Sten Broman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sten Broman
Sten Bromans grav på Norra kyrkogården i Lund.
Sten Bromans grav på Norra kyrkogården i Lund.
Tonsättare
Född 25 mars 1902
Uppsala
Död 29 oktober 1983 (81 år)
Lund
Bakgrund Lund
Instrument Altfiol
Aktiva år 19281974

Sten Broman, född 25 mars 1902 i Uppsala men uppvuxen i Lund, död 29 oktober 1983 i Lund, var en svensk tonsättare, musiker, dirigent, musikpedagog, och föreläsare, känd som musikkritiker och tv-programledare. Han var son till professorn i anatomi Ivar Broman och pianisten Dagmar Broman, född Berlin. Modern var kusin till Sven Hedin.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Broman studerade musik i Prag 1921–1923.[2] Efter en filosofie kandidatexamen i musik- och konsthistoria vid Lunds universitet 1925 studerade Broman medeltidens musikhistoria i Schweiz och Tyskland. Han ägnade sig åt den klassiska musiken och spelade själv altfiol. Han var också musikanmälare i Sydsvenska Dagbladet 19231967. År 1927 tog han licentiatexamen i Lund men lyckades inte nå doktorsgraden. Den 16 november 1961 invaldes han som ledamot nummer 697 av Kungliga musikaliska akademien.[3]

Mest känd blev han som karismatisk programledare för tv-programmet Musikfrågan Kontrapunkt 19641980, där han genom sin kunnighet, sin entusiasm och sin humor spred intresset för klassisk musik till människor som tidigare inte kommit i kontakt med den eller känt sig främmande för den.

Broman var också känd för sina specialsydda kostymer (som han själv designade), färgglada slipsar och ogenerade elakheter. Den typ av tredelad kostym han nästan alltid sågs i, som bland annat bestod av en högt skuren väst och kavaj innehållande få fickor, formgav han redan på 1920-talet. Han sägs också ha avskytt dragspel.

Broman gillade avantgardistisk kammarmusik och var medlem i Internationella Sällskapet för Nutida Musik (ISCM) som han var med om att bilda 1923. Han komponerade själv en del kammarmusik samt under 1960- och 1970-talen även nio symfonier. Till hans mer lättillgängliga verk hör filmmusik, bland annat till filmen Ett svårskött pastorat (1958), som han även medverkade i, en ouvertyr till spexet Uarda och hans tonsättningar för manskör av Falstaff, fakirs parodiska kärleksdikter Laura och Dolly.

Broman bibehöll livet igenom ett starkt engagemang i Lunds studentikosa liv och saknades aldrig vid en Lundakarneval. Han var medförfattare till åtskilliga spex, och 1958 grundade han Uarda-akademien, en akademi med syfte att värna om den lundensiska spextraditionen, vars præses han också var till sin död. Han var vidare mångårig stormästare i Sällskapet CC. Tillsammans med författaren Fritiof Nilsson Piraten och hovtraktören Tore Wretman grundade han 1958 den Gastronomiska akademien, av Broman kallad ”De sjudderton”. Han utgav 1961 sin enda roman, Farväl kött, som fick mycket dålig kritik. Han uppfattades av vissa som en rapsod.

Han gifte sig 1933 med den danska dansösen Esther Rung och fick med henne sonen Erik. Äktenskapet slutade med skilsmässa. Han var även gift 1949–1952 med Eivor Engelbrektsson.[4] Under omkring femton år, fram till 1979, hade han en relation med Gunilla af Halmstad.[5]

Broman ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.

Kompositioner[redigera | redigera wikitext]

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • Akademisk festuvertyr, 1930
  • Koralfantasi, 1931
  • Gotisk svit för stråkorkester, 1932
  • Concerto, 1933
  • Uarda-uvertyr, 1958 (till spexet Uardas 50-årsjubileum 1958)
  • Symfoni nr 1, Sinfonia ritmica, 1962
  • Symfoni nr 2, 1963
  • Symfoni nr 3, 1964
  • Symfoni nr 4, 1965
  • Symfoni nr 5 (för sopran och orkester), 1967
  • Symfoni nr 6 (för orkester och tonband), 1969 (till Lunds stads 950-årsjubileum 1970)
  • Symfoni nr 7 (för orkester och tonband), 1971 (inspelad på lp med Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Sixten Ehrling, RIKS LP 29)
  • Symfoni nr 8 (för orkester och tonband), 1972
  • Symfoni nr 9 (för blandad kör och orkester), 1974
  • Sententia credit (’Idén har vuxit’), 1967 (för orkester och tonband) till Lunds universitets 300-årsjubileum 1968

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Stråkkvartett nr 1, 1928
  • Stråkkvartett nr 2, 1936
  • Stråkkvartett nr 3, 1971
  • Stråkkvartett nr 4, 1973
  • Tre sviter för viola och piano, 1935, 1937 och 1942
  • Trio för violin, viola och piano, 1936
  • Komposition för violin och viola, 1932
  • Fantasi, fuga och koral för viola och piano, 1963
  • Septett för slagverk, celesta och piano, 1968
  • Concerto för bleck, 1970

Verk för ett instrument[redigera | redigera wikitext]

  • Svit för violin, 1922
  • Canon för piano, 1929
  • Diverse stycken för piano och orgel

Verk för kör och orkester[redigera | redigera wikitext]

Kör a cappella[redigera | redigera wikitext]

  • Körsvit för manskör (över svenska låtar), 1935
  • Två Fakirsånger (Laura, Dolly), 1958 (Dolly finns inspelad på lp med Lunds Studentsångförening under ledning av Axel Melander, Sonora RED 29)
  • Diverse verk för blandad kör, sånger

Scenverk[redigera | redigera wikitext]

  • Malmö dansar för er, balett, 1952
    • Balettsvit
  • Lysistrate, scenmusik till Aristofanes verk
    • Lysistrate-svit

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Filmografi (roller)[redigera | redigera wikitext]

Biografier[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet. Första kvartsseklet, 1982, s 12 och 82.
  2. ^ Gäst hos Hagge, 24 april 1976.
  3. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771–1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84 (2., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  4. ^ Carlhåkan Larsén, Sten Broman, 2002.
  5. ^ Jag är sån här – en film om Sten Broman, svensk dokumentär från 2011.
Tryckta källor

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]