Stormsvalor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stormsvalor
Havslöpare (Oceanites oceanicus)
Havslöpare (Oceanites oceanicus)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Petrellfåglar
Procellariiformes
Familj Stormsvalor
Hydrobatidae
Vetenskapligt namn
§ Hydrobatidae
Auktor Mathews, 1912
Släkten

Underfamilj Oceanitinae
Oceanites
Garrodia
Pelagodroma
Fregetta
Nesofregatta
Underfamilj Hydrobatinae
Hydrobates

Oceanodroma
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stormsvalor (Hydrobatidae) är en familj i ordningen petrellfåglar (Procellariiformes).

Stormsvalorna är de minsta pelagiska fåglarna i världen. De flesta har svart eller brun fjäderdräkt med vita partier. De har precis som andra pelagiska fågelarter en eller två rörformiga utskott på näbbryggen som används vid filtrering av saltvatten. Näbben är kortare än huvudet och stjärten är tvär eller kluven i spetsen. Arterna inom familjen är mellan 14 till 25 centimeter långa.

Stormsvalor har kosmopolitisk utbredning och återfinns i alla världshav. Kunskapen om flertalet av arternas ekologi och spridning över havet är dålig och de kan vara svåra att lokalisera och identifiera. De är strikt pelagiska och bara under häckningstiden lever de på land. De är kolonihäckare och visar stark filopatri till sina födelsekolonier och häckningsplatser. Deras bon ligger på klippiga kuster där de flesta arter häckar i sprickor eller hålor och alla arter utom en befinner sig enbart i häckningskolonierna om natten. Paren bildar långvariga monogama band och delar på ruvning och utfodring av ungarna. Liksom hos många andra havsfågelarter är häckningen tidskrävande. Ruvningen tar upp till 50 dagar och efter det tar det ytterligare 70 dagar för ungarna att bli flygga. Flera arter förekommer häckande i stora kolonier med några tusen fåglar. Stormsvalornas föda består av plankton och små havsdjur som de snappar från ytan, vanligtvis medan de ryttlar. Flykten är fladdrande och ibland fladdermuslik.

Flera arter av stormsvalor är hotade av mänsklig verksamhet. En art, guadalupestormsvala (Oceanodroma macrodactyla), anses vara utdöd, medan maoristormsvala (Oceanites maorianus) bedömdes vara utdöd i 150 års tid, tills den återupptäcktes 2003. De huvudsakliga hoten mot stormsvalor är introducerade arter, särskilt däggdjur, i deras häckningskolonier. Många stormsvalor häckar på isolerade öar utan däggdjur och saknar fungerande skyddsmetoder mot predatorer som råttor och vildkatter.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt erkänns två underfamiljer.[1] Oceanitinae återfinns mestadels i sydliga vatten (men havslöparen flyttar regelbundet till norra halvklotet) och omfattar 7 arter i 5 släkten. Hydrobatinae utgörs av de två släktena Hydrobates och Oceanodroma. De är till stor del begränsade till norra halvklotet, men några kan göra besök eller häcka något söder om ekvatorn.

En DNA-analys av cytokrom b tyder på att familjen är parafyletisk och mer korrekt skulle kunna behandlas som två familjer.[2] Samma undersökning fann att stormsvalorna med säkerhet är förfäder till de övriga petrellfåglarna. Den första delningen var underfamiljen Hydrobatinae, medan Oceanitinae skildes från resten av ordningen vid en senare tidpunkt. Endast ett fåtal fossila arter har hittats, av vilka den tidigaste är från övre miocen.[1]

Morfologi och flykt[redigera | redigera wikitext]

Grå stormsvala har helt grå fjäderdräkt, vilket är ovanligt bland Hydrobatinae.

Stormsvalorna är de minsta av alla havsfåglar och varierar i längd mellan 13 till 26 cm. Generellt kan de delas upp i två kroppstyper. Arterna inom Oceanitinae har korta vingar, fyrkantig stjärt, avlång skalle och långa ben. Arterna inom Hydrobatinae har längre vingar, kluven eller kilformad stjärt och kortare ben. Benen på alla stormsvalor är proportionellt längre än på andra fåglar i ordningen petrellfåglar, men de är mycket svaga och kan inte bära fågelns vikt under mer än några få steg.[1]

Fjäderdräkten hos Oceanitinae är mörk med vit undersida (med undantag för havslöparen) Alla utom två arter inom Hydrobatinae är mestadels mörka med varierande grad vitt på gumpen. Två arter har helt annorlunda tecknade fjäderdräkter, halsbandsstormsvala som har vit undersida och tecknat ansikte, och grå stormsvala som har blekt grå fjäderdräkt.[3] Detta är en ökänt svår grupp att artbestämma till havs. Onley och Scofield (2007) hävdar att mycket publicerad information är oriktig, och att fotografier i viktiga fågelböcker och webbplatser om havsfåglar ofta tillskrivs felaktig arttillhörighet. De menar även att ett flertal nationella listor över observerade fåglar innehåller stormsvalor som är oriktigt identifierade eller har godtagits med otillräcklig bevisning.[4]

Fregattstormvalan rör sig över vattenytan i en serie studsande hopp.

Stormsvalor använder flera olika typer av flygtekniker. De flesta arter födosöker emellanåt genom att trippa med fötterna på vattenytan medan de håller sig stadigt över vattnet. För att hålla sig stillastående ryttlar de med snabba vingslag eller också använder de vinden för att förbli på samma plats.[5] Denna form av födosöksflygning används mest av stormsvalor inom underfamiljen Oceanitinae. Fregattstormsvalan har en unik variant av trippande, där den håller sina vingar orörliga men i vinkel upp mot vinden och knuffar sig genom en rad studsande hopp upp från vattenytan.[6] Stormsvalor använder också dynamisk glidflygning och hangflygning för att färdas över havsytan. Dynamisk glidflygning används mestadels av Hydrobatinae, som glider över vågfronter och får energi från den vertikala vindgradienten vilket ger den en något bågande flykt.[7][8] Under hangflygning har den en rakare flykt och arterna inom Oceanitinae föredrar denna flygteknik.[5] Vid hangflygning vänder sig fågeln upp mot vinden, vilket ger den höjd, varifrån den kan glidflyga tillbaka ner till havsytan.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Informationen kring födan för många arter av stormsvala är okänd på grund av svårigheterna att bedriva forskning. Generellt anses familjen främst leva på kräftdjur.[9] Flera arter tar även småfiskar, oljedroppar och olika former av mindre blötdjur. Det är känt att vissa arter är något mer specialiserade vad gäller föda. Exempelvis lever gråryggad stormsvala främst av larver från kräftdjursordningen Pedunculata.

Nästan alla arter födosöker i pelagiala zonen, förutom vitbukig stormsvala som söker föda vid kusten av Galapagosöarna. Fastän stormsvalor har god simförmåga och ofta bildar flockar på vattenytan födosöker de inte liggande på vattnet. Istället sker födosöket vanligen under flygning, då fåglar ryttlar över eller "trippar" på vattenytan medan de snappar efter föda. Sällsynt genomför de grunda dyk för att fånga ett byte.[1]

Liksom många andra havsfåglar ansluter sig stormsvalor till andra havsfågelarter och havslevande däggdjur för att lättare få tillgång till föda. Man tror att de gynnas av dykande predatorer som sälar och pingviner som rör upp vattnet medan de jagar vilket resulterar i att byten flyter upp till ytan, vilket möjliggör för stormsvalorna att nå dem.[10]

Utbredning och flyttningar[redigera | redigera wikitext]

Stormsvalor återfinns i alla världshaven. De häckar inte i västra Indiska oceanen och förekommer inte heller som regelbundna flyttfåglar eller stannfåglar i nordligaste Norra ishavet och inte heller i de östligaste delarna av Medelhavet, Svarta havet och i områden med bräckt vatten. Generellt återfinns Oceanitinae på södra halvklotet och Hydrobatinae på norra halvklotet.[9]

Flera arter av stormsvalor genomför flyttningar efter häckningssäsongen. De art som flyttar längst är havslöparen som efter att ha häckat i Antarktis och på subantarktiska öar regelbundet korsar ekvatorn till norra Stilla havet och Atlanten. En annan art som genomför en lång flytt är Swinhoes stormsvala, som häckar i västra Stilla havet och flyttar till västra Indiska oceanen.[11] Ett exempel på en kortflyttare är svart stormsvala som häckar i södra Kalifornien och flyttar nerför Centralamerikas kust så långt söderut som till Colombia.[12] Vissa arter, som tristramstormsvala och gråryggad stormsvala är huvudsakligen stannfåglar.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Sotstormsvalan är ovanlig i det att den häckar i Sydamerikas fastland.

Stormsvalor häckar kolonivis, oftast på öar, men ett fåtal arter häckar på fastlandet, särskilt de arter som häckar vid Antarktis. Häckningsplatserna besökts nattetid för att undvika predatorer,[13] men vitgumpad stormsvala som häckar på Galapagosöarna är ett undantag då den befinner sig på häckningsplatsen under dagtid.[14] Stormsvalor uppvisar hög grad av filopatri och återvänder i mycket stor utsträckning till sina födelsekolonier för att häcka. Vid ett tillfälle fångades en adult häckande oceanlöpare två meter från den håla där den kläcktes.[15] Stormsvalor häckar antingen i hålor som grävts i jord eller sand, eller i små skrevor i klippor och talus. Konkurrensen om boplatser är intensiv i kolonier där stormsvalor konkurrerar med andra hålgrävande petrellfåglar, och det har rapporterats att liror har dödat stormsvalor för att ta över deras hålor.[16] Kolonierna kan vara extremt stora och tätbefolkade: 840 000 par av fregattstormsvala häckar på South East Island i Chatham Islands med tätheter på mellan 1,18 och 0,47 hålor per kvadratmeter. Bland oceanlöpare som häckar på Galapagos har man funnit områden med åtta par per kvadratmeter och en koloni klykstjärtad stormsvala bestod av 3,6 miljoner individer.[17]

Unge av grå stormsvala.

Stormsvalor är monogama och skapar långvariga parbildningar som varar ett antal år. Utifrån DNA-studier har man kunnat visa att, till skillnad från hos många andra monogama fåglar, så är otrohet (parning utanför paret) mycket ovanligt.[18] Liksom hos andra petrellfåglar läggs enbart ett ägg per par och häckningssäsong, och sedan görs vanligen inga ytterligare försök att lägga fler (även om detta sker i sällsynta fall). Båda könen ruvar i omgångar på upp till sex dagar. Ägget kläcks efter 40 eller 50 dagar. Ungen värms fortlöpande i ytterligare ungefär 7 dagar innan den lämnas ensam i boet under dagen och utfodras nattetid genom att föräldrarna stöter upp föda ur krävan. De måltider som ungen utfodras med väger omkring 10–20 % av förälderns kroppsvikt, och består av både byten och magolja. Magoljan är en energirik, dess kalorivärde är omkring 9600 kalorier per gram, och bildas av delvis smälta bytesdjur i en del av buken som kallas körtelmage.[19] Genom att delvis omvandla föda till magolja kan stormsvalor maximera mängden energi som ungarna mottar under utfodringen, en fördel för små havsfåglar som bara kan göra ett enda besök hos ungen under en period på 24 timmar.[20] Den genomsnittliga åldern då ungarna blir flygga beror på art och varierar mellan 50 och 70 dagar. Typiskt för havsfåglar, men ovanligt för fåglar av denna storlek, så tar det lång tid för stormsvalorna att kläcka och ta hand om ungarna. I allmänhet är stormsvalorna K-selekterade vilket innebär att de lever mycket länge, väntar längre innan de häckar första gången och lägger större ansträngning på färre ungar.[21] Det finns rapporter om stormsvalor som levt så länge som 30 år.[22]

Hot och bevarande[redigera | redigera wikitext]

Minskningen av kalifornisk stormsvala har lett till att den förklarats vara en hotad art.

Flera arter av stormsvalor är hotade av mänsklig verksamhet.[23] Två arter, guadalupestormsvala och maoristormsvala, är listade som akut hotade ("CR") av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Guadalupestormsvalan har inte observerats sedan 1906 och de flesta auktoriteter anser att den är utdöd ("EX"). Maoristormsvala ansågs också vara utdöd i cirka 150 år men observerades åter 2003, men populationen är troligen mycket liten. En art, kalifornisk stormsvala, är listad som starkt hotad ("EN") på grund av en minskning på 42 % över tjugo år,[24] och två andra arter tros vara nära hotade ("NT") eller värre. Dessutom är statusen för fyra arter så dåligt känd att de listas som uppgift saknas ("DD"). För två arter, den nyligen återupptäckta maoristormsvala och halsbandsstormsvala, är till och med platsen för deras häckningskolonier fortfarande okända.

Stormsvalor möter samma hot som andra havsfåglar och de är särskilt utsatta för hot ifrån introducerade arter. Guadalupestormsvalan blev utrotad av vildkatter,[25] och introducerade rovdjur har också orsakat populationsminskningar av andra arter. Habitatdegradering som minskar möjligheterna till häckning på grund av införda getter och grisar är också ett problem, särskilt om det ökar konkurrensen ifrån mer aggressiva hålhäckande petrellfåglar.

Arter[redigera | redigera wikitext]

Underfamilj Oceanitinae

Underfamilj Hydrobatinae

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b c d] Carboneras, C. (1992) "Family Hydrobatidae (Stormsvalor)" P.p 258–265 i Handbook of Birds of the World Vol 1. Barcelona:Lynx Edicions, ISBN 84-87334-10-5
  2. ^ Nunn, G & Stanley, S. (1998) "Body Size Effects and Rates of Cytochrome b Evolution in Tube-Nosed Seabirds" Molecular Biology and Evolution 15(10): 1360–1371 [1] Corrigendum
  3. ^ Harrison, P. (1983) Seabirds, an identification guide Houghton Mifflin Company:Boston ISBN 0-395-33253-2
  4. ^ Onley och Scofield, (2007) Albatrosses, Petrels and Shearwaters of the World. Helm ISBN 978-0-7136-4332-9
  5. ^ [a b] Withers, P.C (1979) "Aerodynamics and Hydrodynamics of the ‘Hovering’ Flight of Wilson's Storm Petrel" Journal of Experimental Biology 80: 83–91 [2]
  6. ^ Erickson, J. (1955) "Flight behavior of the Procellariiformes" The Auk 72: 415–420 [3]
  7. ^ Pennycuick, C. J. (1982). "The flight of petrels and albatrosses (Procellariiformes), observed in South Georgia and its vicinity". Philosophical Transactions of the Royal Society of London B 300: 75–106.
  8. ^ Brinkley, E. & Humann, A. (2001) "Storm-petrels" i The Sibley Guide to Bird Life and Behaviour (Elphick, C., Dunning J. & Sibley D. red) Alfred A. Knopf:New York ISBN 0-679-45123-4
  9. ^ [a b] Brooke, M. (2004). Albatrosses And Petrels Across The World Oxford University Press, Oxford, UK ISBN 0-19-850125-0
  10. ^ Harrison N., Whitehouse M., Heinemann D., Prince P., Hunt G., Veit R. (1991) "Observations of Multispecies Seabird Flocks around South Georgia" Auk 108(4): 801–810 [4]
  11. ^ Van Den Berg AB, Smeenk C, Bosman CAW, Haase BJM, Van Der Niet AM, Cadée GC (1990) "Barau’s petrel Pterodroma baraui, Jouanin’s petrel Bulweria fallax and other seabirds in the northern Indian Ocean in June–July 1984 and 1985." Ardea 79:1–14
  12. ^ Ainley, D. G., och W. T. Everett. 2001. Black Storm-Petrel (Oceanodroma melania). I The Birds of North America, No. 577 (A. Poole och F. Gill, red.). The Birds of North America, Inc., Philadelphia, PA.
  13. ^ Bretagnolle, V. (1990) "Effect of moon on activity of petrels (Class Aves) from the Selvagen Islands (Portugal)" Canadian Journal of Zoology 68: 1404–1409
  14. ^ Ayala L & Sanchez-Scaglioni R (2007) "A new breeding location for Wedge-rumped Storm-Petrels (Oceanodroma tethys kelsalli) in Peru" Journal of Field Ornithology 78(3): 303–307 doi:10.1111/j.1557-9263.2007.00106.x
  15. ^ Harris, M. (1979) "Survival and ages of first breeding of Galapagos seabirds" Bird Banding 50(1): 56–61 [5]
  16. ^ Ramos, J.A., Monteiro, L.R., Sola, E., Moniz, Z., (1997). "Characteristics and competition of nest cavities in burrowing Procellariiformes" Condor 99: 634–641.[6]
  17. ^ West, J. & Nilsson, R. (1994) "Habitat use and burrow densities of burrow-nesting seabirds on South East Island, Chatham Islands, New Zealand" Notornis (Supplement) 41 27–37 [7]
  18. ^ Mauwk, T., Waite, T. & Parker, P. (1995) "Monogamy in Leach's Storm Petrel:DNA-fingerprinting evidence" Auk 112(2): 473–482 [8]
  19. ^ Warham, J. (1976) "The Incidence, Function and ecological significance of petrel stomach oils." Proceedings of the New Zealand Ecological Society 24 84–93 [9]
  20. ^ Obst, B & Nagy, K (1993) "Stomach Oil and the Energy Budget of Wilson's Storm-Petrel Nestlings" Condor 95: 792–805 [10]
  21. ^ Schreiber, Elizabeth A. & Burger, Joanne.(2001.) Biology of Marine Birds, Boca Raton:CRC Press, ISBN 0-8493-9882-7
  22. ^ Klimkiewicz, M. K. 2007. Longevity Records of North American Birds. Version 2007.1. Patuxent Wildlife Research Center. Bird Banding Laboratory. Laurel MD.
  23. ^ IUCN, 2006. Red List: Storm-petrel Species Hämtad 27 augusti 2006.
  24. ^ Sydeman, W., Nurr, N., McLaren, E. & McChesney G. (1998). "Status and Trends of the Ashy Storm-Petrel on Southeast Farallon Island, California, based upon capture-recapture analyses" Condor 100: 438–447
  25. ^ En samtida redogörelse för Guadalupestormsvalans minskning kan återfinnas här: Thayer, J. & Bangs, O (1908) "The Present State of the Ornis of Guadaloupe Island" Condor 10(3): 101–106 [11]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]