Stirlingmotor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Animerad principskiss som visar funktionssättet hos en stirlingmotor. Rött indikerar hög temperatur och blått indikerar låg temperatur. Mörkare färg indikerar högre tryck och ljusare färg indikerar lägre tryck.

Stirlingmotor är en värmemotor som kan ha utvändig förbränning.

Motorn uppfanns 1816 av den skotske prästen Robert Stirling, född i Gloag, Methvin, Perthshire 25 oktober 1790, död i Galston 6 juni 1878.

Motorn fungerar genom att gas omväxlande värms upp och kyls av. Det leder till tryckskillnader i cylindern som pressar upp respektive drar ned kolven. Den mindre kolven (illustrationen) är till för att ändra gasens fördelning i de varma respektive kalla delarna av cylindern för att påskynda temperaturväxlingarna.

Värmen kan i princip komma från vilken värmekälla som helst, till exempel en vedkamin eller en solfångare. Stirlingmotorn kan även användas som värmepump.

Jämfört med ottomotorn kan stirlingmotorn vara vibrationsfri och ha högre verkningsgrad. Den kan fås att arbeta med små temperaturdifferenser, men verkningsgraden ökar ju högre temperaturskillnaden mellan den varma och den kalla sidan är. Den är tystgående jämfört med ottomotor eftersom det till skillnad mot en ottomotor inte sker någon form av snabb tryckförändring som måste tystas[källa behövs]

Stirlingmotorn används bland annat av HMS Gotland och andra svenska ubåtar. Stirlingmotorn används också i vissa solkraftverk[1].

En nackdel med en stirlingmotor är att den är svårare att reglera än en otto- eller dieselmotor. Den största nackdelen med stirlingmotorn är framförallt den höga produktionskostnaden, som är flera gånger högre än för en konventionell motor. I fordon har stirlingmotorn ännu ej fått någon kommersiell tillämpning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ny teknik:Första Stirlingkraftverket invigt

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]