Stare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För artikeln om segelbåten, se Starbåt.
Stare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig[2]
Ung hona i vinterdräkt.
Ung hona i vinterdräkt.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Starar
Sturnidae
Släkte Starsläktet
Sturnus
Art Stare
S. vulgaris
Vetenskapligt namn
§ Sturnus vulgaris
Auktor Linné, 1758
Adulta och juvenila starar som på sensommaren ruggar till vinterdräkt.
Adulta och juvenila starar som på sensommaren ruggar till vinterdräkt.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom den är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och har i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt.

Staren är främst välkänd genom sin sång och är en mycket duktig härmare. Staren har en stor geografisk utbredning och genom introduktion på andra kontinenter är staren idag en av de vanligaste fåglarna i världen. Dock har bestånden i Europa, efter en markant ökning på 1800-talet, sedan 1960-talet minskat mycket kraftigt. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stare i vinterdräkt
Stare i praktdräkt

Staren har en kroppslängd på 19 till 23 cm och är därmed något mindre än en koltrast. Den mäter 37–42 cm mellan vingspetsarna. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Hanar som tillhör nominatformen väger i genomsnitt 81 g, honorna med sin genomsnittliga vikt på 76 g är något lättare.

I vinterdräkt är kroppen svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans och fjädrarna har vita till beigefärgade spetsar. Hela kroppen framstår därigenom som ljust fläckig. Vingarna och stjärtfjädrarna är svartbruna med ljusbrun bräm, armpennorna är dessutom beströdda med metalliskt glänsande fläckar. Praktdräkten framträder tidigt på året genom nötning av de ljusa spetsfläckarna på kroppsfjädrarna. Kroppen är då i sin helhet svartaktig och metalliskt glänsande. Näbben är gul i praktdräkt och svartaktig i vinterdräkt. Benen är rödbruna. Ögonens regnbågshinna är mörkbrun hos hanen och ljus hos honan.

Könen skiljer sig endast obetydligt åt. Honor är något mindre intensivt metallglänsande än hanar och punktteckningen på kroppen behålls oftast tydligare hos honor i praktdräkt. Undernäbbens bas är hos hanen i praktdräkt blågrå, hos honan gulvit eller svagt rosa.

Juvenila starar saknar metallglans, kroppen är gråbrun men strupen något ljusare. Den har ett diffust ljust ögonbrynsstreck och örontäckarna är något mörkare. Vingarna är mörkbruna med ljus bräm och är utan metallglans. Näbben är matt brunsvart och benen gråaktigt rosa.

När de juvenila fåglarna genomför sin första ruggning i slutet av juli till september till första vinterdräkt ruggas först kroppsfjädrarna till svarta fjädrar med vita prickar. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud. På marken går staren snarare än hoppar. Flykten är direkt och snabb, flyktprofilen triangelliknande med kort stjärt.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Sången framförs hela året oftast från en exponerad utkiksplats, under häckningstiden oftast i häckningshålans omedelbara närhet. Intensivt sjungande starar burrar upp fjäderdräkten och flaxar med de utspärrade vingarna. Staren är beryktad för sitt "hånskratt". Den ihållande, pladdrande sången består av ett flertal stigande eller fallande piptoner, smack-, visslings- och skallerljud, samt imitationer av olika former av ljud som fågel- och andra djurläten eller ljud från människan och staden. Ofta efterhärmas exempelvis vaktelns, ormvråkens eller tofsvipans läten. Andra exempel på härmningar är hundskall, buller från gräsklippare eller ringsignaler från mobiltelefoner. Varningslätet skiljer sig beroende på hotet. För flygande fiender (kråkor, rovfåglar och så vidare) varnas med ett snabbt upprepat, skarpt, mycket kort "spett, spett", för fiender på marken med ett upprepat, långt utdraget "brrrrrrrt" eller "tschrrr".

Man har påvisat att behovet bland starar att sjunga, precis som hos alla tättingar, är en instinkt. Däremot är inte sången i sig en instinkt utan något som de lär sig av sina föräldrar. De flesta arter bland tättingarna lär sig sjunga under de 60 första dagarna och för starar krävs det att denna inlärning sker i ett socialt sammanhang med andra artfränder. Det vill säga att man inte kan lära upp en ungfågel med hjälp av inspelade fraser. Om en ungfågel inte lärs upp att sjunga kommer den aldrig att behärska sång och kommer förmodligen aldrig att attrahera en partner och få ungar.

Utbredning, biotop och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Starens utbredning.[3] Ljusa färger representerar områden där staren introducerats.
Gul = häckningsområde (om sommaren)
Grön = område där staren återfinns året om
Blå = vinterkvarter.

Staren har ursprungligen en palearktisk utbredning till största delen söder om polcirkeln och den finns allmänt i Europa och i mellersta Asien österut till Kina. Staren bebor nästan alla typer av terräng. Den bebor de boreala och tempererade zonerna, samt den nordligaste delen av medelhavszonen, i Europa och Asien från Island och Norge i väster, till centrala Sibirien och nästan ända till Bajkalsjön i öst. I Europa ligger den norra utbredningsgränsen vid Nordkap och på Kolahalvön, längre österut vid norra Ural, och avviker i västra Sibirien tillbaka till ungefär 60° nord. Utbredningens sydgräns löper i Europa genom norra Spanien, södra Frankrike, Italien, Jugoslavien och norra Grekland; i Asien genom Turkiet, norra Irak och Iran, Afghanistan, Pakistan och nordvästra Indien bort till nordvästra Mongoliet.

I Europa har staren en heltäckande utbredning. Den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt. Staren förekommer även i städer, i de större städerna kan den ses i de mest centrala delarna. Den högsta tätheten uppnås i områden med hålrika trädgrupper och angränsande ängsmark för födosök.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Staren utgör typarten för släktet Sturnus och beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Linné i den tionde upplagan av Systema naturae. Vilka arter som placerats i släktet Sturnus har varit omdiskuterat och fylogenetiska undersökningar har visat att exempelvis rosenstare och amurstare inte alls är så nära släkt med de europeiska stararna, som man tidigare ansett, utan närmre besläktad med majnastaren vilket har resulterat i en rekommendation att rosenstaren får återta sin tidigare placerng i släktet Pastor, under namnet Pastor roseus, och majnastaren placeras i släktet Agropsar och får det vetenskapliga namnet Agropsar sturninus.[4]

Den europeiska staren bildar tillsammans med svartstare (Sturnus unicolor) en superart, och det finns förslag på att dessa taxon borde vara de enda som ska behållas i släket Sturnus.[5]

Staren delas upp i ett tiotal underarter. Underarten Sturnus vulgaris faroensis är endemisk för Färöarna och Sturnus vulgaris granti för Azorerna. Tidigare har arten svartstare ibland kategoriserats som en underart till staren.

Indelningen av staren i underarter är omstridd och avgränsningen av underarter utgår i huvudsak från geografisk utbredning, mindre storleksskillnader och olika färgning av metallglansen på enstaka delar av fjäderdräkten. I fält kan man därför knappast skilja underarterna åt. Den följande framställningen med 11 underarter är baserad på Haffer (i Glutz von Blotzheim et al. 1993). Övergångarna mellan de enskilda underarterna är oftast klinala, det vill säga flytande. Särskilt för det asiatiska området måste den beskrivna utbredningen därför förstås som en grov uppskattning.

Underarternas utbredning och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

  • S. v. vulgaris - nominatformen häckar i nästan hela Europa till den sydliga utbredningsgränsen (se ovan) och i öster till Ural.
  • S. v. faroensis - en isolerad population på Färöarna. Den är något större och kraftigare än nominatformen.
  • S. v. zetlandicus - en isolerad population på Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna. Dess storlek ligger mellan nominatformen och S. v. faroensis.
  • S. v. poltaratskyi - häckar öster om nominatformen anslutande i västra och centrala Sibirien. I motstats till nominatformen är huvud och strupe purpurglänsande.
  • S. v. tauricus - häckar i två separata områden. Den ena i södra Ukraina och på Krim och den andra i Turkiet. Dess ovansidan är blåviolett och sidorna bronsfärgade.
  • S. v. purpurascens - häckar på östkusten av Svarta havet och i Armenien till nordöstra Turkiet. Dess huvud och strupe glänser kopparrött.
  • S. v. caucasicus - häckar i norra Kaukasus fram till Volgas mynning, sedan väster och söder om Kaspiska havet söderut till Zagrosbergen i sydvästra Iran. Brämen på dess övre vingtäckare och armpennor är purpurfärgade.
  • S. v. nobilior - häckar öster om Kaspiska havet och österut till Afghanistan. Dess hjässa är mer purpurfärgat och mindre grönt glänsande än hos S. v. caucasicus.
  • S. v. porphyronotus - häckar i bergen och på låglandet i Centralasien, och öster till Tarim-bäckenet och till Pamir. Den har grönt glänsande huvud som skarpt avgränsas mot dess purpurfärgade bål.
  • S. v. humii - häckar i västra Himalaya. Den har ett blåglänsande huvud.
  • S. v. minor - häckar på låglandet i nordvästra Indien. Denna underart är tydligt mindre än alla de andra.

I södra Europa och i Nordafrika ersätts staren av den mycket liknande svartstaren.

Introducerade populationer[redigera | redigera wikitext]

Staren är en av de mest introducerade arterna i hela världen och på detta sätt har människan fört fågeln med sig till bland annat Sydafrika, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Den bebor idag nästan hela Nordamerika från arktiska Kanada till subtropiska Mexiko. Staren är en anpassningsbar allätare och sprider sig snabbt. Sedan den introducerades i delstaten Victoria i Australien 1861 har den på många håll blivit ett hot både mot odlingar men även inhemska arter som konkurreras ut. I delar av Australien låter man därför jägare skjuta av populationen med starar. Många av de populationer som har introducerats har sedan själva spridit och etablerat sig i andra områden som Västindien, Centralamerika, norra delarna av Sydamerika och Nya Guinea.

Flyttning[redigera | redigera wikitext]

Rastande starar

I Europa är staren, beroende på geografiskt läge, stannfågel till mellandistansflyttare. Flyttningsbenägenheten tilltar från väster till öster och norr. Populationen i den norra delen av utbredningsområdet är flyttfåglar och om hösten flyttar de till starens sydligare häckningsområden eller ännu längre söderut. Populationerna i den södra delen av häckningsområdet är delvis stannfåglar, medan andra flyttar söderut. Om vintern återfinner man staren i västra Europa så långt norrut som Storbritannien, Irland och Danmark, (men även på Island där populationen är stannfågel) i Spanien och norra Afrika, runt Medelhavet, Mellanöstern, österut till Indien och vidare till Nepal och Japan. I Belgien stannar 50-70% av häckfåglarna inom landet och i Nederländerna omkring 20%. Cirka 80% av starpopulationerna i England, Belgien och norra Frankrike övervintrar på ett avstånd upp till cirka 500 km från sin födelseort. De centraleuropeiska populationerna är delflyttare, antalet stannfåglar uppgår till 2,5% i Schweiz och delar av Sydtyskland och till 8% i Östtyskland, Tjeckien och Slovakien. I norra Skandinavien, Finland, östra Polen, Ryssland och norra Ukraina flyttar nästan hela populationerna på hösten men mindre grupper kan stanna kvar ute vid kusterna i de sydligare områdena. De genomsnittliga avstånden mellan häckningsområde och vinterkvarter ligger för de central- och östeuropeiska populationerna på 1000 till 2000 km. Majoriteten av Europas starar övervintrar i medelhavsområdet och i nordvästra Afrika samt i atlantiska Västeuropa.

Stararna i södra Skandinavien gör en så kallad mellanflyttning redan i juli, kort efter midsommar, till områden i Tyskland och Danmark.[6] Detta innebär att de genomför en första delsträcka på flyttningen mot vinterkvarteren, som avbryts av ruggning. På samma sätt återbesätts södra Skandinavien från mitten av juni till början av augusti av främst ungfåglar på ett liknande mellansträck från nordliga och östliga häckningsområden som ska rugga till första vinterdräkt.

I början av september börjar den egentliga flyttningen, som når sin kulmen i mitten av oktober och är i stort sett avslutad i slutet av november. Återflyttningen börjar i februari och är i Centraleuropa oftast avslutad i slutet av mars och i norra Europa först i början av maj.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Kull
Nyss utflugen stare

Boet är oftast en hålighet och staren kan tränga ut andra hålhäckande arter där den etablerar sig. Hanen och honan bygger gemensamt boet.[7] Boet byggs ganska oorganiserat av torra blad, strån, rötter, halm, hår, ull och fjädrar i de mest olika sorters hålor. Övervägande används trädhålor, men även klippskrevor och i bebodda områden fågelholkar och hålrum på byggnader av alla sorter som häckningsplats.

Starar bildar par för häckningssäsongen. Hanar kan under häckningsperioden vara monogama, bilda par med flera honor (simultan polygyni), eller efter avslutad häckning med första honan häcka med en annan hona (successiv polygyni). Vid en studie i Belgien var 20–60 procent av alla hanar polygyna, i Frankfurt am Main minst 50 procent. I extremfall påvisades i Frankfurt am Main för en hane under en häckningsperiod 5 häckningar med 4 olika honor; i Antwerpen häckade 1 hane samtidigt med 2 honor och successivt med ytterligare 3. Äkta andrahäckningar är däremot sällsynta; deras antal ligger förmodligen under 10 procent. För förstahäckningarna i centraleuropa sker äggläggningen koncentrerat, oftast mellan den 10 och 30 april. Äggen är ljusgröna till ljusblå och utan teckning. De väger i genomsnitt 6,6 g och mäter i genomsnitt 31 × 21 mm. Kullen består vanligtvis av 4 till 8 ägg som ruvas av båda föräldrarna i 11–14 dagar. Ungarna blir flygfärdiga efter 17–25 dagar.[7] I Centraleuropa flyger majoriteten av ungfåglarna ut mellan 20 maj och 10 juni. De sista ungfåglarna från senhäckningar och från polygyna hanars successiva häckningar är flygga, det vill säga redo att ta hand om sig själva, i mitten till slutet av juli.

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

Starar rör sig hela året i grupper och delvis stora flockar. Endast vid häckningsplatsen är staren territorial. Oftast försvarar den en liten radie upp till cirka 10 meter runt boet. Födoplatser försvaras inte och utnyttjas gemensamt. Icke-häckare lever i skaror även under häckningstiden. Ungfåglarna, som blir självständiga från mitten av juni, bildar genast flockar, som koncentreras till områden som är rika på föda. Dessa flockar blir allt större inför mellanflyttningen av ungfåglar från de nordöstliga populationerna, med en kulmen i juli.

Starar vid samlingsplats

På natten används gemensamma sovplatser. Dessa sovplatser ligger framför allt i större vassområden, men även i träddungar och täta buskage, ofta även i stadscentrum. Vid Berliner Dom finns exempelvis en sovplats med upp till 40 000 starar från juni till slutet av oktober. I vinterkvarteret kan dessa sovgemenskaper omfatta mer än 1 miljon individer. Stararna samlar sig på samlingsplatser, oftast på väl synliga platser som höga träd eller elledningar. Därifrån flyger de sedan i skaror eller större flockar samlat till den egentliga sovplatsen. Mindre grupper flyger oftast lågt till sovplatsen. Stora flockar med flera tusen individer bildar ofta ett moln över sovplatsen, ur vilket stararna sedan frigör sig och landar. På avstånd liknar företeelsen en tornado.

Beteende vid angrepp[redigera | redigera wikitext]

Att häckningsförloppet är starkt synkroniserat, att självständiga ungfåglar omedelbart bildar flockar och att stararna hela året lever i grupper, som även använder gemensamma sovplatser, tjänar i väsentliga delar till att undvika fiender. Visserligen innebär de stora flockarna en kamp om födan, men för den enskilda staren i den stora flocken är predationsrisken liten. De stora flockarna utför spektakulära, fullständigt synkroniserade rörelser när en flygande fiende närmar sig. I Centraleuropa utgörs hotet från luften framför allt av pilgrimsfalk, lärkfalk, duvhök och sparvhök. Flockarna drar sig ryckvis samman, liknande ett fiskstim, till ungefär klotform, pulserar eller bildar vågor. Dessa manövrer ska antagligen i huvudsak tjäna till att göra det omöjligt för den anfallande rovfågeln att välja ut en enskild fågel.

Föda och födosök[redigera | redigera wikitext]

Generellt är staren allätare, men födan skiljer sig mycket efter årstid. På våren och början av sommaren förtärs framförallt marklevande ryggradslösa djur, särskilt insekter, men även daggmaskar och små snäckor. Under övriga delar av året äter staren övervägande frukt och bär av alla sorter, i centraleuropa framför allt körsbär och äpple, i Syd- och Västeuropa framför allt vindruvor och oliver. Dessutom äter staren även matavfall från människor i bebyggda områden och på soptippar.

Födosöket sker övervägande på marken genom att staren plockar alla slags ryggradslösa djur och pickar i mjuk jord. I motsats till koltrasten rör sig staren gående och inte hoppande på marken. Ofta sker födosöket i nära kontakt med betande däggdjur, som även gärna används för att sitta på. Dessutom letar staren också föda i högre växtlighet, där den plockar skalbaggar och andra ryggradslösa djur eller pickar på frukter. Flygande insekter jagas också från utkiksplatser, eller när de uppträder i stora antal även under pågående flygning.

Staren och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

I Europa ökade beståndet av starar kraftigt från mitten av 1800-talet. I samband med denna ökning utvidgades artens utbredningsområde åt väster och nordöst. Denna beståndsökning fortgick ungefär fram till mitten av 1900-talet. Väsentliga orsaker till denna utveckling anses ha varit ett mildare klimat, den stora ökningen av ängsmark genom uppodling och avvattning av stora mossar, utvidgningen av frukt-, vin- och olivodlingar samt den förbättrade tillgången till föda på marken genom gödsling. Dessa faktorer ledde till en förbättring av födosituationen såväl i häckningsområden som i övervintringsområden.

Ungefär sedan mitten av 1960-talet har kraftiga tillbakagångar i beståndet noterats. Dessa förklaras delvis med minskning av ängsmark och intensiv pesticidanvändning, men har antagligen även klimatiska orsaker.

För beståndets storlek finns bara grova uppskattningar. Det brittiska beståndet uppskattades i slutet av 1980-talet till minst 1,1 miljoner häckande par, för Nederländerna angavs för perioden 1979-85 750 000–1,3 miljoner häckande par, för Tyskland år 1999 1,7–4,3 miljoner häckande par och för Polen 1977 cirka 4 miljoner häckande par. För Europa (förutom Ryssland) uppskattades beståndet i början av 1990-talet till 20-23 miljoner häckande par.

Stammen i norra Europa har sjunkit kraftigt från 1980 och under 1990-talet, och staren är där nu en betydligt ovanligare fågel än den var tidigare.

I Nordamerika skedde introduktionen av stare 1890/91 genom frisläppning av cirka 100 starar i Central Park i New York. Beståndet ökade exponentiellt, och 1940 uppskattades beståndet i hela Nordamerika redan uppgå till 50 miljoner individer, och i början av 1980-talet till 200 miljoner. Världsbeståndet uppgick i början av 1980-talet till ungefär 600 miljoner individer. Staren är därmed en av de vanligaste fågelarterna i världen.

Skador och bekämpning[redigera | redigera wikitext]

Starflockarna, som ibland omfattar över 1 miljon individer, har orsakat betydande skador i vinodlingar, körsbärsodlingar och olivlundar. Delvis uppfattas även de stora sovplatserna som ett problem på grund av oväsendet och de stora mängderna spillning. Särskilt under perioden 1950–1980 genomfördes därför stora bekämpningsåtgärder i Västeuropa och Nordafrika, där miljoner starar dödades delvis med kontakt- eller nervgift, eller till och med dynamit. Dessa aktioner gav inga eller små bestående effekter på beståndet. Lika liten framgång hade olika försök att jaga bort stararna med buller, skrämskott, blinkande lampor och dylikt. Idag spänner man i stor utsträckning ut nät över vin- och körsbärsodlingar, och ibland anläggs attraktiva ängsområden i närheten av sådana odlingar som alternativ plats för födosök.

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Fram till på 1800-talet hölls staren i Centraleuropa som husdjur av fattiga familjer. Liksom många andra tättingar har den också använts till mat.

Starens förmåga att imitera röster ledde till att förlaget Kiepenheuer & Witsch tog kontakt med konceptkonstnären i Berlin Wolfgang Müller för att reda ut de upphovsrättsliga konsekvenserna av att denne gav ut en CD med starsång, som enligt Müllers mening reciterade "Ursonate" av Kurt Schwitters.[8]

Namn[redigera | redigera wikitext]

I Bohuslän kallades den förr dialektalt för stär.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Star (Art), 24 april 2007.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Sturnus vulgaris Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Arten ej listad i ArtDatabanken över hotade arter. Sökt 2006-12-18.
  3. ^ Baserat på: Snow & Perrins BWP Concise, och Harrison, Atlas of the Birds of the Western Palaearctic. Introducerade områden, Sibley North American Bird Guide, Australia, & South Africa
  4. ^ Alan Knox, Martin Collinson, David Parkin, George Sangster & Lars Svensson (2008) Taxonomic recommendations for British birds: Fifth report, Ibis, nr.150, sid:833-835
  5. ^ Zuccon, D., Cibois, A., Pasquet, E., & Ericson, P. G. P. (2006). Nuclear and mitochondrial sequence data reveal the major lineages of starlings, mynas and related taxa. Molecular Phylogenetics and Evolution 41 (2): 333-344. doi:10.1016/j.ympev.2006.05.007 (HTML sammanfattning)
  6. ^ Om unga starars ruggning i SV-Skåne och om ruggningens läge och relativa vikt i starens årscykel
  7. ^ [a b] Christopher Perrins under medverkan av David Attenborough (1986). Fågelliv i Europa. Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 190. ISBN 91-34-50909-7 
  8. ^ Telepolis - Stare zwitschern Ursonate - und stellen damit das Urheberrecht in Frage
  9. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:209

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • U. N. Glutz von Blotzheim & K. M. Bauer (1993): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 13-III Passeriformes (4. Teil): Corvidae – Sturnidae
  • Lars Larsson Birds of the World, 2001, CD-rom
  • Christopher Perrins under medverkan av David Attenborough (1986). Fågelliv i Europa. Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 190. ISBN 91-34-50909-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]