Stockholms stadshus
Wikipedia
Stockholms stadshus är beläget på den gamla eldkvarnstomten vid Hantverkargatan på Kungsholmen i Stockholm. Stadshuset invigdes midsommarafton den 23 juni 1923.
Innehåll |
[redigera] Byggandet
År 1907 beslöt stadsfullmäktige att bygga ett nytt stadshus. Som byggtomt valdes den nedbrunna Eldkvarns plats, ett utmärkt ställe vid Mälarens strand för den planerade nybyggnaden. Efter en arkitekttävling fick Ragnar Östberg uppdraget att rita det nya stadshuset. Under tolv byggnadsår, 1911-1923, gick det åt nära en miljon handslagna och sju miljoner maskinslagna tegelstenar samt arton miljoner sexhundra tusen bitar förgylld mosaik för att färdigställa arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Teglet, ett mörkrött s.k. munktegel, hämtades från Lina tegelbruk utanför Södertälje och virket till portarna byggda i svartek kommer från Regalskeppet Riksäpplet. Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när bygget påbörjades. Oskar Askers byst sitter idag i en av borgarrådens korridorer. Den komplicerade grundläggningen för Stadshuset utfördes av byggnadsfirman Kreuger & Toll under ledning av Paul Toll.
På midsommaraftonen den 23 juni 1923, på dagen 400 år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm, invigdes Stockholms stadshus. Invigningstalare var Verner von Heidenstam och Hjalmar Branting.
Stadshusbygget har kallats den sista riktiga byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten Östberg, alltid närvarande, som en dirigent mitt i det hela.
[redigera] Salar och aktiviteter
Stadshuset räknas som ett av Sveriges främsta byggnadsverk i nationalromantisk stil. Bakom de ståtliga fasaderna ryms både kontor, sammanträdeslokaler och festsalar. Inspirerad av italienska renässanspalats lät Östberg bygga stadshuset runt två ’’piazzor’’ – Borgargården och Blå hallen. Blå hallen, (som inte är blå, här ändrade sig Östberg när han såg det vackra röda teglet och ville inte lägga på blå puts), är kanske mest känd för de festligheter som dukas upp där i samband med utdelningen av Nobelpriset. Orgeln i Blå Hallen är med sina 10271 pipor, fördelade på 138 stämmor, Skandinaviens största orgel. En trappa upp ligger Gyllene Salen, som fått sitt namn efter de dryga 18 miljoner guldmosaikbitarna som pryder väggarna. Mosaiken visar motiv ur Sveriges historia med Mälardrottningen, symbolen för Stockholm, i fonden.
Men det är inte bara fest och glamour i stadshuset; från Rådssalen styrs Stockholm, här sammanträder Stockholms kommunfullmäktige var tredje måndagskväll. Möblerna i Rådssalen är formgivna av Carl Malmsten.
[redigera] Tornet med de tre kronorna
Stadshusets höga sydöstra torn kröns av en lanternin med förgylld tornspira.
Stadshusets översta krön orsakade Östberg stora problem och löstes sist av allt. Ännu 1919 var det oklart hur det då rumphuggna tornet skulle avslutas och i samtida skämtpress visades diverse förslag som snapsglas, ryttarstaty och byggställningar.
Länge tänkte Östberg sig att en staty skulle kröna tornets topp. Genom hela tornet löper ett schakt genom vilket statyn skulle hissas upp. Ett försök med en fullstor staty, tillverkad i ett lättare material än det som var tänkt att användas till den skarpa statyn, visade dock att detta projekt inte var möjligt att genomföra.
Till slut blev det den gyllene tornspiran med tre kronor, en gammal symbol för Sverige som skulle tydliggöra att Stadshuset inte bara var en Stockholmsangelägenhet utan gällde hela riket.
Vill man upp i det 106 meter höga tornet finns det hiss till femte våningen, men man kan också ta de 365 trappstegen. Väl uppe har man en gudomlig utsikt över huvudstaden. Kulan som håller uppe de tre kronorna har en diameter på fyra meter och de yttre kronorna, som sitter ca åtta meter isär är 2,2 meter breda (enligt Martin Stugart på DN).
[redigera] Tornur och slagklockor
Slagklockorna i lanterninen är många och spelar vid heltimmar oftast den medeltida Sankt Örjansvisan, som fram till 1970-talet spelades i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio. Efter ett beslut då hörs bara den största slagklockan Stadshustornet i radio vid tolvslaget, timklockan, som utmärker antalet timmar för tornuret. Stadshustornets tornur saknar urtavlor.
[redigera] Stadshusparken
Stadshuset ligger vid Mälarens strand. Mellan byggnaden och vattnet finns en liten park, Stadshusparken eller Stadshusträdgården som är rikt smyckad med många skulpturer. Där finns Carl Eldhs tre bildlika statyer i marmor döpta diktaren, poeten och målaren, för August Strindberg, Gustaf Fröding respektive Ernst Josephson som kom på plats år 1923. Dessa skulpturer väckte en del anstöt p.g.a. deras nakenhet. Efter de avbildades bortgång tystnade dock snart protesterna.
Nere på muren intill Mälarens vatten syns Carl Eldhs vackra skultpurer "Sången" och "Dansen" i brons. Vid en av pelarna i kolonnraden mot parken står en relief av Carl Larsson, skulpterad av Christian Eriksson.
I sydöst står en kolonn mot Riddarholmen, ungefär 20 meter hög, med en staty föreställande en fanbärande Engelbrekt Engelbrektsson högst upp, även den skapad av Christian Eriksson. Inmurad i själva Birgerskansen sitter det vackra valvet till Erik Palmstedts Riddarholmsbro från 1780-talet. I valvet finns även Ida Mattons skulptur "Lokes straff" från 1923.
[redigera] Litteratur
- Bäckström, Mattias, Stockholms stadshus - forntid och samtid. Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet 1998.
- Cornell, Elias, Ragnar Östberg, svensk arkitekt. Byggmästaren, Stockholm 1965.
- Cornell, Elias & Ivar Sviestins, Stockholms stadshus. Byggförlaget, Stockholm 1992.
- Eklund, Hans, Ur Stadshusets historia 1901-1923. Silander & Fromholtz, Stockholms stadsmuseum och Stadshusets vänförening, Stockholm 2002.
- Josephson, Ragnar, "Stockholms stadshus". Ord och bild. Årg. 32. 1923. Stockholm 1922.
- Roosval, Johnny (red.), Stockholms stadshus vid dess invigning midsommarafton 1923. Beskrivning utarbetad på uppdrag av Stockholms stadsfullmäktige. Gunnar Tisells tekniska förlag, Stockholm 1923.
- Wickman, Mats, Stadshuset i Stockholm. Sellin & partner, Stockholm 1993 (1 uppl).
- Östberg, Ragnar, Stadshuset - en vägvisare. Gunnar Tisells tekniska förlag, Stockholm 1922 (1 uppl).
- Östberg, Ragnar, En arkitekts anteckningar: Med bilder och verk av författaren. Natur och Kultur, Stockholm 1928.
- Östberg, Ragnar, Stockholms stadshus. Norstedt, Stockholm 1929 (1 uppl).
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som berör Stockholms stadshus
