Större maskstenknäck

Från Wikipedia
Större maskstenknäck
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteEophona
ArtStörre maskstenknäck
E. personata
Vetenskapligt namn
§ Eophona personata
Auktor(Temminck & Schlegel, 1848)
Utbredning

Större maskstenknäck[2] (Eophona personata) är en östasiatisk fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar, en av de största arterna i familjen.[3] Den förekommer dels i nordöstra Kina, vintertid sällsynt även in i Nordkorea, dels i Japan. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Större maskstenknäck är en av de största finkarna, där hanen kan bli 18-23 centimeter lång. Karakteristiskt är den rätt spetsiga, lysande gula näbben. Främre delen av huvudet är svart, med kontrasterande gråvita halssidor. Undersidan är mer mattgrå, ryggen gråbrun och flankerna ingefärsbruna i anstrykning. Stjärten är svart, liksom vingarna förutom en liten fläck på inre täckarna och ett vitt band på mitten av handpennorna. Ungfåglarna är i allmänhet gråare och saknar det svarta på huvudet.[4]

Fåglar i Kina (magnirostris, se nedan) är något större än japanska fåglar. De är också något blekare i fjädertdräkten och har mindre vitt på handpennorna.[4].

Större maskstenknäck fotograferad i Japan.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Större maskstenknäck låter höra ett kort men hårt "tak tak" i flykten. Sången består av en serie med fyra flöjtigt visslande toner.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Större maskstenknäck delas in i två underarter, nominatformen häckande i Japan från Hokkaido till Kyushu och magnirostris i östra Manchuriet i nordöstra Kina (Shandong).[3] Den kinesiska underarten flyttar vintertid till Hebei och Beijing, ibland sällsynt söderut mot Nordkorea, medan nominatformen är stannfågel men rör sig vida kring i jakt på föda.[4] Arten har observerats i Sverige, men det har bedömts osannolikt att den nått landet på naturlig väg.[5]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Större maskstenknäck delar släktet Eophona med mindre maskstenknäck (Eophona migratoria). DNA-studier visar att de tillsammans bildar en grupp med den europeiska stenknäcken (Coccothraustes coccothraustes).[6]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Den större maskstenknäcken förekommer i löv- eller blandskog, oftare i dalar än högre upp på sluttningar. Den ses även i ek- och björklundar, trädgårdar och tätbevuxna parker. Fågeln uppträder vanligtvis i par eller små flockar och håller sig ofta rätt anspråkslöst undandskymt i trädkronorna. Vintertid lever den huvudsakligen av cederfrukter, men även björkfrön och bär. Sommartid är de mestadels insektsätare och intar bland annat fjärilslarver och skalbaggar.[4]

En flock större maskstenknäck i Japan.
Ägg från större maskstenknäck.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller lokalt vanlig, i vissa områden till och med mycket vanlig.[4]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Eophona personata Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d e f] Clement, P., Harris, A. and Davis, J. 1999. Finches and sparrows. Christopher Helm, London.
  5. ^ Sveriges fågeltaxa, BirdLife Sverige PDF
  6. ^ Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]