Steglits
- För andra betydelser, se Steglits (olika betydelser).
| Steglits | |
_(cropped).jpg) Adult steglits. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Finkar Fringillidae |
| Släkte | Carduelis |
| Art | Steglits C. carduelis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Carduelis carduelis | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredning av steglitsens båda underartsgrupper (se text) carduelis: 1 sommar, 2 året runt caniceps: 3 sommar, 4 året runt | |
| Synonymer | |
Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Över stora delar av sitt utbredningsområde, som sträcker sig från norra Afrika, Europa och österut till nordvästra Kina, är den en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar.
Den uppträder i två ganska distinkta grupper, en östlig – ibland betraktad som en egen art, östlig steglits – och en västlig, som bland annat skiljer sig åt i fjäderdräkten. Arten har ett stort utbredningsområde, en stor global population och den bedöms inte vara hotad, utan kategoriseras som livskraftig. Den västliga gruppen är minskande överlag, men ökar i Sverige. Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar.
Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.
Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]
Utseende[redigera | redigera wikitext]
.jpg)
Steglitsen känns igen på sin brokiga fjäderdräkt. Den är brunaktig på ovansidan. Pannan och strupen är röda. Vingarna är svarta, med ett brett, intensivt gult band.[3] Undersidan är vit med brunaktig anstrykning och förhållandevis stora bruna fläckar. Näbben är hoptryckt från sidan, har en skarp rygg och saknar hak bakom spetsen. Stjärten är kluven. Kroppslängden är tolv centimeter, vingspannet är 21–25,5 centimeter och vikten 14–18 gram.[3]
Östliga fåglar av underartsgruppen caniceps skiljer sig från de västliga genom att de inte har svart hjässa och saknar den svarta lodräta linjen bakom örontäckarna samt har mycket mindre vitt på huvudsidan. Vidare är de kallt grå snarare än blekbruna på bröstet, och från manteln till vingtäckarna och nedre delen av ryggen. Mönstret på vingen är även annorlunda, med breda vita ytterfan på tertialerna och inga vita spetsar på armpennorna. Näbben är längre.[4]
Läte[redigera | redigera wikitext]
Locklätet består av ett typiskt, upprepande ”tick tickeli tickelitt” som har gett arten dess namn.[3] Sången liknar grönsiskans och är snabb med kvittrande omväxlande toner med inslag av locklätet. Fåglar i caniceps-gruppen har något avvikande läten, med hårdare och mindre pinglande sång mest bestående av upprepade serier med toner.[4]
Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]
Steglitsen förekommer över nästan hela Europa, inklusive Brittiska öarna. Den är särskilt vanlig i Medelhavsområdet. Steglitsen häckar även i västra Asien, Kaukasus, västra Himalaya och Nordafrika. De nordöstliga populationerna är flyttfåglar som flyttar sydväst om vintern.
Den delas in i 14 underarter med följande[5] utbredning:
Carduelis[redigera | redigera wikitext]
Den västliga carduelis-gruppen:
- Carduelis carduelis britannica – Brittiska öarna, nordvästra Frankrike och västra Nederländerna
- Carduelis carduelis carduelis – södra Skandinavien till centrala Frankrike och Italien österut till centrala europeiska delen av Ryssland
- Carduelis carduelis parva – sydvästra Europa, nordvästra Afrika, Madeira, Balearerna och Kanarieöarna
- Carduelis carduelis tschusii – Korsika, Sardinien och Sicilien
- Carduelis carduelis balcanica – Balkan, Grekland, Kreta och nordvästra Turkiet
- Carduelis carduelis niediecki – Mellanöstern
- Carduelis carduelis brevirostris – östra Turkiet, södra Kaukasus och norra Iran
- Carduelis carduelis colchica – Krimhalvön till Kaukasus och nordöstra Turkiet
- Carduelis carduelis volgensis – södra Ukraina, södra europeiska delen av Ryssland och nordvästra Kazakstan
- Carduelis carduelis frigoris (inklusive major) – sydvästra och sydcentrala Sibirien
Caniceps[redigera | redigera wikitext]
Den östliga caniceps-gruppen (ibland betraktad som egen art):
- Carduelis carduelis paropanisi – västra Turkmenistan och östra Iran till nordvästra Kina
- Carduelis carduelis subulata – nordöstra Kazakstan, sydcentrala Sibirien och västra Mongoliet
- Carduelis carduelis caniceps – västra Pakistan till nordvästra Himalaya, sydvästra Tibet och centrala Nepal
- Carduelis carduelis ultima – södra Iran
Ibland urskiljs endast två underarter, caniceps för de fyra sista ovan och carduelis för resten. De fyra sista urskiljs också sedan 2016 som en egen art av Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN som den egna arten ”östlig steglits” (C. caniceps).
I fångenskap kan steglitsen korsas med kanariefågeln.
Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]
Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna upp till en linje från Bohuslän via södra Värmland och sydvästra Dalarna, men även vidare utmed Norrlandskusten till Västerbotten. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.
Släktskap[redigera | redigera wikitext]
Tidigare ansågs steglitsen vara nära släkt med andra europeiska finkar som hämpling, gråsiska, grönsiska och grönfink som alla placerades i släktet Carduelis. Genetiska studier har dock kastat nytt ljus över finkarnas släktskap och att finkarna traditionellt i Carduelis inte står varandra närmast.[6] Alla utom steglitsen som är typart för Carduelis har därför lyfts ut till andra släkten. Samma studier visar också att steglitsens närmaste släktingar istället är artparet citronsiska-korsikansk siska, tidigare i Serinus. Dessa har därför istället lyfts in i Carduelis.
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Föda[redigera | redigera wikitext]
Steglitsen lever mest av diverse frön, med särskild förkärlek för frö från tistlar och kardborrar.[3] Den är en skicklig klättrare som ofta klättrar i tistlar där den samlar frön.
|
| |
Ägg av nominatformen carduelis.
|
Häckande steglits
|
Häckning[redigera | redigera wikitext]
Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året[3] – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i tolv till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13 till 15 dagar.[3] Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till tio år, även om tre år är mer normalt.[3].
Steglitsen och människan[redigera | redigera wikitext]
Status och hot[redigera | redigera wikitext]
Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer hotstatus för östliga caniceps-gruppen (caniceps, paropanisi, ultima och subulata) och övriga underarter var för sig. Båda har stora utbredningsområden och stora populationer. Den västliga gruppen tros dock minska i antal, medan ”caniceps”-gruppen anses vara stabil. Ingen av dem anses dock hotade och kategoriseras som livskraftiga.[7][8] I Europa tros det häcka 27,8–42,7 miljoner par.[9]
Steglitsen fångas fortfarande som burfågel i stora delar av utbredningsområdet och är fortsatt populär som burfågel.[10] Framför allt i Nordafrika har den illegala fångsten ökat drastiskt sedan 1990-talet.[11] Det syns tydligt i marknadspriset, som ökat med minskade bestånd, vilket i sin tur drivit på fångsten.[11]
Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]
Steglitsen är numera en vanlig fågel i Sverige som har ökat mycket kraftigt på senare tid, de senaste tio åren med hela 112–245 %. Svenska Artdatabanken listar beståndet i Sverige som livskraftigt.[12]
Som burfågel[redigera | redigera wikitext]
Historiskt har steglitsen varit en vanlig burfågel. Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.[13] Trots detta fångas arten illegalt och steglitshanar hålls som burfågel i södra Europa, bland annat i Grekland och på Malta.[14]
Inom kulturen[redigera | redigera wikitext]
Steglitsen var en viktig symbol under medeltiden och förekommer i en stor mängd målningar från denna tid, speciellt i bilder av madonnan och barnet.[15] I boken The Symbolic Goldfinch från 1946 listar den amerikanska konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann inte mindre än 486 målningar från perioden 1260–1500 e.Kr. där steglitsen förekommer.[15] Främst förekommer fågeln i italienska målningar men även i verk från Ryssland, Böhmen, Bayern, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna och England.[15]
Steglitsens symboliska kvaliteter under medeltiden bottnar i flera legender. En är den grekiska legenden om fågeln kharadrios (χαραδριός), en art som sades förekomma i floddalar (från kharadra, som betyder ’ravin’). Det sades att man kunde bli botad från gulsot om man tittade in i fågelns besynnerliga gula ögon.[15] Vilken art det gällde var omdiskuterat. Bland annat ansågs det vara tjockfoten, men även sommargyllingen, strandpipare och ljungpipare föreslogs, även om den senare inte ens har gula ögon.[15] I den grekiska kristna texten Physiologus från första århundradet efter Kristus kopplas legenden om kharadrios till Jesus centrala mission att frälsa människan. Vid den här tiden flyttas även fokus från de gula ögonen till fåglar med gul fjäderdräkt, varför myten även kopplas till steglitsen.[15]
En annan legend som var viktig i kopplingen mellan steglitsen och Kristus bottnar också i steglitsens fjäderdräkt men nu handlar den om den röda färgen på fågelns huvud. Legenden berättar om en liten fågel som drog törnen ur Jesu panna när han hängde på korset och fågeln färgades då röd av Jesu blod.[15] Flera arter, utöver steglitsen har kopplats till legenden, bland annat rödhaken och ladusvalan. Men till skillnad från de två senare hade steglitsen även en naturlig koppling till tistlar då den gärna äter tistelfrön.[15]
Steglitsen förekommer även i flera målningar av Edens lustgård, som i Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård från cirka 1510. Ett senare exempel på en känd målning av arten är Steglitsan från 1654 av Rembrandts lärjunge Carel Fabritius. Den senare målningen har gett namn åt Donna Tartts roman Steglitsan från 2013.
Namn[redigera | redigera wikitext]
Trivialnamnet steglits (uttal [stegˈlɪts], [ˈstéːglɪts] eller [ˈstèːgˌlɪts][2][16]), och det föråldrade steglitsa, är ljudhärmande (onomatopoetiskt) och efterliknar locklätet.[2] Det har motsvarigheter i danskans stillits och tyskans Stieglitz och lånades in i svenskan från medellågtyskans stigelitze på 1500-talet. Ursprungligen är ordet ett inlån till tyskan från slaviska språk på 1100-talet och är besläktat med tjeckiska/slovakiska stehlík, polska szczygieł, äldre slovenska ščegljec och ryska щегол (ščegól).
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Svenska Akademiens ordböcker (SAOL, SO och SAOB) på Svenska.se: steglitsa
- ^ [a b c] Svenska Akademiens ordböcker (SAOL, SO och SAOB) på Svenska.se: Slå upp ett ord
- ^ [a b c d e f g] "Stillits (Carduelis carduelis)". Dofbasen.dk. Läst 23 maj 2013. (danska)
- ^ [a b] del Hoyo, J. & Collar, N. (2017). Eastern Goldfinch (Carduelis caniceps). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/1344135 2017-03-30).
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.2). doi : 10.14344/IOC.ML.6.2.
- ^ Zuccon, D., Prys-Jones, R., P.C. Rasmussen, and P.G.P. Ericson (2012), The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae), Mol. Phylogenet. Evol. 62, 581-596.
- ^ BirdLife International 2019 Carduelis carduelis . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
- ^ Birdlife International 2016 Carduelis caniceps Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
- ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
- ^ Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.
- ^ [a b] Khelifa, R.; Zebsa, R.; Amari, H.; Mellal, M. K.; Bensouilah, S.; Laouar, A.; Mahdjoub, H. 2017. Unravelling the drastic range retraction of an emblematic songbird of North Africa: potential threats to Arfo-Palearctic migratory birds. Scientific Reports 7: 1092
- ^ Artfakta om steglits, ArtDatabanken.
- ^ EU:s Fågeldirektiv
- ^ http://www.travel-to-santorini.com/page.php?page_id=371
- ^ [a b c d e f g h] Cocker, Mark; David Tipling (2013). Birds and people. London: HelmJonathan Cape. sid. 500–502. ISBN 9780224081740
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Steglits (tryckår 1989)
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
- Christopher Perrins & David Attenborough (1987) Fågelliv i Europa, översättning Juhani Vuorinen, Stockholm, ISBN 91-34-50909-7
- Sisksläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör steglits.
Wikispecies har information om steglits.- Läten på xeno-canto.org
|