Sten Sture den äldre

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sten Sture d.ä)
Hoppa till: navigering, sök
Sten Sture den äldre
1800-talsbild av Sten Sture
Sveriges riksföreståndare
Regeringstid 16 maj 1470 (utropad)/1 juni 1470 (erkänd)–6 oktober 1497
(&&&&&&&&&&&&&027.&&&&&027 år och &&&&&&&&&&&&0143.&&&&&0143 dagar)
Företrädare Karl Knutsson (kung av Sverige)
Efterträdare Hans (kung av Sverige)
Sveriges riksföreståndare
Regeringstid 12 november 1501–14 december 1503
(&&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 år och &&&&&&&&&&&&&032.&&&&&032 dagar)
Företrädare Hans (kung av Sverige)
Efterträdare Svante Nilsson
Gemål Ingeborg Åkesdotter
Barn Birgitta
Ätt Tre sjöblad
Far Gustav Anundsson
Mor Birgitta Stensdotter
Född 1440
Död 14 december 1503
Jönköping i Småland
Begravd 1504
Mariefreds kloster
Religion Romersk-katolska kyrkan
Sankt Göran och draken i Storkyrkan, en allegori över Sten Sture den äldres seger över danskarna i slaget vid Brunkeberg. Sankt Göran antas vara skulpterade med Sten Sture en äldre som förebild, och är det närmaste ett samtida porträtt som existerar.
Förslag till Sten Sture d.ä.:s minnesvård på Brunkebergstorg, modell av John Börjeson.
Sten Sturemonumentet i Uppsala, skulptur av Carl Milles, invigd 1927.
Sten Sture-stenen rest 1905 vid Mariefreds kyrka, på kyrkbackens södra sida vid framgrävd klosterruin.
Sten Gustavsson Stures grav i Strängnäs.

Sten Sture den äldre, Sten Gustavsson (Sture), Herr Sten, född ca 1440, död 14 december 1503, var riksföreståndare över Sverige mellan 1470 (antagligen kring midsommartiden) och 1497 och därefter från 1501 fram till sin död, samt riddare och hövitsman över Stockholm. Han var gift med Ingeborg Åkesdotter (Tott), och segrare i slaget vid Brunkeberg.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sten Sture var son till Gustav Anundsson Sture, riksråd och hövitsman på Kalmar slott, och Birgitta Stensdotter (Bielke), kung Karl Knutssons halvsyster. Redan 1444, när Sten var fyra år, dog hans far Gustav. Modern gifte om sig med riksrådet Gustav Karlsson (Gumsehuvud), och Sten Sture uppfostrades förmodligen i deras hem; dels på Kalmar slott, där styvfadern en tid var hövitsman, dels på Ekholmens gård i Uppland.

Släktskapen med kung Karl gav redan tidigt Sture en roll i inrikespolitiska konflikter, och under kungens sjuåriga landsflykt besökte han denne i Danzig. 1464 deltog han i biskop Kettil Karlsson (Vasa)s uppror mot kung Kristian I och segrade tillsammans med Kettill i segern vid Haraker, där den ihopsamlade dalahären tillfogade Kristian ett avgörande nederlag. Vid samma tid närmade han sig Axelssönernas mäktiga släkt (se släkten Tott), som fått anledning till fiendskap mot danske konungen. Han förlovade sig först med en dotter till Ivar Axelsson (Tott) vid namn Agneta och gifte sig, sedan denna före bröllopet avlidit, omkring 1467 med Åke Axelsson (Tott)s dotter Ingeborg. Herr Sten, som nämnes riddare redan 1462 och senast 1466 inkallades i riksrådet, bodde denna tid på fädernegården Rävsnäs, till vilken han skrev sig.

Sedan han genom framgångsrikt uppträdande under de inre oroligheterna 1466–67 i förening med Nils Sture och Erik Axelsson banat vägen för konung Karls slutliga tronbestigning sistnämnda år, blev han 1469 av Erik Karlsson (Vasa)s uppror mot Karl Knutsson nödsakad att på nytt gripa till vapen och vann 1470, med Nils Sture i spetsen för dalkarlarna, en betydande seger över upprorshären vid Uppbo färja i Dalarna. Då konung Kristian kort därefter inföll i Västergötland, vände sig Sture med stor snabbhet även mot honom och slog honom vid Öresten samma år.

På sin dödsbädd anförtrodde Karl Knutsson honom alla de slott och städer som lydde under Karls omedelbara förvaltning (däribland Stockholm), och pekade alltså i själva verket ut honom som landets blivande styresman.

Vid Karls död, 15 maj 1470, tog Sten Sture därför genast ledningen. Nästa midsommar valdes han av riksrådet till riksföreståndare, och mötet i Arboga i maj 1471, vid vilket även borgare och bönder var representerade, bekräftade denna status.

Sveriges självständighet och hans egen ställning tryggades för tjugofem år framåt genom segern i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471. Sverige fick efter årtionden av nästan oavbrutna fejder en längre tids så gott som ostört lugn, och Brunkebergssegern medförde en nationell väckelse som leddes av riksföreståndaren. Den tog sig bland annat uttryck i grundläggandet av Uppsala universitet, som öppnades 1477 på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulfsson, men under intresserad medverkan av Sten Sture. I riksstyrelsen stödde sig riksföreståndaren väsentligen på de lägre folkklasserna, som hyste varm tillgivenhet för honom, och han torde själv ha betraktat sig som efterföljare till Engelbrekt. Redan denna omständighet vållade efter hand en motsättning mellan honom och rådsaristokratien, framför allt biskoparna, och man kan betrakta Kalmar recess 1483 som ett tidigt uttryck av detta. Genom Kalmar recess erkändes konung Hans av Danmark mot Sten Stures vilja som svensk konung.

Sten Sture var emellertid stark nog att, visserligen under stigande svårigheter, under 14 år förhindra recessens verkställande och konung Hans övertagande av regeringsmakten i Sverige.

1487 drogs Ivar Axelsson (Tott)s län in, trots skarpt motstånd från herr Ivar, som var en betydande storman. Genom en skicklig diplomati i Rom, som framför allt knyter sig till Hemming Gadhs namn, blev det möjligt för Sten Sture att inte bara genomföra danska bannlysningsförsök, utan också att förvärva sådana påvliga löften och medgivanden, som äventyrade den svenska hierarkiens självständighet gentemot riksföreståndaren. I utrikespolitiskt hänseende försökte han fullfölja Karl Knutssons gamla tanke, att Sverige borde utnyttja den livländska ordensstatens begynnande upplösning för att där på ett eller annat sätt få inflytande. Samverkande olyckliga omständigheter, vilka Sture inte kunde bemästra, medförde emellertid till sist en kris för hans maktställning. Konung Hans sa 1493 upp ett förbund med den framträngande moskovitiske storfursten riktat mot Sverige, som därefter lät sina trupper infalla i Finland 1495.

Under fälttåget som följde blev Sten Sture oense med Svante Nilsson (Sture), som visat skicklighet i kriget. Svante Nilsson reste i vredesmod hem till Sverige och lyckades tillsammans med ärkebiskopen Jakob Ulfsson vinna riksrådets majoritet för en politik, som åsyftade Sten Stures avsättning och konung Hans inkallande. I ett ögonblick, då riksföreståndaren med sina alltjämt trogna bondetrupper var på god väg att slå ner oppositionen, anlände den danske konungen med en stor här och flotta till Stockholm. Då danskarna den 28 september 1497 tillfogade en antågande dalahär betydande förluster i slaget vid Rotebro, och samtidigt blodigt slagit tillbaka ett av Sten Stures utfall från Stockholm, blev han tvungen att förhandla med den danske konungen.

Vid ett personligt möte mellan Hans och Sten Sture den 6 oktober 1497 lyckades de till slut komma överens. Hans skulle omedelbart ta över regeringsmakten, och Sten Sture skulle gottgöras med tillbörliga förläningar. Vid konungens kröning utnämndes Sten Sture till hans hovmästare och erhöll livstidsbrev på hela Finland och dessutom Nyköpings slott med mera i Sverige. När konungen kort därpå reste från Sverige, blev Sten Sture medlem i den tillförordnade regeringen. Förhållandet mellan Hans och herr Sten kom dock ganska snart att förete vissa slitningar, och 1499 minskades Sten Stures förläningar något.

Sten Sture medverkade i den sammanslutning mellan missnöjda svenska stormän, som närmast på Svante Nilsson (Sture)s initiativ började organiseras redan under 1500 och som den 1 augusti 1501 utmynnade i en sammansvärjning mot konungen och det danska väldet. När avsättningskriget mot kung Hans bröt ut kort därefter ledde till att Sten Sture senare samma höst återigen valdes till riksföreståndare. Våren 1502 lyckades Hemming Gadh, som efter återkomsten från Rom blivit Sten Stures främsta stöd och rådgivare, återta Stockholms slott för riksföreståndarens räkning (Se Stockholms dagtingan). Med en uppbådad dalahär förmådde herr Sten till slut Jakob Ulfsson att böja sig för regementsförändringen. Vid 1503 års ingång var han på nytt herre över hela Sverige med undantag för Kalmar och Öland.

På återresa från danska gränsen, dit han på senhösten 1503 lett konung Hans gemål, drottning Kristina, som tagits tillfånga i Stockholm, avled Sten Sture.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Han begravdes 1504 i Mariefreds kartusiankloster, som han själv grundlagt, men hans stoft flyttades senare till Kärnbo kyrka och 1576 till Strängnäs domkyrka. Då graven 1698 såldes till G. O. Stenbocks änka, nedsänktes Stens och Gustaf Algotssons gravstenar i denna, men Gustav III lät 1774 lägga ner vad som fanns kvar av Sten Stures stoft i en praktfull sarkofag av grön marmor, som uppställdes i kyrkans högkor.

Sveriges allmoge bevarade honom länge i tacksamt minne, och ännu vid Nordiska sjuårskrigets utbrott 1563 trodde sig Danmarks konung kunna förmå de svenske bönderna till avfall genom ett högtidligt löfte, att han ville återge dem samma lyckliga villkor, som varit dem beskärda under "gamle herr Sten".

I sitt äktenskap med Ingeborg Åkesdotter (Tott) (död 1507) efterlämnade Sture inga barn. Däremot hade han en utomäktenskaplig dotter Birgitta (död som nunna i Vadstena kloster 1536). En syster till honom var gift med Johan Kristiernsson (Vasa), och till följd härav kom hans förmögenhet, som, dels genom arv – Sten Sture var den siste av en rik släkt – och dels genom klok hushållning, blivit mycket stor, att till väsentlig del hamna i Gustav Vasas ägo.

Med Sten Gustavsson Sture utslocknade den äldre Stureätten, också kallad Sjöbladsätten efter sköldevapnets tre sjöblad i balk.

På 1870-talet utarbetade J. Börjesson skiss (nu i brons i Nationalmuseum) till ett storslaget monument över Sten Sture, avsett att resas i Stockholm. Efter ett antal pristävlingar fick Carl Milles i uppdrag att utföra statyn. Sten Sturemonumentet i Uppsala restes av Studentkåren i Uppsala 1927.

Sten Sture framstod för "många av vår tids svenskar som en av den nationella historiens hjältar".[1] Men Sven Ulric Palme framställde honom i verksamheter där han blottade sin hänsynslöshet: som storfinansiär efter tidens mått och sed, godspolitiker och spekulatör i jord, affärsman på export, änkoplundrare och förfalskare. Hans bok väckte stort uppseende när den kom 1950 som en utmaning mot föråldrad och förstenad historiesyn. De traditionella klichéerna skalar han bort och kvar stod den politiska människan Sten Sture med en utomordentlig maktvilja. "Sten Sture har i livstiden själv dragit upp linjerna till det eftermäle han fått."[2] Palme skriver:

Det är främst genom Gustav Vasa och genom Johannes Magnus det agitatoriska självporträttet förmedlades till en senare tids historiker för att av dem tas upp och införlivas med konservativ historisk uppfattning i detta land, så framgångsrikt att det ännu på 1960-talet, då sakernas rätta sammanhang sedan länge klarlagts, tedde sig nödvändigt att hellre skjuta Sten Sture i bakgrunden i en skildring av den svenska historien än att ge honom den plats han dock förtjänar som en av de mäktigaste och mest helgjutna politiska personligheterna i vår regentlängd.
[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Palme 1968, s. 7
  2. ^ Palme 1968, s. 261
  3. ^ Palme 1968, s. 284

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]