Stridsvagn KRV

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
E M I L
Generella egenskaper
Typ Stridsvagn
Besättning 3
Längd totalt 7,4 meter; exkl kanon 5,8 meter
Bredd 2,6 meter
Höjd 2,35 meter exkl spaningshuv, lvksp mm
Markfrigång 0,4 m
Vikt 28 ton
Tillverkare Bofors AB Landsverk
Skydd och beväpning
Skydd Skrov front, övre 70 mm i 22°

Skrov , undre 125 mm i 38°
Sidor 20 mm
Tak, främre 30 mm
Tak , bakre 18 mm
Akter 30 mm i 90°
Botten, främre 40 mm

Botten , bakre 15 mm
Primär beväpning 150 mm slätborrad kanon ca L/40; alt 120 mm L/40 akan; alt 105 mm räfflad kanon L/67
Sekundär beväpning 2st 8 mm Ksp
Rökaggregat
Mobilitet
Motor 8 cyl luftkyld boxermotor för 75 ot bensin
550 hk vid 2800 r/m
Upphängning Spiralfjädrar med oljedämpning, fjäderlåsning samt vagnshorisontering enl Bofors system (jämför Bofors lvkv fm/49)
Hastighet på väg Max fart 55 km/h Marschfart 50 km/h
Kraft/vikt 19,5 hk/ton
Räckvidd Fältmässig vägkörsträcka med stridsbränsle ca 60 km
Fältmässig vägkörsträcka med marschbränsle ca 100 km

Stridsvagn KRV (KRV är förkortningen för Kranvagn) användes som täcknamn för projekt E M I L, en tung stridsvagn avsett som ett svenskutvecklat alternativ till de Centurion Storbritannien meddelat att de inte kunde leverera inom en överskådlig framtid. Två chassin tillverkades, varav det ena användes som prototyp till Artillerikanonvagn 151 (VK 155). Det andra användes för konceptutprovning av Stridsvagn S, vilken senare blev Stridsvagn 103.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Direkt efter andra världskriget stod det klart att den brokiga stridsvagnsparken var föråldrad. Kungliga arméförvaltningen (KAF) kom efter inventering och utredning fram till att det kostnadseffektivaste alternativet var nyanskaffning av den brittiska stridsvagnen Centurion Mk III, som dessutom ansågs vara möjlig att uppgradera i framtiden. Svaret på förfrågan blev dock att ingen leverans kunde ske innan Storbritanniens egna behov var täckta, vilket räknades ta mellan fem och femton år. Därför uppdrogs KAF 1951 att projektera ett svensktillverkat alternativ, vilket också skedde under stort hemlighetsmakeri. Parallellt genomfördes försök med den franska lätta stridsvagnen AMX-13. I december 1952 ändrade sig engelsmännen, mest troligt för att Storbritanniens ekonomi så krävde, och köpet kuppades igenom av försvarsminister Torsten Nilsson årsskiftet 1952/1953 och den första leveransen skedde i april 1953 varefter E M I L lades ned 1954 då Centurion-vagnarna visat sig tillfredsställande. Ett konsortium bestående av Bofors, Landsverk och Volvo föreslog vid upphandlingen till 1958 års försvarsbeslut att projektet skulle återupptas med en 155mm pjäs i oscillerande torn, men då det ansågs för dyrt antogs istället Stridsvagn S.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Utförande[redigera | redigera wikitext]

Planerad prestanda enligt projekt E M I L 7/9 1951:

  • Kraftöverföring: Vagnen utföres bakhjulsdriven, med max dragkraft i banden 22 ton
  • Bandtyp: Stålplattor med torra bultar.
  • Bärhjul: Dubbla tallrikshjul, 5 par.
  • Stödrullar: 2 par.
  • Alternativ 1: Huvudväxellåda i form av turbinväxel med inbyggd automatisk hydraulkoppling sammanbyggd med planetväxel för två hastigheter fram och en back. Huvudväxellådan helautomatisk. Divisionsväxel- styrväxel utformad som två-, eventuellt tre-, stegs Merritt-Brown växel (jämför tanketten). Två, eventuellt tre, styrradier samt centrumstyrning.
  • Alternativ 2: Halvautomatisk mekanisk växellåda-styrväxel med mångradiestyrning. Fem, eventuellt sex, växlar och styrradier. Motor och kraftöverföring sammanbyggdes i ett aggregat, som monterades som en enhet i vagnens bakre del.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • KUNGL. ARMÉFÖRVALTNINGENS TYGAVDELNING
  • FORDONSBYRÅN projekt E M I L. 7/9 1951

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

http://www.ointres.se/strv_103.htm