Storfothöns

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Storfothöns
Alectura lathami
Alectura lathami
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hönsfåglar
Galliformes
Familj Storfothöns
Megapodiidae
Vetenskapligt namn
§ Megapodiidae
Hitta fler artiklar om fåglar med

Storfothöns (Megapodiidae) är en familj inom ordningen hönsfåglar med 19 arter i 6 släkten.

Utseende och beteende[redigera | redigera wikitext]

De är kompakta, mellanstora fåglar med små huvuden och stora fötter. De undviker att flyga, om inte absolut nödvändigt, och tillbringar större delen av tiden på marken. De flesta arter bor i djungeln och de flesta har brun eller svart fjäderdräkt. Många arter är tillbakadragna och ensamlevande, medan andra lever i kolonier på tusentals fåglar.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Storfotshönsen lever i Australien, Nya Guinea och Filippinerna.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Storfothönsen ruvar inte sina ägg på traditionellt sätt, utan gräver ner dem. De är mest kända för att bygga stora högar av ruttnande växtlighet. Dessa sköts av hannen, vilken kontinuerligt justerar temperaturen genom att tillföra och ta bort material. Men inte alla arter bygger högar, några gräver helt enkelt ner äggen i lös sand eller jord och låter solen värma äggen. En art låter vulkanisk aktivitet i jorden värma äggen.

Kycklingarna har inte någon äggtand, utan bryter sig ut ur ägget med kraftfulla klor, och gräver sig sedan vidare upp till ytan. De kläcks med full fjäderdräkt, aktiva och redo för ett självständigt liv. Efter att äggen kläckts tar föräldrarna inte längre något ansvar för kycklingarna.

Släkten[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Göth, A., & Evans, C. S. (2004). Social responses without early experience: Australian brush-turkey chicks use specific visual cues to aggregate with conspecifics. Journal of Experimental Biology, 207, 2199-2208.
  • Flyttfåglar av Jacques Perrin & Jean-Francois Mongibeaux (2003) ISBN 91-7054-968-0