Steinun Rävsdotter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Steinun Rävsdotter (Steinunn Refsdóttir) var gydja och skaldkonaIsland vid 900-talets slut. Hon tycks också ha besjälats av en glödande missionsiver att omvända kristna till gammal hedendom.

Steinuns föräldrar var enligt Landnámabók Räv den store (Refr hinn mikill) och Finna Skaptesdotter (Skaptadóttir). På såväl fädernet som mödernet härstammade hon från framstående godar och gydjor, och hon var maka till den mäktige Torsgoden Gest (Gestr) på Hovgardar i sydlandet. En av hennes söner var Hovgårda-Räv (Hofgarða-Refr), som är rikligt företrädd med alster i Skáldskaparmál.

År 998, då de kristna missionärerna Tangbrand (Þangbrandr) och Gudleif (Guðleifr) drog omkring på västlandet för att omvända hedningar, inträffade en svår storm som slog deras skepp i spillror. Steinun for då ut i triumf för att missionera bland missionärerna. Om detta berättar Njála:

Hon förkunnade heden tro för Tangbrand och talade länge. Medan hon talade teg Tangbrand, men då hon slutat talade han själv en lång stund och visade att allt det hon sagt var villfarelse.
"Har du hört", sade hon, "om när Tor utmanade Krist till holmgång, men han vågade inte kämpa med Tor?"
"Jag har hört", svarade Tangbrand, "att Tor vore ingenting annat än mull och aska, om inte Gud velat att han finge leva."
"Vet du", frågade hon, "vem det är som brutit sönder ditt skepp?"
"Vem tror du att det är", frågade han.
"Det skall jag säga dig", svarade hon och kvad följande strofer:
Jättarnas baneman bröt
fromme broderns skepp,
höge asar drevo
havhästen upp på land.
Illa, tycks mig, höll
vite Krist sin hand
över ditt skepp som bräcktes
i storm och bränning.
Tor var det, som drev
vilse Tangbrands långa
skepp, slog det i stycken
och slungade det mot land.
Aldrig skall det åter
över havet fara,
sedan storm, som Han sände,
brutit det sönder.[1]

Ytterligare några namn på isländska skaldinnor från denna tid är kända, men ytterst litet finns kvar av vad de sagt. Det kan vara så att de framför allt var verksamma inom den hedniska kulten, och att deras versar därför inte kom att bevaras när sagorna skrevs ner. Då hade landet varit kristet i mer än 200 år.

Källor och litteratur[redigera | redigera wikitext]

Om Steinun berättas i Njáls saga, i Kristni saga och i den utvidgade Olavssagan Óláfs saga Tryggvasonar en mesta. Hennes strofer har också utförligt behandlats av Åke Ohlmarks i Tors skalder och Vite Krists, Gebers, 1958.

Not[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Detta är Hjalmar Alvings översättning från 1935. Den förklarar på ett begripligt sätt innebörden i vad Steinun säger, men ger inte rättvisa åt hennes skaldekonst, vars primära syfte egentligen inte var begriplighet för någon annan än för den som själv var invigd i konsten. Här följer samma strofer i prosaöversättning av Åke Ohlmarks: 1) Fällaren av tursakonans unge frände (son eller yngre bror) bröt måsgrundens visent för (prim)klockans herde helt och hållet, gudarna gjorde springaren på stranden till vrak; Krist skyddade icke årvattnets strandgrusgångare, då knarren krossades. Jag tänker, att Gud vårdat sig om Gylfes ren endast litet! 2) Tor kastade Tangbrands långa Tvinnils-djur från dess plats, riste stävplankans träd, bräckte och slog det mot jorden: ej skall Atals grunds skida sedan bli simdugligt över havet, ty en hård storm stammande från Honom, tog att lägga den i spånor. Så här lyder stroferna i original: (Versmåttet är drottkvätt) 1) Braut fyr bjǫllu gæti,/ bǫnd rôku Val Strandar/ mǫfellandi mellu/ môstalls visund allan;/ hlífðit Kristr, þás kneyfði/ knǫrr, malmfeta varrar;/ lítt hykk at Goð gætti/ Gylfa hreins at einu. 2) Þórr brá þvinnils-dýri/ Þangbrands ór stað lǫngu,/ hristi búss ok beysti/ barðs ok laust vid jǫrðu:/ munat skíð of sæ síðan/ sundfœrt Atals grundar,/ hregg þvít hart tók leggja/ Hônum kent í spônu.