Storbritannien

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Storbritanniens miljö)
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Storbritannien (olika betydelser).

Koordinater: 54°N 2°V / 54°N 2°V / 54; -2

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland1
Flagga Statsvapen
ValspråkInget2
Nationalsång: God Save the Queen
Huvudstad
(och största stad)
London
Officiellt språk Engelska
Statsskick Konstitutionell monarki
 -  Drottning Elizabeth II
 -  Premiärminister David Cameron
Självständighet Treaty of Union 
 -  Deklarerad 1707 
 -  Erkänd 1707 
Yta
 -  Totalt 244 820 km² (76:e)
 -  Vatten (%) 1,3 %
Befolkning
 -   års uppskattning 62 262 000 (2010) (22:e)
 -  Befolkningstäthet 255,6/km² (33:e)
BNP (PPP) 2006 års beräkning
 -  Totalt $2 417 570 miljoner (7:e)
 -  Per capita $36 090 
HDI (2012) 0,875[1] (26:e)
Valuta brittiskt pund (£)3 (GBP)
Tidszon UTC
Topografi
 -  Högsta punkt Ben Nevis, 1 344 m ö.h.
 -  Största sjö Lough Neagh, 390 km²
 -  Längsta flod Severn, 354 km
Nationaldag 1 mars4
Nationalitetsmärke GB
Landskod GB
Toppdomän .uk
Landsnummer 44
1Officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001 är lågskotska, kymriska, iriska, skotsk gäliska och korniska.
I Wales är kymriska ett officiellt språk; och i Skottland är skotsk gäliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2005.
Det officiella namnet i varje språk är:
- kymriska: Teyrnas Unedig Prydain Fawr a Gogledd Iwerddon
- skotsk gäliska: An Rìoghachd Aonaichte na Breatainn Mhòr agus Eirinn a Tuath
- scots: Unitit Kinrick o Great Breetain an Northren Ireland
- iriska: Ríocht Aontaithe na Breataine Móire agus Tuaisceart na hÉireann
- korniska: An Rywvaneth Unys a Vreten Veur hag Iwerdhon Glédh

2 Det kungliga valspråket i England är Dieu et mon droit (franska: "Gud och min rätt").
Det kungliga valspråket i Skottland är Nemo Me Impune Lacessit (latin: "Ingen provocerar mig ostraffat").
Wales valspråk är Cymru am byth (walesiska: "Wales för alltid").

3Skottland och Nordirland utger sina egna, annorlunda sedlar.

4Varje delområde har egna nationaldagar: Wales 1 mars, Irland (inklusive Nordirland) 17 mars, England 23 april, Skottland 30 november.

Storbritannien, formellt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland,[2][3] (engelska: United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland,[a] allmänt känt som United Kingdom, UK eller Britain[4]) är en suverän stat som ligger utanför nordvästra kusten av den europeiska kontinenten. Landet omfattar ön Storbritannien, den nordöstra delen av ön Irland och många mindre öar. Nordirland är den enda delen av Storbritannien som delar en landgräns med en annan självständig stat, Republiken Irland. Bortsett från denna landgräns är Storbritannien omgiven av Atlanten, Nordsjön, Engelska kanalen och Irländska sjön.

Storbritannien är en enhetsstat som styrs under en konstitutionell monarki och ett parlamentariskt system med dess regeringssäte i huvudstaden London. Det är ett land i sin egen rätt,[5][6] och består av fyra riksdelar (constituent countries): England, Nordirland, Skottland och Wales.[7] Det finns tre decentraliserade nationella förvaltningar som har olika befogenheter,[8][9] och ligger i Belfast, Cardiff och Edinburgh (Nordirlands, Wales och Skottlands respektive huvudstäder). Det finns tre kronbesittningar (Crown Dependencies) [10] och fjorton utomeuropeiska territorier [11] i anslutning till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland utan att utgöra konstitutionella delar av det. Dessa är rester av det brittiska imperiet som på sin höjd 1922 omfattade nästan en fjärdedel av jordens landyta och var det största imperiet i historien. Brittiskt inflytande kan fortfarande observeras i språk, kultur och rättssystem i många av dess forna territorier.

Storbritannien är ett industriland och har världens sjunde största ekonomi efter nominell bruttonationalprodukt och har den sjunde största ekonomin efter köpkraftsparitet. Det var världens första industrialiserade land [12] och världens främsta stormakt under 1800-talet och tidigt 1900-tal.[13] Storbritannien är fortfarande en stormakt med ledande ekonomiskt, kulturellt, militärt, vetenskapligt och politiskt inflytande.[14] Det är en erkänd kärnvapenmakt och dess militära utgifter är de tredje eller fjärde största bland världens länder.[15] Storbritannien är medlem i Europeiska unionen, Samväldet, G8, G20, OECD, Europarådet, Världshandelsorganisationen, Nato och Förenta Nationerna (och permanent medlem av dess säkerhetsråd).

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Det fullständiga namnet eller kortformen Förenade kungariket är det som används i svenska Utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. I de flesta fall finns ingen risk för missförstånd, men i särskilda fall kan det vara nödvändigt att specificera om Storbritannien syftar på den självständiga staten, staten exklusive Nordirland eller ön Storbritannien. Att använda England som beteckning för hela staten är felaktigt. Den engelskspråkiga termen Great Britain innebär geografiskt ön Storbritannien eller politiskt Förenade kungariket exklusive Nordirland. I svensk lagstiftning förekommer både Storbritannien och Förenade kungariket det senare mer i nyare lagar från 2000-talet.[16] Översättningar av EU-direktiv skriver Förenade kungariket.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Storbritanniens historia

Kelterna invaderade Brittiska öarna på 600-talet f.Kr. Den romerska erövringen av Britannien år 43 e.Kr., innebar att romersk kultur och vetenskap gjorde sitt intåg på ön, med byggandet av många städer och vägar. Anglosaxare var närvarande på Britanniens östkust på 300-talet, och övertog efter 570-talet stora delar av England (som är uppkallat efter anglerna). Ett dussintal småkungariken växte fram, snabbt reducerade till sju stycken. Av dessa blev med tiden Wessex dominerande, inte minst under kung Alfred den store av Wessex, och 886 brukar betraktas som tidpunkten för Englands enande. Under 800-talet började nordiska vikingar att härja längs de brittiska öarna. Mellan 200-talet och 800-talets mitt gjorde gälerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gäliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.

Bayeuxtapeten skildrar slaget vid Hastings och de händelser som ledde till den.

Genom slaget vid Hastings (1066) lyckades normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Under medeltiden präglades landet av inre motsättningar mellan de normandiska erövrarna och den anglosaxiska befolkningen. En långvarig konflikt, hundraårskriget, mellan engelska och franska kungar om landområden i Frankrike, skapade oro i landet. Irland erövrades av kung Henrik II av England 1171. Wales utgjorde under tidig medeltid ett stort antal kungariken och furstendömen. Det erövrades av Edvard I av England 1282, formellt 1284. Under drottning Elisabet I:s tid (1558–1603) lades grunden till ekonomisk och politisk stabilitet. Vid Elisabets död inleddes Storbritanniens storhetstid och det brittiska imperiets framväxt. Från Napoleonkrigen fram till första världskriget var Storbritannien det militärt, ekonomiskt, politiskt och vetenskapligt ledande landet i världen, som dominerade världspolitiken. Industrialismens genombrott, som i Storbritannien skedde på 1700-talet, bidrog till landets dominerande ställning.

Första och andra världskriget ledde till stora ekonomiska och materiella förluster och det brittiska imperiets fall blev allt mer definitivt, trots att Storbritannien stod på segrarnas sida i både krigen. Efterkrigstiden kantades av svåra ekonomiska tider och upplösningen av kolonialväldet. Efter Winston Churchill är Margaret Thatcher en av de politiker som varit mest betydande under 1900-talet i Storbritannien. Med en hård liberaliseringspolitik (thatcherism) lyckades hon få Storbritanniens ekonomi på fötter, något som även ledde till massarbetslöshet i bruksorterna. Med inträdet i Europeiska Gemenskaperna (EG) 1973 blev Storbritannien allt mer aktivt inom den internationella politiken igen. Tillsammans med Tony Blair (1997–2007) är hon den längst sittande premiärministern i Storbritannien (1979–90) i modern tid. Thatchers popularitet växte efter hennes handlingskraftiga beslut i Falklandskriget, då den brittiska avkoloniseringen kom till ett definitivt slut.

Under 1990-talet och början av 2000-talet genomförde Tony Blair omfattande sociala reformer. Utgifter till den offentliga sektorn höjdes och minimilön infördes. Skottland och Wales fick ökat självstyre och den isiga relationen mellan protestanter och katoliker på Nordirland tinade en aning.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Storbritanniens geografi

Klimat[redigera | redigera wikitext]

North York Moors, landskap i norra England.

Storbritannien har ett tempererat klimat med milda vintrar och svala somrar. Väderleken påverkas av Golfströmmen och den nordatlantiska lågtryckszonen, vilket ger blåsigt och ostadigt väder, stor molnighet och riklig nederbörd året om med cirka 2 500 millimeter i de bergiga delarna och cirka 600–800 millimeter i lågländerna. Lokalt kan nederbördsmängderna vara betydligt större.[17]

Temperaturen faller sällan under −10 °C vintertid och stiger sällan över 35 °C på sommaren. Den högsta temperatur som uppmätts i Storbritannien är 38,5 °C, vilket skedde i Faversham i Kent i augusti 2003. Den lägsta temperaturen noterades den 30 december 1995 i Altnaharra i skotska Sutherland med −27,2 °C.[18] Eftersom medeldygnstemperaturen även under vintern sällan sjunker under fryspunkten är tjockare snötäcke relativt sällsynt, utom i de skotska högländerna.

De östra delarna av ön är i regel torrare än de västra, och de södra delarna, som ligger närmare det europeiska fastlandet, är varmare än de norra.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Karta över Storbritannien. (Isle of Man, Jersey och Guernsey är kronbesittningar och tillhör inte Storbritannien.

)

Storbritannien är en enhetsstat, och är övergripande indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland. Karaktäristiskt för dessa är att tre av delområdena, utom England, genom decentralisering (engelska: devolution) har en varierande grad av autonomi och självstyrelse. Den brittiska modellen för regionalt självstyre kan inte jämföras med delstater i federala system, och den utgör inte heller en asymmetrisk federation då rätten till självstyre inte har något konstitutionellt skydd, utan liknar snarare det spanska systemet med av parlamentet inrättade självstyrelseregioner.[19] Exempelvis har Skottland ett modernt självstyre som inrättades 1998,[20] vilket saknar konstitutionellt skydd, men också ett eget lag- och rättssystem skilt från det engelska, vilket dock skyddas i unionsavtalet från 1706.[21]

Rankning Riksdel Yta (km²) Yta (%) Invånare (2005) Invånare (%)
1 England 130 439 53,4 50 233 280 83,8
2 Skottland 78 783 32,3 5 003 906 8,4
3 Wales 20 798 8,5 2 935 280 4,9
4 Nordirland 14 121 5,8 1 716 941 2,9
Totalt Storbritannien 244 140 100 59 889 409 100

I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i vissa andra länder med både regionalt styre (likt landsting) och mindre geografiska enheter (likt primärkommun) som finns i vissa andra länder.

Den viktigaste administrativa indelningen i England och Wales är i grevskap (på engelska counties). De normala grevskapen i framförallt England kan sägas motsvara till exempel län i Sverige. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska.

Englands storregioner[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Englands regioner

Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan är indelad i nio storregioner:

Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktvald regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21,8 procent, den 4 november 2004).

Skottlands lokalförvaltning[redigera | redigera wikitext]

Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns det inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (lågskotska: burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ökommuner; denna indelning varade till 1996. Idag har Skottland endast en förvaltningsnivå med 32 kommuner (engelska: local authorities / councils).

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien är en konstitutionell monarki där monarken är landets statschef.

Storbritanniens parlament består av två kamrar, underhuset (House of Commons) och överhuset (House of Lords). Partiledaren för det största partiet i underhuset utses i regel till premiärminister, något som officiellt görs av monarken. Underhuset består av 659 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 från England, 59 från Skottland, 40 från Wales och 18 från Nordirland). Överhuset består av 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom ärftlig pärsvärdighet eller i egenskap av livstids pärsvärdighet eller som biskopar i Engelska kyrkan.

Premiärministern fungerar som chef för ”Hennes Majestäts regering” och har i praktiken den verkställande makten i riket. Enligt den konstitutionell sedvänjan är premiärministern och regeringens övriga ledamöter (ministrar) ansvariga för sina handlingar inför parlamentet, där de traditionellt är medlemmar.

Efter avvecklandet av det brittiska imperiet valde många av dominionerna och tidigare kolonier att anta lokala varianter av det politiska system som finns i Storbritannien, det så kallade Westminstersystemet.

De tre dominerande partierna i parlamentet, vars ledamöter väljs i enmansvalkretsar vilket missgynnar små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns separatistiska partier, Scottish National Party respektive Plaid Cymru – Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet och arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och Europaparlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistiska partier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party, vilka verkar för att provinsen ska fortsätta vara en del av Förenade kungariket, samt två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party, vilka verkar för ett enat Irland, det vill säga att Nordirland ska bli en del av den självständiga republiken Irland. Det femte stora partiet, liberala Alliance, tar inte ställning för vare sig unionism eller republikanism.

I val till Skotska parlamentet, Wales nationalförsamling och Nordirlands församling, som är proportionella, har flera små partier tilldelats mandat: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party.

I val till Europaparlamentet, där mandatfördelningen också sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också British National Party och Green Party of England and Wales.

Staty av Britannia. Britannia personifierar Storbritannien.

Rättsväsende[redigera | redigera wikitext]

Skottlands högsta domstolarHigh Court of Justiciary och Court of Session – ligger i Parliament House i Edinburgh.

Storbritannien har tre olika rättssystem: Engelsk rätt (English law, vilken gäller i både England och Wales) och Nordirlands rätt är baserad på common law. Skotsk rätt (Scots law) är ett hybridsystem, baserat på civil law med beståndsdelar av common law. I 1707 års unionsakter garanteras Skottlands separata rättssystem.

Sedan 1 oktober år 2009 är Storbritanniens högsta domstol (Supreme Court of the United Kingdom) den högsta appellationsdomstolen för alla brottmål och tvistemål i England, Wales och Nordirland, och för tvistemål i Skottland. Tidigare hade Judicial Committee of the House of Lords (laglorderna) samma funktion.

Högsta domstolen består av Court of Appeal, High Court of Justice (för civilrätt) och Crown Court (för straffrätt). I Skottland är huvuddomstolarna Court of Session (för civilrätt) och High Court of Justiciary (för straffrätt), medan skotska sheriff courts motsvarar uppskattningsvis engelska county courts.


Försvar[redigera | redigera wikitext]

Storbritanniens väpnade styrkor består av tre försvarsgrenar, som ingår i försvarsministeriet (Ministry of Defence) som leds av försvarsministern (Secretary of State for Defence):

  • Armén (British Army) är de landbaserade styrkorna i Storbritanniens försvarsmakt och under 2006 hade de 107 730 man.
  • Flottan (Royal Navy) är en av världens största flottor, och har varit världens största. Idag har Storbritannien fortfarande den största flottan bland Europeiska unionens medlemsländer. Flottan hade 39 400 stamanställda i april 2006 och omkring 90 fartyg i tjänst.
  • Flygvapnet (Royal Air Force, RAF) hade över tusen flygplan i tjänst och 41 440 stamanställda i mars 2008.

Försvarmakten har svurit en trohet till den brittiska monarken som formellt är dess högste befälhavare, men i praktiken är det premiärministern som har det högsta befälet.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Storbritanniens ekonomi
Bank of England, Storbritanniens riksbank.

År 2006 var Storbritannien världens sjätte största ekonomi, enligt Världsbanken. Landet har en betydande finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Storbritannien är världens sjätte största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda inom turistnäringen. Servicesektorn i sin helhet står för 70 procent av sysselsättningen.

Energisektorn är även den omfattande, med en andel av bruttonationalprodukten på 10 procent, större än för något annat industriland. Skottland är Västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största olje- och naturgasproducent.

Jordbruket står för två procent av bruttonationalprodukten och en procent av sysselsättningen. Produktionen täcker 60 procent av behovet.

Storbritannien viktigaste handelspartner är Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är brittiskt pund.

Etnicitet[redigera | redigera wikitext]

Enligt Office for National Statistics uppgifter från 2011 räknar sig 87,1 % av befolkningen som etniskt vita, 7 % har asiatiskt ursprung, 3% afrikansk ursprung från Afrika eller Västindien, 2 % har blandat ursprung och 0,9% räknar sig till gruppen övriga. Bland de etniskt vita finns dessutom en undergrupp på 0,1% med benämningen resande (travellers).

Språk[redigera | redigera wikitext]

Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30 procent av invånarna i Skottland (och 2 procent av invånarna i Nordirland) även lågskotska; 28 procent av invånarna i Wales även kymriska (walesiska); 3 procent av invånarna i Nordirland även iriska; och 2 procent av invånarna i Skottland även skotsk gäliska.

I Wales är kymriska och i Skottland skotsk gäliska officiella språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act antogs 2004. Lågskotska, iriska och korniska är officiella landsdels- eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gäliska. Storbritannien undertecknade också stadgan å Isle of Mans regerings vägnar vilket gav manx officiellt erkännande på Man.

Många andra språk talas av en betydande andel av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.

I Storbritannien bor många invandrare från Pakistan, Uganda, Somalia och Västindien.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Religiös grupp Storlek¹
Anglikaner² 27 000 000
Katoliker² 9 000 000
Muslimer³ 1 600 000
Presbyterianer² 800 000
Metodister² 760 000
Sikher 400 000
Hinduer 350 000
Judar 300 000
¹ Enligt folkräkningen 2001
² Olika kristna inriktningar
³ Enligt BBC News 2005

Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Den kristna kyrkan började spridas bland den romerska provinsen Britannias (nuvarande England, plus Wales) befolkning i början av 200-talet, och blev under 300-talet en av romarrikets statsreligioner. Den gamla religionens tempel, exempelvis i Lydney, började förfalla på 430-talet. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall (och inledningsvis även undantagandes Devon och Cumbria), att avkristnas och asatron fick spridning. Påven Gregorius I sände den förste ärkebiskopen av Canterbury, Augustinus av Canterbury, att missionera i Kent, och irländsk-skotska munkar missionerade i kungariket Northumbria. Så återkristnades England under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvister som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom. Genom vikingarnas anfall kom landet att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen.

Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religiös historia, men även där var det irländska munkar som kristnade landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba).

Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom 1534 kom England under ett och ett halvt århundrade att uppleva religiös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är statskyrka i England, fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även av nya grupper som bland annat puritanerna. Skotska kyrkan är sedan 1560 statskyrka i Skottland. Efter 130 år av teologiska och organisatoriska konflikter mellan presbyterianer och episkopaler blev den definitivt en presbyteriansk kyrka 1689, medan den Skotska Episkopalkyrkan blev ett från staten fritt trossamfund, tolererat 1712. Den Irländska kyrkan blev anglikansk 1536, och blev ett från staten oavhängigt trossamfund 1871.

Huset Stuart verkade efter restaurationen 1660 för religionsfrihet, men det engelska parlamentet motsatte sig detta, och opinionen i parlamentet ändrades inte förrän Vilhelm III av England tillträdde tronen. Det blev 1689 tillåtet att tillhöra valfritt trossamfund, med undantag för den romersk-katolska kyrkan och unitariska trossamfund. Tillhörighet till Englands resp. Skottlands statskyrka krävdes dock för att bedriva universitetsstudier och vara parlamentsledamot. Full religionsfrihet infördes först 1829.

Deismen härrör från Storbritannien under 1600- och 1700-talet. Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning, samtidigt som andelen agnostiker och ateister ökat ända sedan den industriella revolutionen.

Kommunikation[redigera | redigera wikitext]

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna. Storbritanniens första motorväg invigdes den 2 april 1959, ett 115 kilometer långt avsnitt mellan London och Birmingham. Snitthastigheten den första halvtimman var 130 kilometer/timme och fler än 100 bilar kollapsade.

Järnvägarna i Storbritannien är även de väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget Eurostar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.

I februari 2009 föreslog regeringen att man skulle privatisera en del av Royal Mail, den brittiska posten. Förslaget väckte stora protester både inom partiet och bland fackföreningar. Enligt förslaget ska 30% av Royal Mail säljas till en privat ägare.[22]

Media[redigera | redigera wikitext]

TV och radio[redigera | redigera wikitext]

Statliga British Broadcasting Corporation (BBC), bildat 1922, har kallats public service moder och sänder TV, radio och numera även över Internet. BBC har ett flertal reklamfria TV-kanaler som BBC One, BBC Two, BBC Three, BBC Four, CBBC, CBeebies och BBC News inom Storbritannien. Internationellt sänder BBC även flera kanaler i lokalt anpassade versioner, vars uppgift bland annat är att tjäna pengar till public service-verksamheten i hemlandet.

På 1950-talet beslutade parlamentet att BBC skulle konkurrensutsättas, inte minst för att även ett andra bolag skulle sända TV-nyheter. Resultatet blev den kommersiella public service-kanalen ITV som under flera årtionden var landets mest sedda. I dag har ITV en bukett av inrikes kanaler: ITV1, ITV2, ITV3 och ITV4. Andra nationella TV-kanaler är Channel 4 och Channel 5 som också har digitala systerkanaler.

Inom radion verkar förutom BBC flera kommersiella aktörer sedan 1950-talet. Den största är i dag Global Radio med stationer som Heart, Capital, Classic FM, Gold och LBC. Näst störst är Bauer Media med stationerna Magic och Kiss.

Press[redigera | redigera wikitext]

De största dagstidningarna är tabloidtidningen The Sun med ett ofta populistiskt innehåll och de mer seriöst inriktade The Times, The Sunday Times, Daily Mail, The Daily Telegraph och The Guardian. Financial Times är den största affärstidningen. I Skottland finns tidningar som Daily Record och The Herald. Stora facktidningar är till exempel The Economist, Nature och New Scientist.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även Kategori:Brittisk litteratur.

Storbritannien är känt för en rik litteratur, med medeltida författare som Geoffrey Chaucer och William Shakespeare, romantiker som Percy Shelley, Mary Shelley och Lord Byron samt realister som Jane Austen, systrarna Charlotte och Emily Brontë. På 1810-talet debuterade Walter Scott med sina historiska romaner. På 1830-talet debuterade journalisten Charles Dickens med Pickwickklubben. 1887 debuterade Arthur Conan Doyle med En studie i rött. Under 1900-talet var Virginia Woolf, George Orwell, Graham Greene, William Golding och Anthony Burgess några framstående romanförfattare. Under seklets sista decennier fick en rad författare med multikulturell bakgrund som V.S. Naipaul, Salman Rushdie och Kazuo Ishiguro en framträdande roll. Bland de ledande namnen under 2000-talet märks bland andra Ian McEwan. Bland brittiska barnboksförfattare kan nämnas A.A. Milne, J.M. Barrie, Enid Blyton och J.K. Rowling.

Konst[redigera | redigera wikitext]

Brittisk konst är mest känd för porträtt- och landskapsmåleri från 1700- och 1800-talen av konstnärer som William Turner, William Hogarth, John Constable och Thomas Gainsborough. National Gallery, National Portrait Gallery, Tate Britain och Tate Modern, samtliga belägna i London, är de största och viktigaste museerna. Det sistnämnda är världens mest välbesökta museum för modern och samtida konst.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Se även Kategori:Musik i Storbritannien.

Från den brittiska musikscenen kommer flera band som fick internationell betydelse för utvecklingen av rockmusiken under 1960- och 1980-talen, bland andra The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, Queen, Black Sabbath, Judas Priest och Iron Maiden. Under 1980-talet framträdde synthbaserade band som Duran Duran, Depeche Mode och Spandau Ballet.

Under 2000-talet har flera brittiska artister slagit igenom stort, bland andra Coldplay, Amy Winehouse, Travis, Amy Macdonald, Duffy, One Direction, Will Young James Blunt och Pixie Lott.

Film[redigera | redigera wikitext]

Se även Kategori:Brittisk film

Den brittiska filmindustrin har alltid påverkats av den amerikanska. Alfred Hitchcock gjorde den första brittiska ljudfilmen, Blackmail men flyttade till Hollywood under 1930-talet. Trots begränsningarna kunde man under andra världskriget hålla en hög artistisk nivå med filmer som David Leans Havet är vårt öde. Genom filmbolaget Rank Organisation kunde man även efter kriget producera filmer av hög klass som Kort möte, Lysande utsikter och Den tredje mannen. Under 1960- och 1970-talet producerade Hammer Films en mängd kommersiellt framgångsrika thriller- och skräckfilmer.

År 1962 var det premiär för den långa serien filmer om den brittiske agenten James Bond. Under 1970-talet hamnade industrin i kris men i början av 1980-talet fick man ny optimism tack vare framgångsrika filmer som Triumfens ögonblick, Gandhi och En färd till Indien. Efter en nedgång i början av 1990-talet nådde den brittiska filmen nya framgångar med kostymfilmer som Förnuft och känsla, Emma och Shakespeare in Love. Efter framgången med Fyra bröllop och en begravning kom en våg av komedier som Brassed Off och Allt eller inget.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Ett stort antal sporter anses ha engelskt ursprung, däribland formel 1, landhockey, biljard, kricket, fotboll och rugbyfotboll. Golf och curling har skotskt ursprung.

Fotbollen har en lång förhistoria i form av olika bollspel i till exempel Kina, men dagens fotboll är en brittisk version, med regler utvecklade i Storbritannien. FA-cupen, startad 1871, är världens äldsta fotbollstävling och Football League, startad 1888, är världens äldsta liga. Sedan 1992 spelas också Premier League.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2013 14 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2013 23 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 16 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 26 av 186

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I Storbritannien och dess kronbesittningar har andra språk officiellt erkänts som legitima autoktona (regionala) språk under Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. I vart och ett av dessa är Storbritanniens officiella namn enligt följande:
    • korniska: Rywvaneth Unys Breten Veur ha Kledhbarth Iwerdhon;
    • iriska: Ríocht Aontaithe na Breataine Móire agus Thuaisceart Éireann;
    • lågskotska: Unitit Kinrick o Great Breetain an Northren Irland;
      • ulsterskotska: Claught Kängrick o Docht Brätain an Norlin Airlann
        eller Unitet Kängdom o Great Brittain an Norlin Airlann;
    • skotsk gäliska: Rìoghachd Aonaichte Bhreatainn is Èireann a Tuath;
    • kymriska: Teyrnas Unedig Prydain Fawr a Gogledd Iwerddon

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  2. ^ (PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (7., rev. uppl.). Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2007. Sid. 84. Libris 10473857. ISBN 978-91-38-32379-3. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/04/11/46/7aff8780.pdf 
  3. ^ Publikationsbyrån – Interinstitutionella handledningen
  4. ^ Styleguide” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/styleguide/page/0,,184840,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  5. ^ ”Britain 2001: The Official Yearbook of the United Kingdom” (på engelska). Office for National Statistics. sid. vii. Arkiverad från originalet den 2003-12-22. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20031222030639/http://www.statistics.gov.uk/downloads/theme_compendia/britain2001.pdf. Läst 12 september 2010. 
  6. ^ ”Countries within a country” (på engelska). Prime Minister's Office. 10 januari 2003. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/+/http://www.number10.gov.uk/Page823. 
  7. ^ ”The Countries of the UK” (på engelska). Office for National Statistics. Arkiverad från originalet den 2002-03-29. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20020329130655/http://www.statistics.gov.uk/geography/uk_countries.asp. Läst 10 oktober 2008. 
  8. ^ ”Fall in UK university students” (på engelska). BBC News. 29 januari 2009. http://news.bbc.co.uk/1/hi/education/7859034.stm. 
  9. ^ ”Country Overviews: United Kingdom” (på engelska). Transport Research Knowledge Centre. http://www.transport-research.info/web/countryprofiles/uk.cfm. Läst 28 mars 2010. 
  10. ^ ”Key facts about the United Kingdom” (på engelska). Directgov. http://www.direct.gov.uk/en/Governmentcitizensandrights/LivingintheUK/DG_10012517. Läst 3 maj 2011. ”The full title of this country is 'the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland'. 'The UK' is made up of England, Scotland, Wales, and Northern Ireland. 'Britain' is used informally, usually meaning the United Kingdom. 'Great Britain' is made up of England, Scotland and Wales. The Channel Islands and the Isle of Man are not part of the UK.” 
  11. ^ ”Working with Overseas Territories” (på engelska). Foreign and Commonwealth Office. http://www.fco.gov.uk/en/about-us/what-we-do/overseas-territories. Läst 3 maj 2011. 
  12. ^ Mathias, P. (2001) (på engelska). The First Industrial Nation: the Economic History of Britain, 1700–1914 (2:a upplagan). London: Routledge. ISBN 0-415-26672-6 
  13. ^ Ferguson, Niall (2004) (på engelska). Empire: The rise and demise of the British world order and the lessons for global power. New York: Basic Books. ISBN 0465023282 
  14. ^ Sheridan, Greg (15 maj 2010). ”Cameron has chance to make UK great again” (på engelska). The Australian (Sydney). http://www.theaustralian.com.au/news/opinion/cameron-has-chance-to-make-uk-great-again/story-e6frg6zo-1225866975992. Läst 23 maj 2011. 
  15. ^ ”The 15 Major Spender Countries in 2008” (på engelska). Military Expenditures. Stockholm International Peace Research Institute. http://www.sipri.org/research/armaments/milex/resultoutput/15majorspenders. Läst 30 mars 2010. 
  16. ^ [1]
  17. ^ Nationalencyklopedin, band 17, s.293
  18. ^ Klimat- och väderleksstatistik från den brittiska väderlekstjänsten Met Office
  19. ^ [http://www.congreso.es/consti/constitucion/indice/titulos/articulos.jsp?ini=137&fin=158&tipo=2 Título VIII. De la Organización Territorial del Estado] - Spaniens konstitution (1978).
  20. ^ Scotland Act 1998
  21. ^ The Treaty of Union 1706
  22. ^ Privatisering av brittiska posten upprör, sr.se 24 februari 2009. Hämtat 24 februari 2009

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]