Storullbi
| Storullbi | |
 Storullbi, hane | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Buksamlarbin Megachilidae |
| Släkte | Ullbin Anthidium |
| Undersläkte | Anthidium sensu stricto[1] |
| Art | Storullbi A. manicatum |
| Vetenskapligt namn | |
| § Anthidium manicatum | |
| Auktor | Linné, 1758[2] |
 Storullbi, sovande hona | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Storullbi (Anthidium manicatum) är ett solitärt bi i familjen buksamlarbin. Arten kallas även större ullbi[3].
Beskrivning[redigera | redigera wikitext]
Arten har en svart grundfärg med gula markeringar; mellankroppen har gula fläckar på sidorna, och varje tergit (bakkroppssegment) har två gula fläckar på sidorna (hos hanen kan antalet fläckar vara mer variabelt, upp till fyra). Färgteckningen ger arten ett visst getingliknande utseende, men kroppsformen är för robust för att någon egentlig förväxlingsrisk ska föreligga. Ovanligt bland de flesta buksamlarbin är att hanen kan bli större än honan: 10 till 16 mm mot honans 10 till 13 mm.[4]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Storullbiet förekommer i habitat som parker, trädgårdar, skogsbryn och gles lövskog, sluttningar, sand- och lertag, sanddyner med flera landskapstyper.[4][5] Flygtiden varar från maj till mitten av september, honorna in i oktober. I varmare klimat förekommer det att arten har två generationer per år. Arten är inte specialiserad på några bestämda blommor, men besöker bland andra kransblommiga växter, ärtväxter och lejongapsväxter.[4]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Hanen hävdar revir kring blommor som honorna flyger till. Han kör bort andra insekter, och kan även döda inkräktare. Honorna släpps emellertid igenom, och parningen sker på blommorna. Honorna inrättar larvbona i existerande håligheter som insektsgångar i murket trä, ihåliga växtstjälkar, sprickor i murfogar, hålrum i marken och andra ihåliga objekt. Larvcellerna kläs med växthår som honan hämtar från växter som lammöron, röllika, kungsljus, näveväxter, taklökar och ulltistel. Hon använder sina taggiga käkar för att karda av håren från växterna. Cellerna förslutes med en propp av samma hår.[5] Cellerna fylls sedan med en flytande blandning av nektar och pollen, som tjänar till föda åt larverna, en i varje cell.[6] Larven övervintrar som passiv vilolarv, för att sedan förpuppa sig.[4]
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Arten finns i hela Europa upp till 64° N.[4] Under sent 1960-tal har den oavsiktligt införts till Nordamerika, där den spridit sig och även populerat delar av Sydamerika. Arten har även införts till Nya Zeeland och Kanarieöarna[7].
I Sverige finns arten i Götaland och Svealand upp till Dalarna, och vidare längs östkusten upp till Västerbotten.[8] I Finland finns den i de södra och mellersta delarna av landet, inklusive Åland och med ungefärlig nordvästgräns i mellersta Österbotten.[9] Den är klassificerad som livskraftig både i Sverige[8] och Finland[9].
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”Anthidium manicatum Linnaeus, 1758” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/20/q?search=Anthidium+manicatum. Läst 1 juli 2013.
- ^ ”Anthidium manicatum Linnaeus, 1758” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=699663. Läst 1 juli 2013.
- ^ Nilsson, A. & Cederberg, B. (2006). ”Anthidium manicatum storullbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103200/details?lang=sv. Läst 7 mars 2022.
- ^ [a b c d e] ”Wollbienen: Anthidium manicatum” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/eb-amani.htm. Läst 24 juli 2013.
- ^ [a b] Anthidium manicatum (Linnaeus,1758) Läst 2013-07-01 Bees, Wasps & Ants Recording Society
- ^ Christopher O'Toole & Anthony Raw (1991). Bees of the World. London: Blandford. sid. 92. ISBN 0-7137-2085-9
- ^ ”Global invasion by Anthidium manicatum (Linnaeus) (Hymenoptera: Megachilidae): assessing potential distribution in North America and beyond” (på engelska). Agricultural Research Service. http://www.ars.usda.gov/research/publications/publications.htm?seq_no_115=257905. Läst 1 juli 2013.
- ^ [a b] Cederberg, B., Hagman, A., Johansson, N., Stenmark, M. et al. (2020). ”Storullbi Anthidium manicatum”. Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/103200. Läst 7 mars 2022.
- ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Storullbi – Anthidium manicatum”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204585. Läst 7 mars 2022.