Stambanan genom övre Norrland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Norra stambanan.
Stambanan genom övre Norrland
Stambanan genom övre Norrland vid Döda fallet 20061014.jpg
Vid Döda fallet slingrar sig stambanan längs bergskanten
Allmänt
Plats Jämtland
Ångermanland
Västerbotten
Norrbotten
Sträcka Bräcke-Boden
Anslutande järnvägslinjer Mittbanan
Ådalsbanan
Järnvägslinjen Mellansel-Örnsköldsvik
Järnvägslinjen Vännäs-Umeå-Holmsund
Skelleftebanan
Tvärbanan Forsmo-Hoting
Tvärbanan Storuman-Hällnäs
Piteåbanan
Haparandabanan
Malmbanan
Organisation
Invigd 1894 (hela sträckan)
Ägare Staten
Banoperatör Trafikverket
Trafikoperatör SJ
Green Cargo
Biljettoperatör SJ
Tekniska fakta
Längd 626 kilometer
Antal spår enkelspår med mötesspår
Spårvidd 1435 millimeter (normalspår)
Största tillåtna axellast 25 ton
Största tillåtna vikt per meter 8,0 ton/m
Största lutning 19,4 
ATC ATC-2
Fjärrblockering Ja, System H
Hastighet 160 km/h
Elektrifierad 1939 Bräcke-Långsele
1940 Långsele-Mellansel
1941 Mellansel-Jörn
1942 Jörn-Boden
Matning 15 kV 16 ⅔ Hz
(kontaktledning)
Lastprofil A
Tekniska fakta hämtade från järnväg.net
Källor[1][2]

Stambanan genom övre Norrland är järnvägen (Ånge–)BräckeLångseleVännäsBoden i Sverige. Den betraktas ibland felaktigt som en del av Norra stambanan. Banan byggdes under perioden 1883-1894, och elektrifierades 1939-1942. Den är både mycket mer kurvig och har större lutningar än som tillåts för nybyggda järnvägar. Medelhastigheten är endast 85 kilometer per timme trots en mängd förbättringar sedan banan byggdes. Banan är 626 km lång Bräcke-Boden, och nattågen tog runt 7½ timme för denna sträcka. Från juni 2013 går persontåg endast Vännäs–Boden och inte längre Bräcke-Vännäs, utan istället Botniabanan via Umeå-Sundsvall. De flesta tåg som använder stambanan är godståg. De är sedan 2009 upp till 3 200 ton tunga (går med stål Luleå-Borlänge och är tyngst i Sverige utanför Malmbanan) och har då tre Rc-lok eller två Re-lok.

Att banan drogs många mil in i landet berodde på att banan skulle "bryta ny mark" genom att stambanorna drogs från landsbygdens städer rakt ut i ödemarken.[3] Precis som i Amerika var tanken att järnvägarna skulle kolonisera landet. Dessutom tillämpades antikustprincipen som militären drev igenom. Banan skulle inte vara lika lättangripen i inlandet som om den dragits utmed kusten. En bana längs kusten hade också fått mycket dyrare broar på grund av att älvarna är bredare där, och att en del av älvarna trafikerades av fartyg en bit upp, till exempel till Sollefteå och Boden.

En ny bana, Botniabanan, har byggts utmed kusten för att åtgärda de brister i järnvägskommunikationseffektivitet som stambanans utformning och sträckning inneburit för berörda bygder och går i stället via Örnsköldsvik och Nordmaling fram till Umeå Östra. Utöver denna kustnära järnväg som har byggts planeras det även för Norrbotniabanan som är tänkt att vara en fortsättning från Umeå till Luleå via bland annat Skellefteå och Piteå.

Stambanan genom övre Norrland är Sverige längsta stambana, och var på sin tid Sverige dyraste järnvägsbygge (på grund av längden, den bitvis kuperade terrängen, alla broar över älvar, och andra faktorer). Man byggde 24 militärmötesplatser längs banan till exempel Storblåliden och 22 stationer. Kostnaden var 37 miljoner (varav 10,5 för Bräcke-Långsele och 26,5 för Långsele-Boden), inklusive fordon. Banan byggdes söderifrån från Bräcke till Långsele (och vidare till Sollefteå dit ångbåtar kunde gå), klart 1886. Man fortsatte året efter från Långsele och kunde öppna trafik till Vännäs 1891 och till Boden 1894.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Sidobanor

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Trafikverket.se
  2. ^ Historiskt om Svenska Järnvägar Elektrifiering och elektrisk drift
  3. ^ Populär Historia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]