Sten Lindroth

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sten Hjalmar Lindroth, född 28 december 1914 i Lund, död 1 september 1980 i Uppsala, professor i idé- och lärdomshistoria och ledamot av Svenska Akademien, stol nr 12.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Sten Lindroth var son till professor Hjalmar Lindroth och dennes hustru Stina Hildebrand. Hans bror Carl H. Lindroth var en framstående entomolog och brodern Arne Lindroth ekolog.

Lindroth växte upp i Göteborg, där hans far var professor. Han tog studenten vid Göteborgs högre latinläroverk 1933 och inskrevs vid Uppsala universitet och Göteborgs nation samma år. Efter fil.kand. 1936 och fil.lic. 1940 disputerade han 1943 med avhandlingen Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (promoverades 1944). Under studentåren var Lindroth aktiv i Juvenalorden och den liberala studentföreningen Verdandi.

På avhandlingen utnämndes Lindroth 1943 till docent i idé- och lärdomshistoria. Det följande decenniet ägnade han åt vetenskapshistorian. 1944-54 var han anställd av Stora Kopparbergs Bergslags AB, Falun, som historisk medarbetare, vilket resulterade i den stora historiken över detta gruvföretag. Samtidigt publicerade han vetenskapliga artiklar om bl.a. Christopher Polhem, Adam Afzelius och Urban Hiärne och upprätthöll från 1952, då han blev e.o. docent, undervisningen i idéhistoria vid Uppsala universitet. Lindroth var den självklare efterträdaren på den idéhistoriska professuren, när hans lärare Johan Nordström gick i pension 1957.

Som professor skrev han bl.a. Vetenskapsakademiens historia (1967). I sitt sista verk, den ofullbordade Svensk lärdomshistoria i fyra delar (1975-81), hann han sammanfatta sitt unika vetande om vår vetenskapliga kultur från medeltiden fram till och med gustavianska tiden. Han skrev även många kortare essäer i lärdomshistoriska ämnen, samlade i Fru Lusta och Fru Dygd (1957), Löjtnant Åhls äventyr (1967) och Epoker och människor (1972). Lindroth introducerade även svensk idéhistoria för en internationell publik genom utgivandet av Swedish men of science 1650-1950 (1952).

Lindroth var 1950-80 redaktör för Lärdomshistoriska samfundets årsskrift Lychnos. Han invaldes i flera vetenskapliga och vittra sammanslutningar, bland annat Vitterhetsakademien 1959, Vetenskapsakademien 1966, och Svenska Akademien 1968. Han var från 1953 korresponderande ledamot av Académie internationelle d’histoire des sciences, Paris, och bevistade flera internationella vetenskapshistoriska konferenser.

På 60-årsdagen 1974 tillägnades han en festskrift, Vetenskapens träd.[1]

För Sten Lindroth var den goda litterära stilen ett arbetsredskap, och den historiska empirin utgjorde för honom den självklara utgångspunkten.[2]

Sten Lindroth har i efterhand fått en viss uppmärksamhet för att han 1957 avvisade ett avhandlingsutkast av Michel Foucault. Men, som Foucault själv skrev, så var detta ”ett första utkast” med en ”odräglig” stil.[3] Avhandlingen utkom fyra år senare i Frankrike.

Sten Lindroth var gift 1.) 1941 med Gunilla Kollberg (1918-61), 2.) 1966 (-74) med Gunvor Margaretha Persson (f. 1925).

Sten Lindroth ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård. Bland Lindroths tidigare elever märks professor Karin Johannisson.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Sten Lindroths skrifter[redigera | redigera wikitext]

Sten Lindroths omfattande produktion finns förtecknad i Uppsala universitets matrikel 1937-1950, Uppsala 1953, s. 348f (för åren 1936-52), Uppsala universitets matrikel 1951-1960, Uppsala 1975, s. 361f (för åren 1951-64), och i Svenskt biografiskt lexikon, bd 23, s. 586f (för åren 1964-80). Efterlämnade brev och anteckningar finns i Uppsala universitetsbibliotek.

Större enskilda studier:

  • Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, (Lychnos-Bibliotek. 7) Uppsala, 1943.
  • Charles Darwin, Stockholm: Lindfors förlag, 1946 (ny, översedd och omarb. utg. Stockholm: Aldus/Bonnier, 1963).
  • Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, (2 bd) Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1955.
  • Fru Lusta och Fru Dygd. Studier och porträtt, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1957.
  • Löjtnant Åhls äventyr. Svenska studier och gestalter, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1967.
  • Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens historia 1739-1818, (2 delar i tre band) Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien, 1967.
  • Epoker och människor. Idéhistoriska uppsatser, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1972.
  • Svensk lärdomshistoria, (4 delar) Stockholm: Norstedt, 1975-81.
  • Uppsala universitet 1477-1977, Uppsala: Uppsala universitet (distr. Almqvist & Wiksells), 1976.

Om Sten Lindroth[redigera | redigera wikitext]

  • Matrikel över ledamöter av Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, Stockholm 1992, s. 200 (förtecknar minnesord, etc.). ISBN 91-7402-227-X
  • Gunnar Eriksson, "Sten Lindroth 1914-1980", Lychnos, 1979-80, s. xi-xxiv.
  • Werner Aspenström, "Sten Lindroth. Inträdestal i Svenska Akademien", Svenska Akademiens handlingar, 89, Stockholm 1981, s. 13-32. ISBN 91-1-813381-9.
  • Nils Andersson & Henrick Björck (red.), Vad är idéhistoria? Perspektiv på ämnets identitet under sextio år, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings förlag Sumposion, 1994. ISBN 91-7139-217-3
  • Didier Eribon, Michel Foucault (1926-1984), Kungshult: Brutus Östlings förlag/Symposion, 1991, s.189-193. ISBN 91-7139-010-3
  • Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria under tusen år. Del II. 1809-2000, Stockholm: Natur & Kultur, 2000, s. 361-65. ISBN 91-27-08105-2

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vetenskapens träd. Idéhistoriska studier tillägnade Sten Lindroth. 28.XII.1974, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1974.
  2. ^ Se Gunnar Erikssons karaktäristik i artikeln "Sten Lindroth (1914-1980)", Lychnos 1979-80, s. xix ff.
  3. ^ Didier Eribon, Michel Foucault (1926-1984), Kungshult: Brutus Östlings förlag/Symposion, 1991, s. 190. Jfr Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria under tusen år. Del II. 1809-2000, Stockholm: Natur & Kultur, 2000, s. 364f.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Uppsala universitets matrikel 1937-1950, Uppsala 1953, s. 348f.
  • Uppsala universitets matrikel 1951-1960, Uppsala 1975, s. 361f.
  • Vem är det 1961, red. Ingeborg Burling, Stockholm : P.A. Norstedt & Söners förlag
  • Gunnar Eriksson, "Lindroth, Sten Hjalmar", Svenskt biografiskt lexikon, bd 23, Stockholm 1980-81, s. 581-587.


Företrädare:
Bo Bergman
Svenska Akademien,
Stol nr 12

1968-1980
Efterträdare:
Werner Aspenström