Svävare
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2011-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
En svävare, svävarfarkost, luftkuddefarkost eller markeffektfarkost (MEFA) är en farkost som framdrivs av luftens strömningar. En svävarfarkost svävar fritt från underlaget genom att ett övertryck bildar en luftkudde under farkostens botten. Svävare körs normalt på vatten men kan köra på de flesta plana ytor, som stränder, då de inte har kontakt med ytan. Svävare för navigationsljus som andra fartyg, med tillägg av med gult sken runtomlysande snabblixt.[1] Nackdelen med svävare är ljudnivån och att man inte kan köra i för höga vågor.
Svävaren är också en utmärkt förbindelsefarkost och ett utmärkt räddningsfordon under menförestid, när isar är så svaga att de varken bär eller brister.
Innehåll
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Den första designen av en farkost som kan betecknas som en svävare gjordes 1716 av Emanuel Swedenborg, en svensk designer, filosof och teolog. Modellen han designade skulle drivas av människors kraft, och den byggdes aldrig i praktiken; modellen hade inte fått tillräckligt med lyftkraft. Det krävs cirka 5 hästkrafter att lyfta 300 kg med dagens teknologi. Den första farkosten med markeffekt byggdes av österrikaren Dagobert Müller 1915. Den konstruerade för att fungera som en snabbgående torpedbåt. Den testades i Adriatiska havet men kom aldrig att användas i strid och projektet lades ned.
1929 började Andrew Kucher på Ford att experimentera med sitt Levapad-koncept. Konceptet byggde här på att luft skulle sugas igenom ett hål i farkostens mitt. Den krävde en jämn yta för att fungera och var tänkt att användas i fabriker och lager där golven var tillräckligt jämna. 1931 kom Toivo J. Kaario med en version med luftkudde. I Sovjetunionen utvecklade Vladimir Levkov olika prototyper men andra världskriget stoppade utvecklingsarbetet.
Christopher Cockerells hovercraft[redigera | redigera wikitext]
Den första svävaren som kom att få praktisk användning är den som under 1950-talet utvecklades av Christopher Cockerell - ofta omnämnd under det engelska namnet hovercraft. Denna typ av svävaren som Cockerell uppfann 1956[2] blev den första som kom till praktisk användning och som användes kommersiellt. Idén till hovercraft hade Cockerell fått när han studerade hur luft blåstes genom två konservburkar och skapade en effekt som han kallade momentum curtain. Cockerell byggde flera modeller men lyckades inte intressera den brittiska militären för projektet och projektets hemlingstämpling togs bort och möjliggjorde kommersiell användning och utveckling av hovercraft.
Cockerell övertygade National Research Development Corporation att finansiera utvecklingen av en fullskalig prototyp. 1958 kontrakterades Saunders-Roe att utveckla Saunders-Roe, Nautical 1 - SR.N1 – som blev den första hovercraft.[3] Den kördes för första gången 11 juni 1959 och 25 juli 1959 följde korsandet av Engelska kanalen. Ytterligare förbättringar ledde fram till att svävare blev ett effektivt höghastighetstransportsystem som började användas som militärfordon, räddningsfordon och för passagerartransporter. 1968 följde starten för Hoverlloyds och Seaspeeds passagerarsvävare SR.N4 med plats för 254 passagerare och 30 fordon.
Lagstiftning[redigera | redigera wikitext]
I Storbritannien likställer lagstiftningen svävare med båtar och därför är det enkelt att använda mindre svävare både privat och i begränsad utsträckning kommersiellt. Vid nyttjande i kommersiellt syfte gäller specifik lagstiftning, till exempel för att få tillstånd för persontrafik.
Användning av svävare i Sverige förutsätter tillstånd av länsstyrelse (utom vad gäller vissa myndigheter).[4] och tillstånd har hittills endast delats ut till ett fåtal företag som kör taxitrafik, en del företag inom turismbranschen samt privatpersoner som bor på öar utan tillgång till reguljär passbåtstrafik.
Användning[redigera | redigera wikitext]
Svävaren är ett mångsidigt fordon eftersom den kan framföras på vatten och land, liksom på delvis tillfrusna vatten där båtar endast med svårighet kan ta sig fram. För boende i skärgårdsmiljö är ofta svävare den enda möjligheten att ta sig fram under vintern. När deras mindre båtar kör fast i isen kommer svävaren ändå fram.
Sverige[redigera | redigera wikitext]
Strax utanför Smedjebacken i södra Dalarna finns Sveriges enda permanenta motorbana för svävare. Svenska räddningstjänster använder svävare för isräddning på ett fåtal platser. Sjöräddningssällskapet i Sverige har ett antal svävare det senaste åren tagits i drift. Sjöräddningssällskapets svävare är stationerade i bl.a. Mälaren där det finns en på Ekerö samt en i Västerås, två finns i Stockholms skärgård på Dalarö, Österskär respektive i Räfsnäs, vidare finns svävare i Vadstena och i Arkösund.
Militären använder svävare som landstigningsfordon och dessa enorma farkoster kan lasta hundratals man och även fordon. Dessa fordon har stora gasturbiner för framdrivningen och är tiotals meter långa. Svenska Amfibiekåren använder tre svävare. Kustbevakningen i Sverige har också fyra svävare för övervakningsändamål, tre stora och en mindre.
2010 införskaffade Vänertjänst ett företag på Hammarö i Vänern en av de tre stora svävarna av Kustbevakningen. Den används för transporter från fastlandet till den vindpark som byggts ute i Vänern.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ http://www.rorgangare.se/pdf/sjotrafikforeskrifter.pdf
- ^ http://inventors.about.com/library/inventors/blhovercraft.htm
- ^ http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/june/11/newsid_4333000/4333329.stm
- ^ Sjöfartsverket Svävarfartsförordning (1986:305)
