Större lira

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Större lira
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Puffinus gravisPCCA20070623-3641B.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Petrellfåglar
Procellariiformes
Familj Stormfåglar
Procellariidae
Släkte Puffinus
Art Större lira
P. gravis
Vetenskapligt namn
§ Puffinus gravis
Auktor (O'Reilly, 1818)
Synonymer
Procellaria gravis O'Reilly, 1818
Hitta fler artiklar om fåglar med

Större lira (Puffinus gravis) är en stor lira i familjen stormfåglar.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Större lira är en monotypisk art med oklar taxonomisk status. Den tillhör gruppen med de stora arterna inom släktet Puffinus som vissa anser kan splittas upp i det egna släktet Ardenna (Penhallurick & Wink 2004). Inom denna grupp skulle den kunna vara besläktad med de andra svartnäbbade arterna med trubbig stjärt som kortstjärtad lira (Puffinus tenuirostris) och speciellt grålira (Puffinus griseus) (Austin 1996, Heidrich et al. 1998). Alternativt (Austin 1996, Austin et al 2004) kan den tillhöra ett monotypiskt undersläkte (Ardenna sensu stricto), och vara en atlantisk representant för den annars ljusnäbbade gruppen Hemipuffinus som omfattar arter som rosanäbbad lira (Puffinus creatopus) och ljusfotad lira (Puffinus carneipes).

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Merparten av världens alla större liror häckar på ögruppen Tristan da Cunha i södra Atlanten.

Den häckar på öarna Nightingale Island och Inaccessible Island i ögruppen Tristan da Cunha och på ön Gough Island. Ett mycket litet antal, inte mer än 15 par, häckar också på Falklandsöarna. Under häckningstiden återfinns den i ett område som sträcker sig från Afrikas sydspets till Sydamerikas sydöstra kust. Den är en av få häckande fågelarter på södra halvklotet som flyttar till norra halvklotet. Under denna långa förflyttning följer den, precis som gråliran, en cirkulär rutt då den först sträcker nordväst mot farvatten utanför Sydamerika för att sedan dra norrut utefter Nordamerikas östkust innan den korsar Atlanten i augusti. Många sträcker först så långt norrut som till 66°N innan de sträcker mot nordöstra Atlanten via Grönland. Den kan förekomma i ganska stor mängd utanför Storbritanniens och Irlands sydvästra kuster kring september-oktober. Sedan vänder den söderut utefter Europas västkust och Afrikas nordvästra kust för att korsa Atlanten igen med sikte på Brasilien och sedan tillbaka sydost mot häckningsområdet. Den absoluta merparten har lämnat Nordatlanten i november men icke-häckande individer tycks samlas i nordvästra Atlanten under senhösten och flockar på över 200 000 individer har under denna period observerats utanför Cape Cod.[2]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den förekommer sparsamt i Nordsjön och utefter Skandinaviens kuster och hade fram till och med sista december 2003 observerats vid ett femtontal tillfällen i Sverige. Första större liran som påträffades i landet var en död 1k-individ som hittades i december 1953Kullen i Skåne. Det första levande exemplaret fångades in på Hållö i Bohuslän den 17 januari 1958. Flest observationer har skett i Skåne och Halland. Två observationer har gjorts i Bohuslän och en i Värmland. Observationerna har haft en månatlig spridning från juli-februari med flest observationer i september.

Utseende, fältkännetecken och läte[redigera | redigera wikitext]

Större lira. Notera den gråsmutsiga fläcken på buken, de mörka undre stjärttäckarna, den skarpt avgränsade mörka hättan, den mörka näbben, vita nackbandet, mörka halsfläcken och teckningen på undersidan av vingarna.

Större lira flyger kraftfullt och målmedvetet och har en för släktet typisk flygstil då den kantrar från sida till sida, på stela vingar, med få stela, snabba vingslag och med vingspetsarna som nästan doppas i vattenytan.

Den är 43-51 cm lång med ett vingspann på 105-122 cm och är trots sitt namn något mindre än gulnäbbad lira (Calonectris diomedea). Den identifieras på sin storlek, skarpt avgränsade mörka hätta, vita nackband, mörka halssidesfläck och vita övre stjärttäckare. Undersidan av vingen är vit, har mörka vingkanter och mörka teckningar på armtäckarna. Den har en karaktäristisk smutsigt mörk bukfläck och undre stjärttäckare som dock kan vara svårt att se och som syns bäst snett bakifrån. Den har rosa fötter, könen är lika och juvenila fåglar är något gråare och har ljusare bräm.

Under den snabba ruggningen i Nordatlanten under juli-augusti uppkommer ofta vita parallella vingband på ovansidan av vingen. Detta beror på ruggningen av de mörka täckarna som annars döljer de vita baserna på armpennor och större handtäckare.

Den är en flockfågel och följer båtar och fiskefartyg och kan då vara ganska högljudd och aggressiv. Den har ett genomträngande läte eeyah som den oftast utstöter när den ligger i grupp på vattenytan.

Häckning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Större lira placerar ofta sina bohålor på slutande mark där det växer träd av släktet Phylica. Bilden förställer ett träd av arten Phylica arborea vilket är en art som förekommer på ögruppen Tristan da Cunha.

Häckningsperioden infaller från september. De häckar i stora kolonier på subarktiska öar som bara besöks om natten för att undvika predation. Boet byggs i en jordhåla som är utgrävd ur sluttande mark, ofta i områden med tuvor av gräs eller träd av släktet Phylica. I november lägger den ett vitt ägg i ett bo placerat i en jordhåla. De adulta fåglarna börjar lämna kolonin i april och ungarna är flygfärdiga och lämnar kolonin i maj.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Större lira livnär sig på fisk och bläckfisk som den fångar genom att plumsande dyka ned en bit under vattnet. Den äter även fiskavfall som slängs ut från fiskefartyg.

Status[redigera | redigera wikitext]

IUCN uppger att minst 5 000 000 par häckar på ögruppen Tristan da Cunha och 600 000 till 3 000 000 par på Gough Island. Varje år slaktas flera tusen adulta och cirka 50 000 ungar på Nightingale Island av öbor från ögruppen vilket kan komma att leda till en kollaps av kolonin om inte en hållbar jakt kan presteras. Den mycket begränsade populationen på Falklandsöarna är inte utsatt för något direkt hot men exempelvis tamkatt kan utgöra ett direkt ödesdigert hot mot kolonin. Arten har ett mycket stort häckningsområde på 50 000–100 000 km², världspopulationen uppskattas till 16 500 000 individer och populationstrenden verkar stabil vilket gör att IUCN kategoriserar större lira som livskraftig (LC).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Puffinus gravis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Powers, K.D. & Van Os, J.A. (1979) A concentration of greater shearwaters in the western North Atlantic. Amer. Birds, vol.33, sid 253

Källor[redigera | redigera wikitext]

Delar av texen är översatt från engelska wikipedias artikel Great shearwater, läst 2007-12-20, där följande källor anges:

  • Austin, Jeremy J. (1996) Molecular Phylogenetics of Puffinus Shearwaters: Preliminary Evidence from Mitochondrial Cytochrome b Gene Sequences., Molecular Phylogenetics and Evolution, vol.6, nr.1, sid:77–88. DOI:10.1006/mpev.1996.0060 (HTML sammanfattning)
  • Austin, Jeremy J.; Bretagnolle, Vincent & Pasquet, Eric (2004) A global molecular phylogeny of the small Puffinus shearwaters and implications for systematics of the Little-Audubon's Shearwater complex., Auk, vol.121, nr.3, sid:847–864. DOI:10.1642/0004-8038(2004)121[0847:AGMPOT2.0.CO;2] (HTML sammanfattning)
  • BirdLife International (2004) Puffinus gravis 2006 IUCN Red List of Threatened Species.
  • Bull, John L.; Farrand, John Jr.; Rayfield, Susan & National Audubon Society (1977) The Audubon Society field guide to North American birds, Eastern Region. Alfred A. Knopf, New York. ISBN 0-394-41405-5
  • Harrison, Peter (1987) Seabirds of the world: a photographic guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 0-691-01551-1
  • Heidrich, Petra; Amengual, José F. & Wink, Michael (1998) Phylogenetic relationships in Mediterranean and North Atlantic shearwaters (Aves: Procellariidae) based on nucleotide sequences of mtDNA., Biochemical Systematics and Ecology, vol.26, nr.2, sid:145–170. DOI:10.1016/S0305-1978(97)00085-9 (PDF fulltext)
  • Penhallurick, John & Wink, Michael (2004) Analysis of the taxonomy and nomenclature of the Procellariformes based on complete nucleotide sequences of the mitochondrial cytochrome b gene. Emu, vol.104, nr.2, sid:125-147 DOI:10.1071/MU01060 (HTML sammanfattning)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]