunder[6], medan honans är betydligt kortare.[5] Även sången hörs om våren och utgörs av ett starkt, genomträngande och gällt klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi eller kly-kly-kly-kly-kly-kly i snabb följd, påminnande om gröngölingens läte, men är längre, mer nasalt och klangfullt och ligger helt igenom på samma tonhöjd,[5][4] medan Gejl (2012) menar att jämfört med gröngölingens läte är spillkråkans djupare, snabbare och har dubbla toner[6]. Flyktlätet är ett skrikigt och ihärdigt kryck-kryck-kryck…, krri-krri-krri eller prry-prry-prry-prry med rullande r.[4][5][6] Efter en landning utstöter den ofta ett ljudligt, visslande och utdraget lockläte[6]: kly-ääää, plyyy, kly-äh eller kliiyy med betoning på andra stavelsen.[6][4][5][7] Från paret hörs på våren ett kajliknande kjau-kjau-kjau.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Spillkråkans utbredningsområde.

Arten förekommer i Palearktis och är huvudsakligen stannfågel, men vissa år förekommer flyttningsrörelser. Då är det mest de gamla hanarna som stannar kvar medan ungfåglarna drar söderut. Den förekommer från nordvästra Spanien i väster till Kamtjatka och Kurillerna i öster.[8][9]

Spillkråkan delas upp i två underarter:[9]

  • Dryocopus martius martius - förekommer i Eurasien
  • Dryocopus martius khamensis - förekommer i Tibet och sydvästra Kina.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Spillkråkan förekommer sparsamt, lokalt tämligen allmänt, i hela Sverige, utom i fjälltrakterna.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Beteende[redigera | redigera wikitext]

Schwarzspecht.jpg

Flykten går inte som hos andra hackspettar i bågar utan är rak.[4] Flykten förefaller ostadig med flaxande vingar.[4] Vingslagen är ganska långsamma.[7]

Biotop och häckning[redigera | redigera wikitext]

Spillkråkan kan häcka i såväl barr-, bland- som lövskog,[6] men är vanligast i blandskogar.[4] Den föredrar högstammig, talldominerad gammelskog i bergig terräng, men kan ibland häcka i ren lövskog.[3] Spillkråkan har under senare tid även börjat häcka i närheten av bebyggelse.[3] Revirets storlek är beroende av tillgången på föda och kan därför variera mellan 100—1 000 hektar.[2]

Som boträd väljer den oftast ett relativt fristående[7] träd av asp eller tall.[4][7][3] Eftersom bohålet gör trädet skörare händer det att starka vindar förvandlar boträdet till högstubbe.[3]

Bobygget påbörjas inte sällan på hösten, pågår sedan i etapper och slutförs på våren.[3] Det kan också genomföras under en koncentrerad period på cirka en månad.[3] Boet hackas ut cirka tio meter över marken och kan vara sex till tio decimeter djupt.[7][4] Ingångshålet är oval- eller päronformat med den största bredden, 10-11 cm, nedtill och med en höjd av 10-15 cm.[4][3] Som regel hackar den ut ett nytt bohål inför varje häckningssäsong, men ibland kan den använda samma bohål under två säsonger.[3] Ett flitigt utnyttjat boträd kan hysa upp till 5-6 bokammare om det är en asp, medan en tall oftast inte har fler än två hål.[3] Gamla spillkråkebon övertas gärna av andra fåglar som pärluggla, skogsduva, knipa och storskrake.[10]

I Sverige sker normalt äggläggningen i slutet av april eller första halvan av maj.[3] Äggen, 3-6 stycken, läggs direkt på den finputsade bottnen.[3] De är rent vita och har en mycket stark glans.[3] Formen är bukigt oval med en tydlig spets.[3] Under de 12-14 dygn ruvningen varar ligger honan hårt på äggen och flyger inte ut förrän t ex en ringmärkare klättrat en bit upp på stammen.[3] Ungarna matas av båda föräldrarna[7] genom uppstötning av föda föräldrarna insamlat. Under den första veckan värms ungarna nästan ständigt, men skulle de lämnas ensamma i boet packar de ihop sig som en ”värmepyramid”, de sitter på sina fötter och lutar sig mot varandra. Formationen hjälper också ungarna att hålla upp sina tunga huvuden till dess föräldrarna kommer med mat. Ungarna håller sig i boet tills de efter 27 dygn kan flyga, men tyr sig till föräldrarna ytterligare en tid då de bl a kan ses förse sig med föda från myrstackar.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Hål hackade av spillkråka.

Födan består mest av myror, i synnerhet hästmyror som den hackar fram ur angripna träd, stubbar eller liggande stammar.[5][4] Den äter insekter i såväl larv-, pupp- som imagostadiet.[5] Den födohackar ofta rätt djupt och efterlämnar därför djupa håligheter i veden.[5][4] Även vedlevande skalbaggar ingår i födan.[7] På sensommaren kan den även äta körsbär och blåbär.[5]

Spillkråkan och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Häckningspopulationen i Europa uppskattas till 740 000—1 400 000 häckande par vilket innebär 2 220 000—4 200 000 individer.[1] Europa utgör 25—49 % av den totala utbredningen så om man extrapolerar dessa siffror får man en mycket preliminär uppskattning på 4 530 000—16 800 000 individer globalt.[1]

Spillkråkan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Populationestrenden verkar vara ökande och detta sammanräknat gör att IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC).[1] Arten är listad i Annex 1 i EU:s Fågeldirektiv.[11]

Hot och status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Enligt vissa bedömningar ser arten ut att ha minskat sedan 1940- och 1950-talen, antagligen beroende på det moderna skogsbruket.[3] Beståndet beräknades uppgå till 20 000–30 000 par i mitten på 1990-talet.[2] Under tioårsperioden fram till 2007 minskade beståndet med cirka 25 procent.[11] Spillkråkan är fridlyst i Sverige men kategoriseras som livskraftig (LC).

Namn[redigera | redigera wikitext]

Spillkråkans trivialnamn består av "spill", som kommer av "spjälka" och som här refererar till spillkråkan ivriga hackande, och "kråka" som refererar till den svarta fjäderdräkten.[12] Namnet är känt från 1700-talet.[13] Det vetenskapliga släktnamnet Dryocopus betyder ungefär ”Den som träget arbetar med träd”. Ursprungligen gav Linné spillkråkan det vetenskapliga namnet Picus martius vilket ungefär betyder "Mars hackspett". Detta begrepp hämtade Linné ifrån grekisk mytologi. Krigsguden Mars hade nämligen hackspetten som ett av sina mest heliga djur och denna hackspett benämndes picus Martius. Exempelvis skriver Plinius att näbben hos picus Martius innehöll guds styrka att avvärja olycka, och bars som amulett för att förhindra getingstick och bett av igel.[14]Plinius verkar ha syftat på en specifik art när han omtalar picus Martius men vilken art är omdiskuterat, den kan exempelvis gälla gröngölingen[15] men även spillkråkan.[16]

Illustation av spillkråka ur boken Folksagor af P. Chr Asbjörnsen och J. Moe från 1884.

Dialektala namn är bland andra "furuknarr" och "tillkråka" i Dalarna[17] "tilkråka" i Närke och Östergötland[18], "tillkråkå" i Österbotten[18], "Gertrudsfågel" i Småland och Värmland[12], "stormkråka" i Lappland[12], "regnkricka" i Norrbotten[12], "spelkråka" i Medelpad[12]. Andra dialektala och folkliga namn är "tyrkråka"[19], "hålkråka", "svartspett" och "tallhacka".[12]

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Spillkråkan har i folktron varit kopplad till fruktsamhet. I romersk mytologi blev jordbruks- och skogsgudomligheten Picus, son till Saturnus och fader till Faunus, av häxan Circe förvandlad till spillkråka.[20]

En norsk sägen, som bland annat återberättas i en bok av Peter Christen Asbjørnsen och Jörgen Moe från 1884, berättar att Gud träffade en torparhustru som hette Gertrud och som bar en röd hätta. Herren bad om bröd med förvägrades detta av Getrud. Till straff förvandlades hon då till fågel, som måste söka sin föda mellan barken och trädet och endast dricka vid regnväder. Hon flög ut genom skorstenen, och endast hennes hjässa förblev röd.[21] Om detta är orsak till det dialektala namnet "Gertrudsfågel", eller om sägnen skapats utifrån namnet är oklart. Men även namnet Gertrud är kopplat till fruktsamhet då helgonet Gertrud var växtlighets- och skördegudinna.[22]

Spillkråkan ansågs kunna föra otur med sig om man på något sätt skadade den och den kunde hämnas genom att exempelvis döda boskap.[13] Johannes Gaslander skriver från 1700-talets Småland att: "Giertrud-fogeln må ingen skjuta, ty det förer olycka med sig".[13] Spillkråkan har också ofta ansetts kunna förutspå väder och dess lockläte sades varna för regn.[23]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Dryocopus martius Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Sveriges Ornitologiska Förening, 2002
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Wahlberg, 1993
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Pedersen & Svensson, 2011
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Staav & Fransson, 2007
  6. ^ [a b c d e f g h] Gejl, 2012
  7. ^ [a b c d e f g h] Imby, 1999
  8. ^ Svensson et al., 2009, sid:242-243
  9. ^ [a b] Clements et al., 2011
  10. ^ Ullman, 2008
  11. ^ [a b] Naturvårdsverket, 2008
  12. ^ [a b c d e f] Tillman, 1978, sid:144
  13. ^ [a b c] Tillman, 1978, sid:154
  14. ^ Plinius, Naturalis Historia 29.29.
  15. ^ Krappe, A.H. (1941) Picus Who Is Also Zeus Mnemosyne, vol.9, nr.4, sid:241
  16. ^ Arnott, William Geoffrey (2007) Birds in the ancient world from A to Z, Routledge, sid:63 online.
  17. ^ Rietz (1962), sid:172
  18. ^ [a b] Rietz (1962), sid:733
  19. ^ Rietz (1962), sid:769
  20. ^ Nordisk familjebok (1915) Picus, vol.21, sid:825-826
  21. ^ P Chr. Asbjörnsen & J. Moe (1884) Gertrudfågeln, Folksagor af P. Chr Asbjörnsen och J. Moe, sid:55, fulltext från: <http://sv.wikisource.org>, läst 2012-12-02
  22. ^ Hammarstedt, Edvard (1899-1900) Såkaka och Gullhöna, ur: Meddelanden från Nordiska museet, sid:22-49
  23. ^ Tillman, 1978, sid:24

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]