Stockkonservatism

Den här artikeln ingår i serien om Konservatism.
Ideologier
Socialkonservatism Kulturkonservatism Liberalkonservatism Nykonservatism Neokonservatism Paleokonservatism Radikalkonservatism Värdekonservatism Kristen höger Lundakonservatism Nationalkonservatism Stockkonservatism
Partier
Konservativa partier International Democrat Union Europeiska folkpartiet
redigera

Stockkonservatism är den benämningen på den mest radikala konservativa inriktning som under 1800-talet vägrade att influeras av liberalismen och den industriella revolutionen utan istället förespråkade den innan industrins uppkomst gällande samhällsordningen, ofta feodalism. Namnet härstammar från Storbritannien där det inom det Konservativa partiet fanns en dominerande falang av främst adelsmän som av utomstående kallades "stockkonservativa"^{[källa behövs]}, på grund av deras ovilja att anpassa sin politik till den rådande samhällssituationen och det nya klassamhälle som den industriella revolutionen skapat.

Storbritannien

De stockkonservativa (eng. Die hard) förespråkade en politik vilken skulle bevara samhällets rådande feodalsystem, där adel och präster hade stor både andlig och världslig makt. Man kämpade även likt andra konservativa för en stark kungamakt och ett starkt försvar, vilket visade sig i motståndet mot 1860 års militärreform. I Storbritannien ville de stockkonservativa låta överhuset, House of Lords, vara den starkaste av de beslutande församlingarna på bekostnad av underhusets, House of Commons, makt vilken allt sedan den ärorika revolutionen varit stark. Detta gjorde att de stockkonservativa inom Konservativa partiet var emot 1911 års Parlamentsakt vilken kraftigt inskränkte överhusets makt att stoppa lagförslag, i den liberala reformen ingick även en skattehöjning på landegendom vilket bidrog till att stockkonservativa ytterligare motsatte sig aktens genomförande. Man var emot "en man, en röst"-systemet vilket förespråkades av liberaler utan ville istället behålla den inkomstgraderade röstskalan med förmögenhetskrav, vilket ledde till massivt motstånd mot 1918 år representationsakt. Under tidigt 1800-tal ville även föregångarna till de stockkonservativa behålla det gamla valkretsystemet härstammande från 1400-talet vilket innebar att moderna industristäder likt Birmingham kunde ha lika många parlamentsledamöter som så kallade Rotten boroughs vilka helt kunde sakna eller bara ha en handfull invånare. Detta uråldriga system gjorde att adelsmän och godsägare på landsbygden kunde behålla ofta runt 2/3-majoritet av platserna även i underhuset då de ägde stora landareal vilka innefattade många valkretsar.

Motståndet mot industrialiseringen visade sig även i viljan att behålla tullsystemet både inom och utom riket. En skepsis mot kolonialisering fanns även tidigt även om många stockkonservativa vid 1900-talets början omvänts och blivit kolonialväldesvänner. Många stockkonservativa såg även skolreformer och sociala reformer som onödiga då landsbygdsbefolkningen ändå skulle vårdas och bildas av sina arbetsgivare enligt dåtidens lagstiftning. Förakt och skepsis mot stadslivets trängsel och dåliga service var även vanligt bland stockkonservativa, varför livet på den engelska landsbygden som godsherre ofta framfördes som det enda rätta för bättre bemedlade.

Sverige

Även om begreppet stockkonservativa sällan användes om svenska politiker under 1800- och 1900-tal fanns ändå inriktningen och då främst inom adelsståndet, under ståndsriksdagens tid, och senare inom protektionistiska partiet och lantmannapartiet sedan representationsreformen 1866. De stockkonservativa i Sverige var likt dem i Storbritannien emot en modernare representationsform än den i Sverige månghundraåriga Ståndsriksdagen. Enligt regeringsformen skulle makten delas mellan Sveriges fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder. Varje stånd hade varsin röst och vid lika röstetal hade aldelsståndet utslagsröst. Detta gav adeln en mycket vidsträckt makt i Sverige samtidigt som många inte ingick i något av stånden, till exempel industriarbetarna. Kungen hade även han en stor makt som statschef och även fram till 1876 regeringschef. Kungarnas politiska inriktning var viktig och Karl XIV Johan var känd som stockkonservativ och emot många av de reformer som riksdagen röstade igenom. Hans son Oscar I fick som mer liberalt eller i alla fall socialkonservativt lagd ofta förhandla mellan riksdagen och fadern. När han själv kom till makten genomförde han reformer som gick många i den stockkonservativa adeln emot till exempel införandet av folkskolan, liberalisering av straffrätten och humanisering av fångvården. Efter representationsreformen kom dock kungamakten att vridas åt ett mer konservativt håll främst i och med Oscar II. Under 1900-talet blev de viktigaste frågorna för stockkonservativa upprätthållandet av den inkomstgraderade röstskalan, motstånd mot kvinnlig rösträtt samt motstånd mot tullfrihet.