Svart roskarl

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svart roskarl
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Arenaria melanocephala1.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Snäppor
Scolopacidae
Släkte Roskarlar
Arenaria
Art Svart roskarl
A. melanocephala
Vetenskapligt namn
§ Arenaria melanocephala
Auktor Vigors, 1828
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svart roskarl (Arenaria melanocephala) är en av två arter inom släktet roskarlar (Arenaria).

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Till formen som en roskarl (Arenaria interpres) fast något rundare och grövre. Trots att den i snitt är något mindre än roskarlen väger den 120 gram vilket är något mer än roskarlen. Fågeln är till stora delar helt svart förutom buk, undergump och vingundersidor. Den har mörkbruna ben och mörkgrå näbb. Dess vita partier på rygg, stjärt och vingöversidor överensstämmer med roskarlens. I häckningsdräkt har den ett vitt ögonbrynsstreck och ett vitt fält som en kvadrat på högkant vid näbbroten.

Dess flyktläte påminner om roskarlens men har en högre frekvens.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Svart roskarl är en flyttfågel som häckar kring kusterna i västra och norra Alaska och har sina övervintringslokaler kring de västra kusterna av Nordamerika, från Kanada ner till Mexiko.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den återfinns på steniga stränder bland tång. Till skillnad från roskarlen utför den spelflykt i häckningstider liknande enkelbeckasinens.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Delar av informationen är tagen från engelska wikipedias artikel Turnstone i oktober 2006.
  • David Allan Sibley, National Audubon Society: The Sibley guide to Birds, 2000, ISBN 0-679-45122-6
  • Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
  1. ^ BirdLife International 2012 Arenaria melanocephala Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.