Surikat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Surikat
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Suricata.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Manguster
Herpestidae
Släkte Suricata
Desmarest, 1804
Art Surikat
S. suricatta
Vetenskapligt namn
§ Suricata suricatta
Auktor (Schreber, 1776)
Utbredning
Utbredningskarta enligt IUCN
Utbredningskarta enligt IUCN
Hitta fler artiklar om djur med

Surikat (Suricata suricatta) är ett litet däggdjur som lever i sydvästra Afrika, i Kalahariöknen i Botswana, i Namiböknen i Namibia och Angola samt i Sydafrika.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Surikater tillhör de mindre mangusterna. Kroppens längd är mellan 25 och 35 centimeter och till detta kommer en cirka 20–25 centimeter lång, smal svans med kort, slät päls och vanligen en svart spets.[2][3] Pälsens färg är beroende på geografisk form grå, beige eller brunaktig. Från ryggraden till sidorna finns ett antal mörka tvärstreck, men dessa finns inte på huvudet och svansen. Buksidan har endast gles päls.[3] Runt ögonen förekommer svartaktig päls. Vid främre extremiteterna har surikater tydligt långa klor som används för att gräva i sanden[3].

Vikten uppskattas till mellan 620 och 960 g[2].

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Surikater är mycket sociala djur som lever i kolonier med upp till 30 individer, omfattande upp till 3 familjegrupper. Varje grupp består av ett dominant föräldrapar och deras avkomma. De kan själva gräva sina bon, men utnyttjar också bon av jordekorrar och gul mangust. Medan de andra flockmedlemmarna arbetar, agerar någon som vakt och håller utkik efter fiender för att varna gruppen vid fara. Uppgiften att hålla vakt växlar bland individerna i gruppen. Modern kan även ge ett alarmskall för att samla ungarna kring sig.[3]

Surikater är aktiva på dagen. Under natten och även under regnrika dagar samt under middagshettan gömmer de sig i boet.[3]

Surikater håller ihop och skyddar varandra. Individer utan egna ungar agerar ofta barnvakt.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

En stor del av födan består av insekter och andra leddjur; därtill kommer mindre fåglar, reptiler och även växtmaterial. Äldre individer matar ofta ungarna. En undersökning från 1994 visade att dieten hos de undersökta djuren bestod av 82% insekter, 7% spindeldjur, 6% mångfotingar, 2% reptiler och 2% fåglar.[3]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

En kull omfattar i regel tre till fyra ungar. Dräktigheten ligger i genomsnitt vid 77 dagar, alltså omkring elva veckor. Vid födseln är ungarnas ögon och öron slutna. Dessa öppnas först efter 10 till 14 dagar. Ungarna diar modern i mellan 7 och 9 veckor, och efter ungefär ett år är ungarna könsmogna. Honan får dock oftast inte sin första kull förrän vid två års ålder. Surikater kan föda ungar upp till tre gånger per år.[3]

I fångenskap har arten blivit 12 år; man uppskattar medellivslängden för vilda individer till mellan 5 och 15 år.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Suricaten förekommer i öknar i Namibia, Angola, Botswana och Sydafrika samt i även Zimbabwe och Mozambique där den främst lever i torra ökenliknande områden samt omgivande grässlätter och savanner.[3]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

I Sydafrika finns personer som ogillar surikater. Artens byggande förstör ibland jordbruksmark. Arten kan även sällsynt överföra rabies till människor.[3] Den är dock inte hotad.[1]

Figuren Timon i filmen Lejonkungen är en surikat.

Vill man se surikater i Sverige kan man besöka Ystad Djurpark, Ölands Djurpark, Tropikariet i Helsingborg, Parken Zoo i Eskilstuna, Skansen i Stockholm eller Kolmårdens djurpark utanför Norrköping.

Galleri[redigera | redigera wikitext]


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Suricata suricattaIUCN:s rödlista, auktor: Mustelid Specialist Group (1996), version 12 maj 2006.
  2. ^ [a b] Stuart, Chris; Stuart, Tilde (1997) (på engelska). Field Guide to the Larger Mammals of Africa. Kapstaden: Struik Publishers. sid. 250–251. ISBN 1-86825-757-6 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k] Tammy Fuehrer (2003). Suricata suricatta meerkat”. University of Michigan Museum of Zoology, Animal Diversity Web. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Suricata_suricatta/. Läst 27 april 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]