Stora Bollhuset

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°19′33″N 18°4′20″Ö / 59.32583°N 18.07222°Ö / 59.32583; 18.07222

Stora Bollhuset syns på krönet av Slottsbacken strax vänster om slottet Tre Kronor, cirka 1650. Från gravyr av Wolfgang Hartmann.
Stora Bollhuset vid Slottsbacken kring 1780-talet. Byggnader från vänster: Tessinska palatset, Stora Bollhuset (med rött tegeltak), Storkyrkan och Stockholms slott. Teckning av Martin Rudolf Heland.

Stora bollhuset var en byggnad i Gamla stan i Stockholm. Det var ett enkelt stenhus med tegeltak som låg i en då inhägnad kunglig trädgård på södra sidan av nuvarande Slottsbacken. Byggnaden, som uppfördes 1627 och revs efter säsongen 1792-93, var från början en idrottslokal för bollspel (därav namnet) och användes tidigt som tillfällig teaterlokal. Bollhuset inreddes till riktig teater 1699 och revs 1793. Det kallades också Nya bollhuset och Bollhusteatern.[1]

Byggnaden representerar en rad viktiga händelser i Sveriges teaterhistoria, och flera viktiga institutioner har inrymts inom dess väggar under historiens lopp. Här öppnades Sveriges kanske första teater 1667, här fanns landets första nationalscen 1737–1754 och här gavs den första operaföreställningen i Sverige den 18 januari 1773. Både Operan (1773), Dramaten (1788) och Kungliga Baletten (1773) hade ursprungligen sina lokaler här. Även Stockholms franska teater fanns här 1783–1792. Den beskrivs som en vitmenad byggnad med valmtak, stor men enkel. Idag har Finska församlingen i Stockholm sedan 1725 sin kyrka i Lilla bollhuset som uppfördes bakom och söder om det stora mellan åren 1648 och 1653.

Utländsk hovteater[redigera | redigera wikitext]

En i vallgraven vid slottets södra sida belägen byggnad, uppförd 1649 i tegel och korsvirke, kallades för Lejonkulan eftersom två lejon som skänkts av drottning Kristina hölls där fram till 1663. Lejonkulan började användas som teater år 1667 under beskydd av riksänkedrottning Hedvig Eleonora, vars sorgeperiod efter maken hade avslutats 1663. Redan tidigare hade man spelat teater i Sverige; sommaren 1592 uppträdde ett engelskt teatersällskap vid hertig Karls bröllop i Nyköpingshus, och studenttrupper spelade teater för allmänheten på marknader sedan 1571. Bland annat uppfördes den första svenska historiska pjäsen DisaDisamarknaden i Uppsala 1611 av Uppsala universitet, som också släppte in teaterpublik att titta på obduktionerna på Gustavianum av Olof Rudbeckius vid universitetet i underhållningssyfte. Från 1620 fanns också en (helmanlig) dramabalett vid hovet, som 1646 fick en praktfull scensal inrättad åt sig där, och 1652 kom en italiensk operatrupp under Vincenzo Albrici. Någon reell teaterbyggnad fanns dock inte för dessa aktiviteter, som också var en ren hovangelägenhet.

Lejonkulan var mest en hovteater där utländska teatersällskap från Frankrike, Tyskland och Nederländerna spelade för det kungliga hovet, och det brukar därmed inte räknas som en riktig, offentlig teater, det vill säga en teater som spelar för allmänheten. Trupperna uppträdde dock ibland för allmänheten; den kanske första gången var 1684. Både Lejonkulan och Stora och Lilla Bollhuset användes omväxlande under denna tid som lokal för teatern. En lång rad trupper uppträdde i Lejonkulan och i Stora och Lilla Bollhusen: Johann Christoffer Loner, (som också uppträdde i Estland) 1662–64 och 1668–69, David Müllstreich 1686–87, Sebastiano di Scio, (aktiv vid hovet i Hannover) 1688–89 och 1695–96, Johann Augustus Ullich 1696–97. År 1689 slutade Lejonkulan användas som teaterlokal och teatern flyttade permanent över till Stora Bollhuset, som 1699 inreddes helt till teater.

Språkproblemen gjorde dock att teatern främst gynnades av dem som hade lärt sig främmande språk. Ett talande exempel är att den utländska trupp som tycks ha varit mest populär bland allmänheten, den tyska truppen på 1730-talet, som var mycket flitig med många föreställningar under sin tid där, beskrivs nästan som en cirkustrupp med pantomim, akrobatik och visuella effekter i sitt skådespel snarare än tal.

Den första nationalteatern; Kungliga Svenska Skådeplatsen[redigera | redigera wikitext]

Under 1720-och 1730-talen var teaterintresset stort i Stockholm och tillfälliga amatörtrupper uppträdde, bland annat "Greve De la Gardies komedianter", en grupp adliga ungdomar som uppträdde för adeln. År 1737 hölls den första offentliga föreställningen på svenska, då Tobiaspjäsen uppfördes på Fredrik I:s födelsedag av en grupp unga studenter, vars namn är okända. Föreställningen gjorde succé och väckte en debatt om att starta en teater med svenska skådespelare, en nationalscen, som också skulle lösa problemet med de dyra utländska teatertrupperna. Ständerna godkände förslaget, och samma år öppnades "Kungliga Svenska skådeplatsen" av den första svenska skådespelartruppen, "Svenska Komedien"; de uppförde "Den Svenska Sprätthöken" av Carl Gyllenborg, som brukar räknas som den första svenskspråkiga komedin.

De följande sexton åren utvecklades den första svenska teatern. För första gången uppfördes nu teater, opera och balett av de första svenska artisterna i dessa yrken. Uppgifter om artister och verksamhet är ofta knapphändiga; många av skådespelarna, sångarna och framför allt dansarna är okända. 1738 sjöngs pausvisor av en "ung gosse" med vacker röst, och Pierrot dansade "en wig dans" mellan akterna; vid pjäsen Drottning Disa 1740 uppfördes musik av en orkester på 25 personer och balettkomedin Le bourgeois gentillhomme av Molière med tolv stora baletter av 12 och 8 personer; efter Dårhuset 1741 skulle "vår lilla sångerska" sjunga aria, och en sexårig balettdansös skulle dansa solo.

Det var ingen liten teater, i det fortfarande lilla Stockholm hade teatern 800 platser. En renovering gjordes av byggnaden 1723 och 1732. Huset var en rektangel av tegel och hade ett valmat sadeltak med ena långsidan mot Slottsbacken. Salongen var halvelliptiskt formad med parterr, två rader och ett galleri ovanför. Parterren hade amfiteatraliskt ordnade sittplatser längst bak vilket kallades balkong, men de flesta var ståplatser. Raderna var indelade i loger med åtta platser, vilka sträckte sig ända in bakom rampen. Detta var vanligt på den tiden. Kungliga logen (med egen ingång från och med 1723) låg vid norra sidans första rad. Scenen hade ett orkesterdike och låg vid den gavel som vette åt Storkyrkan. Det fanns annex längs utsidan av både norra och södra långväggen; omklädningsrum och trapphus i det norra, magasin i det södra, och en vind för maskineriet.

Teatern var först statlig, men från 1740 drevs den av skådespelarna själva. Den var stängd åren 1738–1739 och under landssorgen efter Ulrika Eleonora 1741–1743.

1753 avskedades de svenska skådespelarna av drottning Lovisa Ulrika. Ett franskt teatersällskap, Sällskapet Du Londel hyrdes in i stället. Den svenska truppen delade då på sig. Ena halvan, Stenborgs Sällskap, spelade i olika små lokaler i Stockholm under ledning av Petter Stenborg. Andra halvan turnerade i landsorten under ledning av Johan Bergholtz och Peter Lindahl. Det franska teatersällskapet spelade i huvudstaden två gånger i veckan under vintrarna och uppförde pjäser i fem akter med efterpjäser av Corneille, Racine och Molière, Diderot och Beaumarchais. De hade en hög konstnärlig nivå och höll sig uppdaterade med de senaste pjäserna från Paris.

Byggnaden var också platsen för offentliga maskeradbaler vilka anordnades för skådespelartruppernas ekonomiska underhåll. Den första offentliga maskeraden hade hållits av den första franska truppen redan under Karl XII:s tid, år 1701. De var populära, en karneval år 1763 lockade 600 gäster och gav en vinst på 6000 plåtar.[förtydliga]

Den andra nationalteatern; Operan och Dramaten[redigera | redigera wikitext]

Louis Jean Desprez skiss till ridå för Stora Bollhuset, 1780-talet (Nationalmuseum)

Först 1771 avskedades den franska truppen av Gustav III och en varaktig inhemsk teaterkultur kunde på allvar börja utvecklas i Sverige, med svenska skådespelare som uppträdde i Bollhuset. Gustav ville grunda inhemska yrkesgrupper inom de tre yrken, opera, teater och dans, som hittills varit reserverat för utlänningar, och som ett led i detta kulturprojekt grundade han Operan (1773), Kungliga Baletten (1773), Dramatens elevskola (1787) och Dramaten (1788), för opera, dans och drama. Alla dessa institutioner hade ursprungligen sina lokaler i Stora Bollhuset.

Den 19 januari 1772 annonserade några kvarvarande medlemmar av den franska truppen sina sista pjäser, opéra comiquerna Le Devin du Village och Le Fete de l'Amour i Allehanda, sedan stod byggnaden tom. Petter Stenborg bad då om att få uppföra en föreställning med sin trupp för den svenskspråkiga teaterns skull. Pjäsen ansågs dålig men blev trots det en succé för språkets skull, och Gustav bestämde sig då för att grunda en svenskspråkig scen. Redan 1772 författades också ett reglemente för Operan av Gustav själv, och 1773 grundades operan (dock inte med Stenborgs trupp). Inför invigningen 1773 målades väggarna i grågult, kungliga logen i blått och guld och övriga i rött, läktarbrösten i olika "ornamenter och collueurer" och taket till en himmel i vitt och guld.

Gustav III hyrde 1781 in en fransk teatertrupp, men inte för att ersätta den svenska, utan för att undervisa dem i den moderna kontinentala scenkonsten och utgöra ett gott artistiskt exempel på den moderna teaterkonsten; dess ledare och teaterdirektör, Jacques Marie Boutet de Monvel, var berömd i Frankrike. Dessa aktörer undervisade många av de första svenska aktörerna, och blev också lärare i Dramatens elevskola. Den franska truppen agerade instruktörer för de svenska eleverna och utgjorde ett gott exempel för sin organisation och sammanhållning. De delade lokal med den svenska teatern, men de två trupperna uppträdde var för sig på scenen, och kallades "Svenska teatern" respektive "Franska teatern". Den "Franska teatern" berömdes mycket men var mest populär bland den franskspråkiga överklassen och utlänningar. Även andra mer kortvariga teatrar uppträdde i byggnaden: spelåret 1780-81 uppförde Nicolosis italienska trupp operabuffor av Oicciani och Baldassare Galuppi, och 1783 uppträdde de Små Fransyska Comedianterna både här och på Eriksbergsteatern.

Bollhusteatern firade triumfer under 1770- och 1780-talet. Verksamheten växte snabbt: år 1779 sysselsatte den arton skådespelare, två körmästare, tio korister och skådespelare, trettinio körmedlemmar, fyrtiotre dansare; sju år senare, 1786, hade personalen utökats, och sysselsatte nu sextioen kapellister, nittioen körmedlemmar, tjugoåtta fast anställda skådespelare, fyra dekorationsmålare, två maskinister, sjuttiotvå dansare, tretton instruktörer, fyrtio elevskådespelare och ett antal scenarbetare.

I april 1787 erhöll Adolf Fredrik Ristell privilegium på att under sex år uppföra svenska skådespel på Bollhusteatern. Därigenom uppstod "Svenska dramatiska teatern". Han fick skrivna bidrag från bland andra konungen, Elis Schröderheim, Bellman och A. N. Clewberg (Edelcrantz), men han skrev även själv flera verk. Teatern öppnades den 2 juni 1787 med ett av honom bearbetat teaterstycke, Visittimman; sedan uppfördes Den bedragne advokaten, Marcus Wimmerberg, efter Molière, Mor Brita och spöket, alla bearbetade, Krediten och Skolmästaren, författade av Ristell.

I april 1788 flydde direktör Ristell utomlands från 13 000 riksdaler i skuld, efter att teatern gått i konkurs. Skådespelarna styrde då teatern som kooperativ under kungliga konstakademins beskydd och överinseende med kungen som formell chef; kooperativet avskaffades 1803. Bollhuset användes som teater fram till 1792–93, då byggnaden revs.

Skådespelare och teatertrupper verksamma i Bollhusteatern[redigera | redigera wikitext]

Den Holländska Truppen 1667–1674

  • Salomon Fino
  • Jan Baptista van Fornenberg, 1624–1697.
  • Helena Heusen, 1622–1680.
  • Daniel Loodewicx
  • Anna Parkar-Boonefaes
  • Gertruyt Rijndorp-Boonefaes
  • Dorotea van Fornenbergh

Den Holländska Truppen 1680–1684

  • Jillis Nozeman
  • Trial Parkar
  • Jacob Sammers, 1632–1689.

Den Svenska Studenttruppen från Uppsala 1686–1691

Denna trupp, som kallades Dän Swänska Theatren, bestod av en grupp idealistiska studenter från förmögna familjer; då truppen avvecklades 1691 tillträdde de högre ämbeten, så som de blivit lovade från början.

  • O. Rudbeck
  • Isak Börk, truppens direktör.
  • Carl Johan Ollieqvisth
  • Andreas Strömbergh
  • Georg Törnqvist-Adlercreutz, aktör, författare och översättare.
  • Johan Widman

Den Tyska Truppen 1691–1697

  • Ferdinand Egidius Paulusen
  • Johann Velthen, ledare för Det Velthenska sällskapet
  • Anna Cathrina Velthen
  • Fraulein Denner
  • Denner dä.
  • Denner d.y.
  • Dorseus
  • Store Müller
  • Lille Müller
  • Johann Speigelberg

Den Franska Truppen 1699–1706

Denna trupp höll hög kvalitet med både drama, opera och balett, men på grund av språket fick de aldrig någon högre popularitet bland allmänheten.

  • Marie Anne Aubert, sångerska.
  • Jean Francois Bénard, dansare.
  • J.B. de Crous, musiker.
  • Gillette Boutelvier-Duchemin, d. 1765.
  • Jean Pierre Duchemin, 1674–1754.
  • Antoine Dupré, dansare.
  • Francoise Fabe-Picard, dansare.
  • Claude Guilmois de Rosidor, född före 1660, död efter 1718, direktör.
  • Marianne Guillemay du Chesnay Bérge de Rosidor
  • Robert Lemoine de la France, musiker.
  • Henri de la Motte, musiker.
  • Louis Picard, dansare.
  • Jacques Rénot, musiker.
  • Marie Trouche-du Chesnay-de Rosidor, d. 1705.

Den Tyska Truppen 1721

  • Gabriel Müller

Den Franska Truppen 1723–1727[2]

Detta beskrivs ofta som en operatrupp; de spelade opera till 1724, därefter talpjäser.

  • Mademoiselle Aubert
  • Monsieur Bourgoin Le Romain, truppens musikmästare och tonsättare.
  • Monsieur Chateaufort
  • Jeanne Perrette Le Chevalier, 1688–1774.
  • Monsieur Demarest
  • Mademoiselle Dimanche
  • Mademoiselle Dupille
  • Monsieur Galoudet
  • Charles Langlois, 1692–1762, direktör 1737–1739.
  • Jean-Baptiste Landé, dansmästare, direktör.
  • Madame Landé, fru till Jean-Baptiste, operasångare och dansare.
  • Mademoiselle Le Brun
  • Monsieur Museur
  • Monsieur Paillard
  • Monsieur Thierry

Den Tyska Truppen 1731-1737

Denna trupp är ofullständigt känd men var den utländska trupp som var kanske mest populär bland allmänheten; från mitten av 1731 till våren 1734 gavs 200 föreställningar, 1735–1737 98 st.

  • Martin Müller
  • J.C. Kreutzer

Den Första Svenska Truppen 1737–1754

Detta var Sveriges första inhemska trupp av infödda skådespelare, sångare och dansare.

Den Franska Truppen 1753-1771

Denna trupp spelade för allmänheten, men var pga språket mest en angelägenhet för de som kunde franska; de beskrivs ofta som en hovtrupp som spelade i slottsteatrarna på Drottningholm och Ulriksdal

Den Italienska Truppen 1754-1757

Detta var en operatrupp som hade hyrts in för att komplettera den franska teatetruppen. De togs ur Pietro Mingottis trupp i Köpenhamn och avskedades av ekonomiska skäl.

Den Andra Svenska Truppen 1773-1782

Detta brukar räknas som pionjärtruppen för den svenska opera- och skådespelarkåren; de hämtades ofta från barn till musiker och hovpersonal. Många var dock utlänningar; nästan hela baletten bestod av dansare från den förra, ovanstående franska truppen.

Den Franska Truppen 1783-1792

Den franska truppen inkallades 1781 och uppträdde till 1783 på Drottningholms slottsteater. I Bollhuset agerade de franska aktörerna som lärare till de svenska skådespelarna, men de var autonoma och uppträdde enskilt och kallades "Den Franska Teatern". De avskedades vid Gustav III:s död.

Den Tredje Svenska Truppen 1787-1793

Detta var den första svenska truppen för taldramatik i Bollhusteatern på femtio år då den inrättades under ledning av Adolf Fredrik Ristell; då den gick bankrutt år 1788, blev den Dramatens pionjärtrupp.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ *Bollhus i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  2. ^ Fredrik August Dahlgren: Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar 1737-1863 och Kongl. Theatrarnes personal 1773–1863. Med flera anteckningar. sid 24-25

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]