Stenhumla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stenhumla
Bombus lapidarius
Bombus lapidarius
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Underordning Midjesteklar
Apocrita
(orankad) Gaddsteklar
Aculeata
Överfamilj Bin
Apoidea
Familj Långtungebin
Apidae
Släkte Humlor
Bombus
Undersläkte Melanobombus
Art Stenhumla
Bombus lapidarius
Vetenskapligt namn
§ Bombus lapidarius
Auktor Linné, 1758
Hane
Hane
Hitta fler artiklar om djur med

Stenhumla (Bombus lapidarius) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Humlan är vanlig i större delen av Europa och Turkiet[1], och en av de vanligaste arterna på kulturmark i södra Sverige. Den har ökat under senare tid och dragit sig norrut upp till området kring Siljan och vid kusten upp till Umeå[2]. Den är även vanlig längs finska kusten upptill Bottenviken[3].

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stenhumlan är en medelstor humla; drottningen blir 18 till 20 millimeter lång, arbetaren 14 till 17 millimeter och hanen 15 till 18 millimeter[4]. Humlan är svart med röd bakkroppsspets. Hanen har dessutom en smal gul halskrage och gul nos. Honan är betydligt större än både arbetarna och hanarna.[3]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Boet inrättas ofta i övergivna fågelbon[3] eller sorkbon under jord. Den kan också bygga bo under stenar, i murar, under eller i hus; i isoleringsmaterial i väggar eller på vindar.[4] Stenhumlan bildar stora samhällen med 100 till 400 individer.[5].

Arten förekommer i många olika biotoper som odlad mark, bland växtlighet vid vägkanter, trädgårdar, villabebyggelse och i städer.[2] Den kan flyga relativt långt för att skaffa näring, upp till 1,5 km.[5] Favoritväxter är vitklöver, harklöver, monke, fruktträd, maskros, fibblor, olika ärtväxter, plister, lejongapsväxter, labiater, tistlar och väddklint.[2] Arten sparar inte bara honung utan även pollen i boet.[6]

Hanarna är så kallade patrullerare, som flyger på 1 till 2 meters höjd längs en bestämd bana, upptill 100 m lång, där de avsätter feromoner på höga objekt som vass och rapsplantor för att locka till sig parningsvilliga honor. Flera hanar kan ofta flyga efter varandra längs samma bana.[6]

Snylthumla[redigera | redigera wikitext]

Arten parasiteras av stensnylthumlan, som tar över boet för att föda upp sin egen avkomma.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bombus lapidarius (på engelska). American Museum of Natural History. http://www.discoverlife.org/mp/20m?kind=Bombus+magnus. Läst 2012-11-08. 
  2. ^ [a b c d] ”Stenhumla Bombus lapidarius. Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet. http://www.artdata.slu.se/Humlor/las-lapidarius.htm. Läst 2012-11-09. 
  3. ^ [a b c] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. Sid. 88-89. ISBN 978-91-7139-776-8 
  4. ^ [a b] ”Steinhummel - Bombus lapidarius (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 2012-11-08. 
  5. ^ [a b] Goulson, Dave (2010) (på engelska). Bumblebees: behaviour, ecology, and conservation. Oxford: Oxford University Press. Sid. 177. ISBN 978-0-19-955307-5 
  6. ^ [a b] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. Sid. 363-364. ISBN 0-00-19-717451-9