Storskrake

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Storskrake
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Storskrake; adult hane
Storskrake; adult hane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Andfåglar
Anseriformes
Familj Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj Merginae
Släkte Skrakar
Mergus
Art Storskrake
M. merganser
Vetenskapligt namn
§ Mergus merganser
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Storskrakens utbredning:[2]Gult - häckningsområdeGrönt - året runtBlått - vinterkvarter
Storskrakens utbredning:[2]
Gult - häckningsområde
Grönt - året runt
Blått - vinterkvarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Storskrake (Mergus merganser) är en vattenlevande fågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

En ringmärkt adult hona
Påtagligt gulfärgde hanar vilket är en följd av att de äter foderpellets ämnade för odlad lax.

Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 cm[3], ett vingspann på 78–94cm[3] och en vikt på 1 200–2 000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.[3]

I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om ändra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.[3]

Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansidan och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen. Juvenilen påminner om honan men har mindre nacktofs och lusa ansiktsteckningar.[3]

I vissa områden förekommer det att hanar vintertid får en påtagligt gul fjäderdräkt vilket är en följd av att de äter foderpellets ämnade för odlade laxar. Dessa pellets innehåller färgämnen som ska göra laxköttet rött. Pelletsen trillar till botten genom odlingsbassängerna och blir föda för skrakar.[källa behövs]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Storskraken förekommer på norra halvklotet, främst i området mellan 50:e och 70:e breddgraden. Den häckar i norra Europa från Island och Storbritannien österut över Skandinavien och Baltikum, i Centralasien österut till Japan. Den häckar också i de nordligaste delarna av Nordamerika. Det finns också häckande populationer längre söderut; i Europa som i Frankrike och i området kring Albanien, Makedonien och Grekland, i Centralasien; utmed Himalaya.

Man delar ofta upp storskrake i tre underarter.

  • Mergus merganser merganser, nominatformen som häckar i Europa.
  • Mergus merganser orientalis, den östliga underarten som häckar i Centralasien.
  • Mergus merganser americanus, häckar i Nordamerika.

Merparten av världspopulationen av storskrake är flyttfåglar men det finns områden där de befinner sig året om. Se utbredningskarta.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Storskraken vistas vid både sött och salt vatten. Under häckningsperioden lever de parvis och övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd eller trädliknande holkar, och honan lägger vanligtvis 7–8 gulaktiga ägg.

På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land.[4]

Storskraken lever främst av mindre fiskar.

Namn[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har den bland annat kallats drivfågel[5], fiskand[5], fiskånn (i Närke)[6], gulskrak[7], horsskraka (i Finland)[8], körfågel[5][4], skräcka[9], dipping (i Skåne)[10] och vrakfågel (i Bohuslän)[4]. Vissa kallar än idag storskrakehonan för skräcka.[5] Som förklaring till trivialnamnet vrakfågel, anges att när fåglarna ätit sig mätta simmar flocken sakta ut på öppet vatten för att vila och "låter vräka sig av vågorna".[4]

Ibland kallas skrakarna för dykänder trots att de inte ingår i underfamiljen Aythyinae som ofta bär trivialnamnet dykänder.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Mergus merganser Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Waterfowl: An Identification Guide to the Ducks, Geese, and Swans of the World - av Steven Madge, Hilary Burn
  3. ^ [a b c d e] Svensson et al. (2009) sid:44-45
  4. ^ [a b c d] Rietz (1962) sid:820
  5. ^ [a b c d] Månadens P2-fågel, december 1998
  6. ^ Rietz (1962) sid:139
  7. ^ PO Jacobson (1998) Djurordlistan
  8. ^ Rietz (1962) sid:263
  9. ^ Atlas till naturriket (1878) sid:22
  10. ^ [a b] Rietz (1962) sid:90

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]