Stylus phantasticus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Stylus phantasticus (även stylus fantasticus eller Fantastischer Stil, fantastisk stil) är en stilriktning inom kammar- och orgelmusiken, som nådde sin höjdpunkt i den nordtyska skolan under 1600-talet.

Verk som är komponerade enligt stylus phantasticus är hållna i en ur improvisationspraxisen härledd dramatisk stil, varvid korta, mycket varierande och delvis dissonanta avsnitt förbinds med varandra på originella sätt.

I Giovanni Pandolfis och Dietrich Buxtehudes sonator når stylus phantasticus en höjdpunkt genom att ostinatostrukturer över soloinstrumentens stämmor utvecklar en komplex kontrapunkt – analogt med dagens improvisationspraxis inom jazzmusiken.

Stilens pionjärer var Girolamo Frescobaldi (1583–1643), Giovanni Pandolfi (cirka 1620–1669) och Johann Jakob Froberger (1616–1667).

Författaren, vetenskapsmannen och uppfinnaren Athanasius Kircher beskriver stylus phantasticus i sin bok Musurgia Universalis:

Den fantastiska stilen är särskilt lämpad för instrument. Den är det mest fria och ohämmade kompositionssättet; den är ej bunden av någonting, icke till något ord eller ett melodiskt subjekt; den instiftades för att påvisa genialitet och undervisa i harmonins fördolda utformning och sinnrik komposition av harmoniska fraser och fugor.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referensförteckning[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia