Statens institut för rasbiologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) i Uppsala grundades 1922 och var administrativt fullt självständigt. Styrelsen utgjordes av chefen för institutet, som samtidigt var professor i rasbiologi vid Uppsala universitet, samt åtta ledamöter, av vilka två förordnades av K.m:t, två av Större akademiska konsistoriet i Uppsala, två av Större akademiska konsistoriet i Lund, en av Karolinska institutets lärarkollegium samt en av Lantbrukshögskolans lärarråd. Enligt kunglig stadga för institutet var dess uppgift "att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige". Det ålåg även institutet att meddela undervisning i rasbiologi.[1] Institutet upphörde 1958 och verksamheten knöts då till universitetet.

Institutet bildades efter en motion av socialdemokraten Alfred Petrén, bondeförbundaren Nils Wohlin med flera. Allt tyder på att motionen om ett rasbiologiskt institut 1920 var författad av Herman Lundborg, den förste chefen för institutet.[2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Redan 1909 hade Svenska sällskapet för rashygien bildats. I styrelsen satt Svante Arrhenius, ordförande blev Vilhelm Leche. Under 1920-talet blev den så kallade degenerationsfaran – den förmenta försämringen av folkmaterialet och "förgiftandet av samhällskroppen" – ett svenskt debattämne.[3] Man oroade sig för att människor med "sämre" egenskaper fick fler barn än människor med "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att det svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper.

Fredagen den 13 maj 1921 fattade riksdagen utan omröstning beslut att upprätta ett Statens institut för rasbiologi. Bakom riksdagsbeslutet fanns en motion, som hade framförts i riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 och undertecknats av ledande politiker som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade starkast möjliga politiska stöd.

Motionen skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck tillsammans med anatomiprofessorn i Uppsala Vilhelm Hultkrantz, Herman Lundborg (som senare skulle bli chef för institutet) samt dennes förtrogne Robert Larsson. Drivande namn i riksdagen var bland annat statistikern Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund samt socialdemokraterna Edvard Wavrinsky och Alfred Petrén[4].

Som första namn på motionerna stod Alfred Petrén och Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck underskriven av både socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg. Alla politiska riktningar i riksdagen var alltså representerade bland motionärerna.

Även ledande svenska akademiker utanför riksdagen engagerade sig i stödet för motionen. En av de mest framträdande var Herman Nilsson-Ehle, internationellt ryktbar som en framstående genetiker, specialiserad på förädling av sädesslag. Andra namn var Frithiof Lennmalm (nervsjukdomar, Karolinska Institutet), Torsten Thunberg (fysiologi, Lund), Carl Magnus Fürst (anatomi, Lund) samt docenterna Nils von Hofsten (zoologi/genetik, Uppsala) och Nils Heribert-Nilsson (botanik/genetik, Lund). Som bilaga till riksdagsmotionen fanns också ett protokoll där medicinska fakulteten vid Uppsala universitet prisade Lundborgs forskning.[5]

Institutets verksamhet[redigera | redigera wikitext]

I England och USA fanns ett par liknande forskningsanstalter, dock med mera begränsat arbetsprogram; dessa kom till stånd genom enskilda donationer. Det svenska institutet, förlagt till Dekanhuset mitt i Uppsala, var fullt självständigt. Institutets förste chef var Herman Lundborg; dessutom återfanns bland de anställda en statistiker (och biträdande chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog, en genealog samt två reseassistenter.

Under Lundborgs ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar vilket presenterades 1926 och som i förkortad version blev en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. Det råder viss osäkerhet kring hur Lundborgs anställning avslutades. Vissa källor gör gällande att han gick i pension vid 67 års ålder i april 1935. Andra källor gör istället gällande att han tvingades att pensionera sig när de ledande vid makten förstod hur nära institutets idéer stod nazismens rasläror.[källa behövs] 1936 blev Gunnar Dahlberg chef för institutet. Samma år blev Dahlberg också professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Under Dahlbergs ledning ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn till att mer inrikta sig på vad man ansåg var en samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka folkhälsan.[6]

Institutet hade till sin officiellt angivna arbetsuppgift att rasbiologiskt genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, att klarlägga såväl det biologiska arvets som miljöns betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden. Endast genom dylika, på lång sikt drivna forskningar ansåg man sig kunna finna "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom" och kunna bringa "annan undermålighet i dagen". På detta sätt strävade institutet på statligt uppdrag efter en "fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik".

Genom resor i olika delar av landet insamlades undan för undan ett rikhaltigt primärmaterial, som sedan - som det ansågs under denna tid – vetenskapligt bearbetades med hjälp av medicinska, biologiska, statistiska, antropologiska och genealogiska arbetsmetoder. 1926 kom institutets första större arbete om svenska folkets "rasbeskaffenhet" att publiceras, där en framträdande roll spelades av institutets statistiker Sten Wahlund.[7]. Institutet utgav vidare Meddelanden från Statens institut för rasbiologi. 1939 startades en ärftlighetsavdelning vid institutet.

Efter 1939 var den senare docenten Bertil Lundman verksam på institutet. Han skriver 1939 i Föreningen Heimdals årsbok sidorna 26 och 27:

"Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (...) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka."

Slutet som självständigt institut[redigera | redigera wikitext]

Dahlberg avled 1956 och efterträddes samma år som institutschef av Jan Arvid Böök.[8] 1958 ändrades namnet, då institutet ersattes av Institutionen för medicinsk genetik, och verksamheten knöts till universitetet.[9] Idag sker forskning kring genetik vid Uppsala universitets Genetikcentrum, där flera universitetsinstitutioner ingår. De sista doktoranderna vid institutet för rasbiologi blev läkarna Gunnar Smårs, Sture Rayner och Lars Beckman.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok 1955
  2. ^ Larsmo, Ola (2010-03-30). ”Agne, ett av alla offer för svensk rasbiologi” (HTML). Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ola-larsmo-om-svensk-rasbiologi-1.1070192. Läst 2010-04-07. ”Det är Petrén som, på ett socialdemokratiskt mandat, tillsammans med bland andra bondeförbundaren Nils Wohlin 1920 motionerar i riksdagen om bildandet av ett svenskt rasbiologiskt institut.” 
  3. ^ Degenerationsfaran, artikel av Herman Lundborg i Svensk tidskrift (1921), sid. 275 ff.
  4. ^ Benny Jacobsson: Nytt ljus över rasbiologin, Upsala Nya Tidning 24/6 2007
  5. ^ Lundmark, Lennart: Allt som kan mätas är inte vetenskap, Forum för levande historia 4:2007
  6. ^ Ludvig Hertzberg: Rasbiologiska skelett i streckargarderoben, SvD, 091201
  7. ^ Bengtsson Bengt-Olle 1999, Genetik och Politik, A-Z förlag, ISBN 9113006681
  8. ^ Broberg, Gunnar och Tydén, Mattias, Oönskade i folkhemmet (1991) s. 168.
  9. ^ Broberg, Gunnar, Statlig rasforskning (Lund 1995) s.80 f.
  10. ^ Pablo Lizama Farias (2007). ”Statlig rasforskning: En artikelserie om vart den svenska rasforskningen tog vägen”. C-projekt i Journalistik och multimedia Södertörns högskola. http://www.diva-portal.org/sh/abstract.xsql?dbid=988. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]