Stig Jägerskiöld
Stig Axel Fridolf Jägerskiöld, född 20 april 1911 i Göteborg, död 14 september 1997, var professor i offentlig rätt, internationell rätt, och statsrätt, samt historiker och diplomat.
[redigera] Biografi
Stig Jägerskiöld var son till professorn i zoologi, Leonard Jägerskiöld (1867-1945) som tillhörde den finska frälseätten med samma namn, som är känd sedan 1500-talet. Släkten immatrikulerades vid det finska Riddarhuset 1818. Modern var friherrinnan Sylvia Hisinger. Hans äldre bror Olof Jägerskiöld var arkivarie och tillika historiker. 1950 gifte han sig med Marianne Propst (1920-2010), dotter till en österrikisk-judisk grosshandlare.
Stig Jägerskiöld föddes i Göteborg där fadern då var verksam vid högskolan. 1937 blev han docent i historia i samband med att han doktorerade vid Uppsala universitet på avhandlingen Sverige och Europa 1716-1718: studier i Karl XII:s och Görtz' utrikespolitik . Året därpå utsågs han till attaché vid Utrikesdepartementet, och var verksam som pressattaché i Helsingfors 1939-40. Han var styrelseledamot för protyska SNF:s tidning Dagsposten under andra världskriget.
Under den tiden blev han därjämte jur.kand., och 1944 jur.lic. då hans Judiciellt och disciplinärt ansvar gavs ut. Han hade tjänst som docent i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt vid Stockholms högskola 1945-1951 samt 1955-1958; åren dessemellan drev han en juridisk byrå tillsammans med professor Halvar Sundberg i Stockholm. 1958-1960 tjänstgjorde Jägerskiöld som preceptor i offentlig rätt vid Stockholms högskola. Han var tillförordnad professor där 1955, och ordinarie professor i offentlig rätt med folkrätt vid Lunds universitet från 1960. 1951-1954 var han ledamot av Sveriges advokatsamfund.
Stig Jägerskiöld var produktiv författare in i det sista. Bland hans skrifter märks förutom de ovan nämnda, Folkrätt och inomstatlig rätt (1955), Svensk tjänstemannarätt (1956-59), Allmän förvaltningsrätt (1958), Från prästskola till enhetsskola (1958), Ett folkrättsbrott och dess bedömning år 1690 (1962), Juridik och politik (1963), Att skriva en biografi, Den historiska skolan i Sverige (1982), Handbok i folkrätt under neutralitet och krig (1971). Tillsammans med bland andra Nils Ahnlund skrev han Sanning och sägen om Karl XII:s död (1941).
Han författade därtill biografier om framför allt sin syssling Gustaf Mannerheim vars korrespondens han även lät ge ut, men också om Stanislaus Leszczynski, och Sven Grauers. I hans Om krigsfångar, krigsockupation och jurisdiktionsrätt (1964) ingår en biografi över Sven Leijonmarck, och vidare har han skrivit om Justitieombudsmannens historia samt om adelsprivilegier i Danmark och Sverige.
Han skrev också två böcker om Carl Jonas Love Almquist Från jaktslott till landsflykt 1970 och Oskuld och arsenik 1987 i vilka han bevisar att Almquist var oskyldig till anklagelser om giftmord. Trådarna till tillrättalagda osanna bevis ledde istället till dåvarande kungahuset och kronprins Karl.
Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
[redigera] Huvudsakliga källor
- Vem är det 1961
- Holger Carlsson, Nazismen i Sverige, ss. 136-139, (Sthlm 1942)
- Tom Flensburg, Svenska Män och Kvinnor 4, s. 143, (Sthlm 1948)
