Assyriska/syrianska folkmordet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Svärdets år)
Hoppa till: navigering, sök
"40 kristna dör per dag, säger en assyrisk flykting" - The Syracuse Herald, 1915.
Seyfo-monument i Paris, Frankrike.

Assyriska/syrianska folkmordet (Syriska: ܩܛܠܐ ܕܥܡܐ ܣܘܪܝܝܐ eller ܣܝܦܐ; turkiska: Süryani Soykırımı) är en term som syftar till att lyfta fram det som vanligen kallas Seyfo som även drabbade armenier och greker under åren 1914-1924. Det är alltså frågan om ett enskilt folkmord som även drabbade andra folkgrupper. Folkmordet, som utplånade 75-90% av folkgruppen assyrier/syrianer, ägde främst rum i sydöstra Turkiet, men även i nordvästra Iran.[1][2][3][4] Folkmordet kallas i folkmun för Seyfo, vilket betyder "svärd". Enligt vissa forskare dog uppemot ca 750 000 civila på grund av det systematiska dödandet, som beordrades och genomfördes av osmanska staten, kurdiska styrkor[5][6] och trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna utförde folkmordet tillsammans.[1][7] Många av det assyriska/syrianska offren bodde i gränsområden och byar, vilket gör forskningen mycket svårare kring dessa. Eftersom armenierna var mer välorganiserade genom sin status som millet har det underlättat forskningen kring antalet döda och fördrivna armenier.

Antalet folkmord som assyrier/syrianer drabbats av, uppskattas till över 30. Under 1800-talet mördades hundratusentals i det Osmanska riket, varav över 100 000, åren 1895-1896.[8] Simo Parpola beräknar att förföljelserna samt alla massakrer (däribland Seyfo) på assyrier/syrianer har minskat deras antal från uppskattningsvis 20 miljoner i antika tider, till knappt två miljoner idag.[9] Folkmordet på assyrier/syrianer är officiellt erkänt av Sveriges riksdag, medan Turkiet förnekar dess existens.[10] Den 7 augusti har utsetts till en minnesdag för folkgruppens martyrer.[8]

Massakrer i det sena Osmanska riket[redigera | redigera wikitext]

Assyrier/syrianer var inte en lätt grupp att deportera, eftersom de, liksom sina kurdiska grannar, var beväpnade.[11]

Kristna populationen i Diyarbakır före och efter första världskriget[12]
Samfund Före första världskriget Försvann Efter första världskriget
Armenier Gregorianer 60 000 58 000 2 000
Katoliker 12 500 11 500 1 000
Assyrier/syrianer Kaldeiska katoliker 11 120 10 010 1 110
Syriska katoliker 5 600 3 450 2 150
Syrisk-ortodoxa 84 725 60 725 24 000
Totalt 173 945 143 685 30 260
Kristna befolkningen i Mardin före och efter första världskriget[12]
Samfund Före första världskriget Försvann Efter första världskriget
Armenier Katoliker 10 500 10 200 300
Assyrier/syrianer Kaldeiska katoliker 7 870 6 800 1 070
Syriska katoliker 3 850 700 3 150
Syrisk-ortodoxa 51 725 29 725 22 000
Totalt 73 945 49 875 24 070


Ögonvittnen återberättar[redigera | redigera wikitext]

Citat från tyska missionärer i Urmia:

There was absolutely no human power to protect these unhappy people from the savage onslaught of the invading hostile forces. It was an awful situation. At midnight the terrible exodus began; a concourse of 25,000 men, women, and children, Assyrians and Armenians, leaving cattle in the stables, all their household hoods and all the supply of food for winter, hurried, panic-stricken, on a long and painful journey to the Russian border, enduring the intense privations of a foot journey in the snow and mud, without any kind of preparation… It was a dreadful sight,… many of the old people and children died along the way."[13]

The latest news is that four thousand Assyrians and one hundred Armenians have died of disease alone, at the mission, within the last five months. All villages in the surrounding district with two or three exceptions have been plundered and burnt; twenty thousand Christians have been slaughtered in Armenia and its environs. In Haftewan, a village of Salmas, 750 corpses without heads have been recovered from the wells and cisterns alone. Why? Because the commanding officer had put a price on every Christian head… In Dilman crowds of Christians were thrown into prison and driven to accept Islam."[14]

Citat om folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Inget folk i de krigförande staterna 1914-1918 kunde undfly världskrigets fasor, men det fanns ingen nation som i likhet med assyrierna förlorade två tredjedelar av sitt folk.
— Sir Henry Dobbs.[15]
The Washington Post och andra ledande nyhetstidningar i väst rapporterade om folkmordet medan det pågick.
Artikel från The New York Times, 27 mars 1915.

Skillnader gentemot det armeniska folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Assyrierna/syrianerna mördades i sina byar, till skillnad från armenierna som mestadels mördades under långa dödsmarscher.[16] En annan skillnad är att under folkmordet på armenierna, så gjordes allt som var möjligt för att göra saken känd i världen, medan folkmordet på assyrier/syrianer iakttogs med största möjliga försiktighet, i syfte att dölja det.[17]

Aktuellt[redigera | redigera wikitext]

Orhan Pamuks roman Snö (2002) sporrar år 2005 en debatt om den turkiska nationens historia. I romanen finns det otaliga dolda referenser till just folkmordet på kristna. Till exempel berättas det om hur huvudpersonen vandrar bland övergivna kyrkor och frågar sig hur det kommer sig att de står tomma. För sin roman har Orhan blivit tilldelad tyska bokhandelns fredspris och Nobelpriset i litteratur, men har samtidigt åtalats i Turkiet för förräderi mot den turkiska staten.

Med David Gaunts nya bok om folkmordet, utgiven 2006, har det fått ett "akademiskt genombrott". Boken, som är en omfattande akademisk redogörelse kring händelserna vid 1915-1916, stärker bilden av att folkmordet på assyrier/syrianer, armenier och greker var en systematisk och medveten plan att rensa ut de kristna från området. Forskningen bevisar hur nästan 90% av den kristna befolkningen i det Osmanska riket eliminerades. I boken finns även detaljerade beskrivningar av händelserna i olika byar med en syrisk-ortodox kristen befolkning. Ingen förnuftig människa som läser denna bok kan påstå att inget hände 1915 har David Gaunt sagt.[18]

Den 9 oktober 2006 visades ett program i den holländska kanalen Nederland 2 om folkmordet. Programmet gjordes i samarbete med Seyfo Centre i Holland och folkmordsforskaren Sabri Atman och heter "Assyriche Genocide Seyfo 1915".

Internationella erkännanden[redigera | redigera wikitext]

Sveriges riksdag erkände det assyriska/syrianska folkmordet den 11 mars 2010, och Sverige blev därmed det första land någonsin att officiellt erkänna Seyfo.[19]

Den australiska delstaten New South Wales (NSW) erkände officiellt folkmordet på assyrier/syrianer, den 8 maj 2013.[20][21]

De tre senaste guvernörerna i delstaten New York har officiellt erkänt det assyriska/syrianska folkmordet.[22][23]

Kaliforniens huvudstad Sacramento, har erkänt den 7 augusti som en minnesdag för de assyriska martyrerna.[24]

International Association of Genocide Scholars (IAGS), världens ledande auktoritet inom forskningen om folkmord, har officiellt erkänt folkmordet på assyrier/syrianer.[25]

Ett 60-tal världsledande folkmordsforskare undertecknade ett upprop våren 2008 som bland annat löd: "Idag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott som begåtts. "Undertecknarna av detta dokument anser inte att det finns någon tvekan om att massakrerna på de kristna och andra minoriteterna i det osmanska imperiet under första världskriget var ett folkmord."[26]

Den ortodoxa organisationen "The Interparliamentary Assembly on Orthodoxy" (I.A.O.) erkände det assyriska/syrianska folkmordet juni år 2011.[27]

Minnesmärken[redigera | redigera wikitext]

Minnesmärken för det assyriska/syrianska folkmordets offer, har uppförts i städerna Los Angeles, Chicago och Columbia i USA,[28][29][30] samt i Ryssland, Sydney, Australien, Jerevan, Armenien och tre i Paris, Frankrike.[31][30][32][33][34] Ett monument för Captain Robert Kenneth Nicol MC har uppförts i Nya Zeeland. Han mördades av turkarna, när trupper från Nya Zeeland och Australien räddade 60 000 assyrier från att mördas av turkarna.[35]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

På engelska[redigera | redigera wikitext]

På svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Anna Melle. Fyra kvinnor under Svärdets år. Bromma, Stockholm: Megilla-Förlaget, 2009. ISBN 978-91-89340-39-8
  • Bahdi Ecer. I fikonträdets skugga. Uppsala: Uppsala Universitet, 1991. ISBN 91-86624-44-X
  • Behcet Barsom. Såld för en höna - En vittnesberättelse av och om Hana. Örebro, 2007.
  • Bertil Bengtsson. Svärdets år. Om folkmordet på de kristna i Turkiet 1894-1922. Södertälje: Syrianska Riksförbundet i Sverige, 2004. ISBN 91-631-5135-9
  • Besim Aydin. Med döden som skugga - En roman om den turkiska provinsen TurAbdin. Arjovi Förlag, 2006. ISBN 91-631-8584-9
  • Gabriele Yonan. Det okända folkmordet på assyrier. Stockholm: Bokförlaget Darbo, 1998. ISBN 91-973355-0-9
  • Gabriele Yonan. Den glömda förintelsen av assyrierna i Turkiet. Jönköping: Assyriska Riksförbundet i Sverige, 2004. ISBN 91-971504-0-1
  • Fehmi BarGello. Seifo (1914): Trakasserier & folkmord i Tur-Abdin. Jönköping: Ashurbanibals tryckeri, 2000. ISBN 91-631-0157-2
  • Fr. Ishaq Bar-Armalto. De kristnas hemska katastrofer: Osmanernas och ung-turkarnas folkmord i norra Mesopotamien 1895 / 1914-1918. Södertälje: Nsibin Förlag, 2005. ISBN 91-88328-46-5
  • Fr. Jacques Rhétoré. Turkarnas heliga krig mot kristna i norra Mesopotamien 1915. Södertälje: Nsibin Förlag, 2008. ISBN 9188328-49 X
  • Jozef Nacim. Turkarnas folkmord på assyrier-kaldéer och armenier. Södertälje: Nsibin Förlag, 2003. ISBN 91-88328-43-0
  • Fr. Suleyman Hinno. Massakern på syrianerna i TurAbdin 1914-1915. Örebro: Syrianska Riksförbundet i Sverige, 1998. ISBN 91-630-6496-0
  • Svante Lundgren. I svärdets tid: Det osmanska folkmordet på kristna minoriteter. Finland: Sahlgrens förlag AB, 2009. ISBN 978-951-9016-72-6
  • Yonan Hermez Shahbaz. Islams vrede - En redogörelse om turkarnas massakrer på kristna i Persien 1915-18. Södertälje: Nsibin Förlag, 2003. ISBN 91-88328-44-9

På syriska[redigera | redigera wikitext]

  • Koṯube suryoye d-Ţurcabdin [Antologi]. Mimdre d-cal Sayfe da-sbal mšiẖoye b-Turkiya men šnaṯ 1714-1914. Holland: Mor Afrem-klostret, 1981.
  • Fr. Suleyman Hinno. Gunẖe d-suryoye d-Ţurcabdin. Holland: Bar Hebraeus Verlag, 1987. ISBN 90-5047-007-6
  • Cbed-Mšiẖo Nëcman d-Qarabaš. Dmo zliẖo. Augsburg: Assyriska Demokratiska Organisationen, 1997. ISBN 3-931358-01-1
  • Biskop Isroyel Odo. Maktbonuṯo: Cal rdufye da-kristyone d-Merdo wa-d-Omid w-da-Scerd wa-d-Gozarto w-da-Nsibin da-hwo šnaṯ 1915. Jönköping: Assyriska Riksförbundet i Sverige, Ashurbanibals tryckeri, 2004. ISBN 91-88426-29-7
  • Jan Beth-Sawoce. Sayfo b-Ţurcabdin. Södertälje: Nsibin Förlag, 2006. ISBN 91-88328-45-7

På turkiska[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-christian Relations in Eastern Anatolia During World War I By David Gaunt
  2. ^ "The Treatment of the Armenians in the Ottoman Empire" Den Blå Boken
  3. ^ http://www.aina.org/news/20100311192620.htm
  4. ^ http://www.hujada.com/article.php?ar=77&page=1
  5. ^ The Plight of Religious Minorities: Can Religious Pluralism Survive? - Page 101 by United States Congress
  6. ^ Ye'or, Bat; Miriam Kochan, David Littman (2002) (på engelska). Islam and Dhimmitude: Where Civilizations Collide. Fairleigh Dickinson University Press. sid. ss. 148-149. ISBN 0-8386-3943-7. OCLC 47054791. http://books.google.com/books?id=PK-TPKvmG7UC&printsec=frontcover#PPA148,M1 
  7. ^ http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/turkisk-radsla-for-splittring-bakom-folkmord_4470435.svd
  8. ^ [a b] http://www.aina.org/martyr.html#1895-1896%20A.D.
  9. ^ Parpola, Simo (2004). ”Assyrian Identity in Ancient Times and Today” (på engelska) (PDF). Journal of Assyrian Academic Studies. sid. 17. http://www.aina.org/articles/assyrianidentity.pdf. ”From the third century AD on, the Assyrians embraced Christianity in increasing numbers, even though the Assyrian religion persisted in places like Harran at least until the tenth, in Mardin even until the 18th century AD (Chwolsohn 1856, 151-156). The single-minded adherence to the Christian faith from late antiquity until the present time has made Christianity an indelible part of Assyrian identity, but it has also subjected the Assyrians to endless persecutions and massacres, first in the hands of the Romans, then in the hands of the Sasanian Persians, and last in the hands of Arabs, Kurds and Turks. These persecutions and massacres have reduced the total number of Assyrians from an estimated 20 million or more in antiquity to well under two million today.” 
  10. ^ Folkmordens historia: perspektiv på det moderna samhällets skuggsida; Kristian Gerner, Klas-Göran Karlsson; 2005. sid. 357.
  11. ^ Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-christian Relations in Eastern Anatolia During World War I By David Gaunt - Page 311
  12. ^ [a b] Sébastien de Courtois (2004). The Forgotten Genocide: Eastern Christians, the Last Arameans. Gorgias Press. sid. ss. 194-195. ISBN 1-59333-077-4. http://books.google.se/books?id=whDcogCNZs4C&printsec=frontcover&hl=en#PPA195,M1 
  13. ^ The Death of a Nation, ss. 119–120.
  14. ^ The Death of a Nation, ss. 126–127.
  15. ^ I "Letters of Gertrude Bell", II, s 551, London 1927, 2 bd
  16. ^ http://www.bahro.nu/index.php?aid=397
  17. ^ Pastor dr W A Wigram, "Assyrians during the Great War", Near East, London, vol 16, s 671-673
  18. ^ Barryakoub, Afram (26 september 2006). ”Professor Gaunts bok ställer folkmordet i ny dager”. Hujadå. http://www.hujada.com/article.php?ar=77&page=1. 
  19. ^ Riksdagen sa ja till en flerpartimotion som innehåller krav på att Sverige ska erkänna folkmordet 1915 på armenier, assyrier/kaldéer och pontiska greker, 11 mars 2010. Retrieved 2010-03-11.[död länk]
  20. ^ http://www.dailytelegraph.com.au/newslocal/competitions/nsw-parliament-formally-recognises-assyrian-genocide-as-smithfield-mp-andrew-rohan-shares-tale-of-parent8217s-survival/story-fngy6zlr-1226642271408
  21. ^ http://www.panarmenian.net/eng/news/158458/
  22. ^ State of New York, Gov. David Paterson, Proclamation, 24 April 2008. Retrieved 2010-02-02.
  23. ^ Governor Pataki Commemorates Armenian Genocide, Proclamation, 05 May, 2004. Retrieved 2010-02-02.
  24. ^ http://aina.org/news/20110812111322.htm
  25. ^ http://www.genocidescholars.org/images/Resolution_on_genocides_committed_by_the_Ottoman_Empire.pdf
  26. ^ http://itwasgenocide.armenica.org/se.html
  27. ^ http://www.seyfocenter.com/index.php?sid=2&aID=340
  28. ^ http://www.christiansofiraq.com/genocidewallmarch127.html
  29. ^ http://www.greek-genocide.org/monument_columbia.html
  30. ^ [a b] http://www.aina.org/releases/20100807163306.htm
  31. ^ http://www.hujada.com/article.php?ar=2214
  32. ^ http://www.christiansofiraq.com/monument10205.html
  33. ^ http://www.hujada.com/article.php?ar=1986
  34. ^ http://www.hujada.com/article.php?ar=2078
  35. ^ http://www.ankawa.com/english/?p=3650

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]