Stevie Wonder

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stevie Wonder
Stevie Wonder.jpg
Stevie Wonder den 12 juli 2006.
Födelsenamn Stevland Hardaway Judkins
Född 13 maj 1950 (63 år)
Saginaw, Michigan, USA
Bakgrund USA
Genre(r) Pop, soul, funk
Roll Sångare, musiker, kompositör
Instrument Piano, Munspel, keyboard, trummor, basgitarr, congas
År som aktiv 1962-
Skivbolag Tamla, Motown

Stevie Wonder, född Stevland Hardaway Judkins (namnet senare ändrat till Stevland Hardaway Morris) 13 maj 1950 i Saginaw, Michigan,[1] är en amerikansk musiker, sångare, kompositör och producent.[2] Stevie Wonder har betytt oerhört mycket för amerikansk pop, soul och funk. Han kan klassificeras som en multi-instrumentalist, då han spelar trummor, basgitarr, congas, och framför allt, piano, munspel och keyboard. En stor inspirationskälla för honom var Ray Charles.[källa behövs]

Wonder skrev skivkontrakt med Motown Records när han var tonåring, och han har fortsatt att spela in och framföra för det skivbolaget till idag. Han har blivit en av de mest framgångsrika och välkända artisterna i världen, med nio amerikanska topplistettor och över 100 miljoner sålda album. Stevie Wonder har vunnit 22 Grammysar (rekord för manlig soloartist) samt tre Grammysar som producent och blivit inbjuden till både Rock and Roll- och Songwriters Hall of Fame.

Med en av hans största hits, "I Just Call To Say I Love You" (1984) framförd i den romantiska komedin The Woman in Red regisserad av Gene Wilder, vann Wonder 1984 en Oscar för bästa sång. Operastjärnan Luciano Pavarotti kallade honom en gång för "ett riktigt stort musikalisk geni".

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Stevie Wonder föddes för tidigt i Saginaw, Michigan av Lula Mae Hardaway den 13 maj 1950. Wonder föddes inte blind, vilket många felaktigt tror. Istället fick han, troligtvis av den för tidiga födseln, en ögonsjukdom. Med stor sannolikhet förvärrades tillståndet av att han fick en för hög halt syrgas i kuvösen som nyfödd.

Mrs Hardaway uppfostrade sina andra barn (som med åren skulle bli fyra pojkar och en flicka) att behandla Stevland som vilket annat barn som helst, varken reta eller överhjälpa honom på grund av hans blindhet, vilket resulterade i att Stevland hade en balanserad barndom. Familjen flyttade till Detroit, Michigan och Stevland började sjunga och spela instrument i kyrkan från tidig ålder. Han behärskade särskilt piano, congas och munspel tidigt.[1]

Tidig karriär, 1962-1971[redigera | redigera wikitext]

Vid elva års ålder, 1961[3], blev Wonder presenterad för Ronnie White från det populära Motown-gruppen The Miracles. White tog med sig Wonder och hans mor till Motown Records. Imponerad av den unga musikern skrev Motown kontrakt med Wonder där han fick artistnamnet Little Stevie Wonder. Den första singeln – "(I Call It Pretty Music, But…) The Old People Call It the Blues" – spelades in sent 1961 och släpptes tidigt 1962.[4]

Vid tretton års ålder hade Little Stevie Wonder sin första stora hit "Fingertips'". En singel som spelades in från ett liveframträdande på Motown Revue. Låten, där Wonder sjöng, spelade congas och munspel och en ung Marvin Gaye spelade trummor, var en topplistetta på amerikanska poplistor och lanserade Wonder för det publika medvetandet. Under senare delen av 1960-talet kom fler hits från honom, bl. a. "Uptight (Everything's Alright)" (1966), "I Was Made to Love Her" (1967), "For Once in My Life", "Shoo-Be-Doo-Be-Doo-Da-Day" (1968), och "Yester-me, Yester-you, Yesterday" (1969).

Den klassiska perioden, 1972-1976[redigera | redigera wikitext]

1970-talet var Stevie Wonders storhetsperiod, både artistiskt och kommersiellt. Några av hans största låtar från den tiden är "Higher Ground", "You are the Sunshine of my Life", "Superstition", "You Haven't Done Nothin", "Sir Duke", och "As".

Han spelade in två album själv, som han använde som förhandlingsverktyg när han förhandlade med Motown. När bolaget till slut gick med på att ge honom full kreativitetskontroll och rätten till sina egna låtar återvände Wonder till Motown i mars 1972 med Music of My Mind, ett album som är räknad som en klassiker. Till skillnad mot de flesta tidigare artisters LP-skivor inspelade på Motown som vanligtvis bestod av en samling singlar, b-sidor och covers, var Music of My Mind en riktig LP-skiva, en full-lång artistisk uttalande, den första av fem album som släpptes på en period under fem år, vilken för allmänheten är känt som Stevie Wonders klassiska period.

Albumet Talking Book som släpptes i oktober 1972 innehöll pop och rnb-topplistettan Superstition, som är den låt som ger den mest särpräglade exemplet av keyboard-ljudet. Låten som egentligen var menad för rockgitarristen Jeff Beck visar ett rockspår som gav Wonder ytterligare några lyssnare till sin samling genom rockstationerna.

På det nästföljande albumet Innervisions blev Wonder mer politiskt kommenterande med låtar om det hårda livet i storstaden ("Living for the City"), drogmissbruk ("Too High") och kritik av USA:s president Nixon ("He's Misstra Know-It-All"). Precis innan det albumet släpptes råkade Wonder ut för en svår trafikolycka där han blev liggande i koma under några dygn. Ytterligare en Nixon-kritisk låt "You Haven't Done Nothin' " återfanns på hans nästa LP, Fulfillingness' First Finale som annars var färgad mer av romantiska låtar. Efter den skivan dröjde det två år innan Wonder utkom med en ambitiös dubbel-LP kallad Songs in the Key of Life. Den skivan brukar sägas avsluta Wonders "klassiska period".

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

På 1980-talet blev Wonders musik mer lättsamt popinriktad med start på skivan Hotter than July 1980. 1982 spelade han in låten "Ebony & Ivory" med Paul McCartney. "I Just Called To Say I Love You", som förmodligen är hans mest kända låt, släpptes 1984. "Part-Time Lover" var en annan singelframgång på 1980-talet. Han gästade också Eurythmics med ett munspelssolo på deras låt "There Must Be an Angel (Playing with My Heart)".

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

2005 släpptes hans hittills senaste studioalbum med nytt material där singeln "So What the Fuss" blev relativt framgångsrik. 2006 spelade han med och sjöng tillsammans med Andrea Bocelli på dennes skiva Amore. Han uppträdde under flera tillfällen till stöd för Barack Obama under dennes presidentvalskampanj. 2009 framträdde han på Michael Jacksons begravning där han sjöng sin tidiga 1970-talsballad "Never Dreamed You'd Leave in Summer".

Diskografi, album[redigera | redigera wikitext]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • India.Arie, en musiker, har dedikerat en låt åt Wonder, som heter Wonderful, där hon sjunger om vad Stevie betytt för henne, och för andra.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Stevie Wonder (engelska)
  2. ^ http://www.nndb.com/people/535/000022469
  3. ^ "Stevie Wonder". NE.se. Läst 2011-12-13.
  4. ^ "Stevie Wonder Detailed Discography". Läst 2011-12-13.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]