Stylus phantasticus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Stylus phantasticus (även stylus fantasticus eller Fantastischer Stil, fantastisk stil) är en stilriktning inom kammar- och orgelmusiken, som nådde sin höjdpunkt i den nordtyska skolan under 1600-talet.

Verk som är komponerade enligt stylus phantasticus är hållna i en ur improvisationspraxisen härledd dramatisk stil, varvid korta, mycket varierande och delvis dissonanta avsnitt förbinds med varandra på originella sätt.

I Giovanni Pandolfis och Dietrich Buxtehudes sonator når stylus phantasticus en höjdpunkt genom att ostinatostrukturer över soloinstrumentens stämmor utvecklar en komplex kontrapunktanalogt med dagens improvisationspraxis inom jazzmusiken.

Stilens pionjärer var Girolamo Frescobaldi (1583–1643), Giovanni Pandolfi (cirka 1620–1669) och Johann Jakob Froberger (1616–1667).

Författaren, vetenskapsmannen och uppfinnaren Athanasius Kircher beskriver stylus phantasticus i sin bok Musurgia Universalis:

Den fantastiska stilen är särskilt lämpad för instrument. Den är det mest fria och ohämmade kompositionssättet; den är ej bunden av någonting, icke till något ord eller ett melodiskt subjekt; den instiftades för att påvisa genialitet och undervisa i harmonins fördolda utformning och sinnrik komposition av harmoniska fraser och fugor.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referensförteckning[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia