Styckmordsrättegången

Styckmordsrättegången, eller styckmålet är det ursprungliga namnet på en rättsprocess (en rad rättegångar) som pågått i Stockholm mellan 1984 och 2010 efter att delar av en styckad kropp hittats. Brottet har fått mycket publicitet; flera böcker har skrivits och målet har behandlats i både TV- och radioprogram.

Catrine da Costa

Den 27-åriga Catrine da Costa försörjde sig som prostituerad i Stockholms innerstad våren 1984. Hon var drogmissbrukare och bakom sig hade hon ett äktenskap med en man från Portugal, där hon även bott periodvis. Hennes två barn hade omhändertagits av de sociala myndigheterna, och som närmast anhöriga fanns mor och syster i Solna. Under våren bodde hon i perioder hos olika män. På pingstdagen söndagen den 10 juni 1984 försvann hon. Enligt uppgift sågs hon sista gången av en äldre man på Östermalm.

Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp vid Talludden under Essingeleden. Därefter hittades den 7 augusti ytterligare några säckar med delar av hennes kropp en kilometer därifrån - vid Eugeniavägen vid Karolinska institutet. Dock fattades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet.

"Obducenten" och "allmänläkaren"

En obducent vid rättsläkarstationen i Solna misstänktes kort därefter av polisen. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare. Han hade varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan vid flera tillfällen, och hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Obducenten och en allmänläkare åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. De åtalade kom i massmedia att kallas "obducenten" och "allmänläkaren".

Brottmålet i de allmänna domstolarna

Läkarna häktades hösten 1987 och åtalades för mord vid Stockholms tingsrätt i januari 1988. Den 8 mars samma år dömdes obducenten och allmänläkaren av en oenig tingsrätt. Tingsrättens majoritet (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) fann att det förelåg övertygande bevisning för att de tilltalade begått mordet och beslutade att de skulle sitta i häkte medan de genomgick en rättspsykiatrisk undersökning.

Rättegången vid Stockholms tingsrätt fick dock tas om. Nämndemännen hade låtit sig intervjuas av journalisten Richard Aschberg om vad som sagts under överläggningen. Uppgifterna publicerades i tidningen Aftonbladet den 9 mars 1988. De tilltalades försvarare yrkade i Svea hovrätt att hovrätten skulle överpröva processen med hänvisning till att rättegångsfel begåtts då nämndemännen berättat om konfidentiella överläggningar samt då rättens ordförande Birgitta Karlholm inte närvarat vid rättens sista överläggning. Hovrätten fann att ett rättegångsfel begåtts samt gjorde en egen bevisvärdering som talade för de tilltalades oskuld. De tilltalade skulle därför försättas på fri fot och rättegången göras om. Målet togs om i sin helhet med helt nya ledamöter i rätten.

Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt. Tingsrätten bad Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att då vitala organ saknades kunde inte dödsorsak fastställas. Därmed kunde man inte utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats. Domen meddelades den 8 juli och innebar att rätten fann de två männen oskyldiga till mord. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att de båda bevisligen hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat, då preskriptionstiden för nämnda brott var två år. (Sedan 1993 är preskriptionstiden fem år.) Detta uttalande i domskälen låg sedan till grund för Socialstyrelsens beslut att frånta läkarna deras legitimationer. Eftersom åtal för detta brott inte hade väckts, hade läkarna inte givits chansen att försvara sig mot det, utan mötte den anklagelsen för första gången i domen.

De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte, då man endast kan överklaga domslut och inte domskäl, och en frikänd kan inte överklaga ett helt friande domslut. Den 30 september 1988 avvisade hovrätten läkarnas överklagan, med motiveringen att de de facto hade frikänts i tingsrätten. I början av år 1989 nekades läkarna prövningstillstånd av Högsta domstolen.

Justitiekanslerns granskning av rättsprocessen ledde i mars 1989 till delvis upprättelse för tingsrätten i den första rättegången. Såväl den lagman som ersatte Birgitta Karlholm (Carl-Anton Spak) som hovrättens intervention i ärendet kritiserades och nämndemännens uttalanden i medierna kunde enligt JK inte anses vara ett grovt rättegångsfel som skulle leda till ny rättegång.

I samband med rättegångarna 1988 förekom också anklagelser om att obducenten var skyldig även till andra brott, och det sätt han levde sitt liv ifrågasattes. Hans dåvarande frus självmord den 6 januari 1982 angavs i pressen som misstänkt mord.

Återkallelse av läkarlegitimationer

Socialstyrelsen ansökte hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd om att läkarlegitimationerna för obducenten och allmänläkaren skulle dras in. Ansökan beviljades den 23 maj 1989.

Frågan har prövats två gånger i kammarrätten. Kammarrätten ålades efter överklagande då första prövningen skett, av Regeringsrätten att ompröva ärendet i hela dess vidd, inkluderat bevisprövningen i den allmänna domstolen som frikände på alla åtalspunkter.

Ett flertal överklaganden från både läkarnas och socialstyrelsens sida slutade med att kammarrätten den 31 maj 1991 beslutade att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå. Vid senare överklagande till regeringsrätten, resningsansökan (och klagande över domvilla) till Högsta domstolen samt två resningsansökningar (beslut 2001 och 2004) till Regeringsrätten har läkarna ej vunnit framgång. Europadomstolen har nekat att ta upp frågan om de indragna läkarlegitimationerna.

Talan mot staten om skadestånd

De två läkarna har genom rättsprocess försökt att återfå sina legitimationer och även få skadestånd för lidandet de åsamkats genom sitt ombud, professor emeritus i civilrätt Anders Agell. De rättegångarna har rört Socialstyrelsens bedömning av rätten till fortsatt innehav av läkarlegitimation.

Staten (genom Justitiekanslern) har invänt att dessa skadeståndsanspråk är preskriberade då alltför lång tid förflutit. Attunda tingsrätt beslutade i en mellandom i april 2008 att någon preskription inte har inträtt. I slutet av november 2009 steg de båda läkarna än en gång in i rättsalen för att stämma den svenska staten på 40 miljoner kronor i skadestånd eftersom de båda männen hävdar att de fått sina liv förstörda. Läkarnas käromål ogillades i domen den 18 februari 2010.

Debatt

Fallet har stått i fokus för flera debatter om feminism och rättvisa i Sverige och om rättssäkerheten i Sverige. Det har diskuterats vilken trovärdighet man ska sätta till missbrukares uppgifter, hur trovärdigt ett litet barns uppgifter är och vilken roll expertvittnen ska spela i domstolarna.

Forskaren och journalisten Hanna Olsson som bevakade fallet för Dagens Nyheter engagerade sig tidigt i debatten och hävdar också att de två åtalade är skyldiga. Olsson avslöjade att förhörsprotokollen innehöll bevis för att obducenten hade ett exceptionellt intresse för prostitution och våld. På frågan om varför detta material uteslöts svarade chefsåklagare Anders Helin att han "inte ville smutskasta männen" och att han inte kallade prostituerade som vittnen därför att han "inte ville ha några fladdriga vittnen i rätten." Å andra sidan anser journalisten Per Lindeberg att de två är oskyldiga och hävdar dessutom att de har utsatts för ett av Sveriges största justitiemord i modern tid. Lindeberg menar att rättegången blev politiserad och att det finns flera svagheter i åtalet: vid vittneskonfrontationerna tubbades vittnen att peka ut de åtalade, brottsutredningen var inte förutsättningslös, och försvarsadvokaterna skötte inte sin uppgift. Jovan Rajs, professor emeritus i rättsmedicin och obducentens mentor, hävdar i sin delvis självbiografiska bok att obducenten mycket väl kan vara skyldig till såväl mordet som styckningen av kvinnan. Rajs anser även, att rättsrötan i samband med styckmordsutredningen var uppenbar.^{[källa behövs]}

I en serie reportage 2002 i Uppdrag granskning på Sveriges television granskade Lars Borgnäs obducentens förehavanden i samband med att hans första fru hittades hängd i en snara runt sänggaveln på trettondagen 1982. Borgnäs sökte leda i bevis, bland annat med hjälp av den tyske rättsläkaren Bernd Brinkmann, att obducenten skulle ha mördat sin fru och kamouflerat brottet till att se ut som självmord. Borgnäs menar även i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst (2003) att frågetecknen kring fruns självmord är många och att obducentens beteende i samband med utredningen var märkligt (han uppträdde likgiltigt inför fruns död). Polisen har utrett detta vid fyra tillfällen, bland annat i samband med Borgnäs reportage, och inte kunnat komma fram till något annat än att det rört sig om ett självmord. I boken Döden är en man^{[specificera källa]} hävdar Per Lindeberg att ytterdörren var reglad från insidan när obducenten och hans väninna kom till lägenheten och hittade kroppen. De kunde då endast med stora besvär komma in i lägenheten, och Lindeberg anser det därmed vara bevisat att han inte kunnat utföra något brott inne i lägenheten.

Andra misstänkta

Förutom läkarna har flera personer utretts genom åren. I utredningar från 1999 och framåt har polisens fokus riktats mot till exempel Solna-mannen, som kände Catrine da Costa. Polisen har fått kritik från de egna leden för att de inte DNA-testade en dömd styckmördare. Läkarnas ombud försökte förmå åklagaren att DNA-testa en person som fanns i da Costas adressbok men det var ej möjligt att genomföra då lagen inte tillåter att vårdsekretessen bryts annat än om någon är misstänkt för brott som kan leda till minst ett års fängelse. Biologiska prov som lämnats av en individ i ett syfte inom vård och medicinsk forskning får inte användas för andra syften. Det krävs också att en rättsprocess ska följa på en kriminalteknisk undersökning. Den person, som läkarnas ombud önskade få sparade prover i vårdens arkiv framtagna och DNA-testade, avled under 1980-talet och någon rättslig prövning skulle inte kunna följa. Ett tips rörde en sexualförbrytare som polisen valde att inte DNA-testa.^{[källa behövs]}

Framsteg i kriminalteknik och nya analysmetoder har gjort att analyser av teknisk bevisning kan göras idag som inte var möjliga då fynden gjordes. Med ny DNA-teknik har man nu fastställt att hårstrån som hittades på en handduk som återfanns intill Catrines kropp inte kommer från vare sig allmänläkaren eller obducenten.^{[källa behövs]} Inte heller de fingeravtryck som påträffades på plastpåsarna likdelarna låg i kunde bindas till dessa.^{[källa behövs]} 2011 överlämnade före detta polisen Olle Torge en utredning till Cold case-gruppen. Torge gör gällande att polisen missat att Catrine da Costa skulle träffa en man som släppts från kriminalvården vid tiden för mordet.

Litteratur

• Agell, Anders, Anatomin av en häxprocess: om styckmordsfallet och Regeringsrättens beslut den 1 juli 2004. Stockholm: Jure 2004. ISBN 91-975455-0-3
• Borgnäs, Lars, Sanningen är en sällsynt gäst: sökandet efter Catrine da Costas mördare. Stockholm: Norstedt 2003. ISBN 91-1-301176-6
• Lindeberg, Per, Döden är en man - historien om Obducenten och Allmänläkaren. Stockholm: Fischer & Co 1999. ISBN 91-7054-888-9
• Lindeberg, Per, Döden är en man - Styckmordet, myterna, efterspelet. Stockholm: Fischer & Co 2008. ISBN 91-85183-29-6
• Olsson, Hanna, Catrine och rättvisan. Stockholm: Carlsson 1990. ISBN 91-7798-351-3
• Rajs, Jovan & Hjertén, Kristina, Ombud för de tystade. Stockholm: Norstedt 2001. ISBN 91-1-300909-5

Dokumentärer och reportage

• P3 Dokumentär - "Catrine da Costa",sänt 29 januari 2006.
• Styckmordet - Berättelsen om en rättskandal, SVT. (Dramadokumentär)
• Veckans brott (Del 9 av 12 om styckmordet på Catrine da Costa), sänt 22 mars 2011.
• Debatt, SVT, sänt 25 september 2008.

Externa länkar

• Per Lindebergs webbplats Mediemordet.com
• DN: Ny prövning av styckmordet