Svartsjö slott

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svartsjö slott i september 2012.
Svartsjö slott som tvångsarbetsanstalt 1935.
1 = Slottet, 2 = Kansliet (riven), 3 = Logement och verkstad (riven), 4 = Skola, kyrksal, kök (riven), 5 = Sjukhus (riven).

Svartsjö slott är en slottsbyggnad belägen i SvartsjöFäringsö i Mälaren, Ekerö kommun, Stockholms län. På medeltiden fanns ett stenhus på platsen. År 1580 stod gamla stottet färdig som eldhärjades 1687. Nuvarande slottets mittparti uppfördes på 1730-talet som kungligt lustslott efter ritningar av arkitekt Carl Hårleman, som med denna byggnad introducerade rokoko i Sverige. I "The Board of Trustees of the Victorian and Albert Museum" finns sir William Chambers konceptkopia från 1774 med förslag till generalplan för trädgården vid Svartsjö slott, (Penna, brunt bläck, 77,7 x 57,5 cm).[1] Byggnaden förlängdes på 1770-talet med Carl Fredrik Adelcrantz som arkitekt. Svartsjö slott och park är statligt byggnadsminne medan borgruinen är ett fornminne.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Tidigare byggnader[redigera | redigera wikitext]

I Svartsjö har genom tiderna flera kungliga byggnader funnits. På medeltiden fanns ett stenhus där prominenta vistades, bland andra hertigarna Erik och Valdemar år 1310. Senare uppförde Gustav Vasa ett myntverk 1541 på Svartsjö kungsgård.[2] Sönerna Erik XIV och Johan III lät bygga en överdådig renässansslott med en rund inre borggård och trädgård. Bygget stod klart 1580 och eldhärjades 1687.[2] Dess byggnadsmaterial fraktades till Stockholm för att användas till slottet Tre Kronor. Rester av borgens källargrund finns kvar synliga på platsen.

Bilder, borgen[redigera | redigera wikitext]

Det nuvarande slottet[redigera | redigera wikitext]

Hårlemans fasadritning från 1730-talet med Fredrik I:s gillande namnteckning och slottets tillbyggda mittparti idag. Hårlemans fasadritning från 1730-talet med Fredrik I:s gillande namnteckning och slottets tillbyggda mittparti idag.
Hårlemans fasadritning från 1730-talet med Fredrik I:s gillande namnteckning och slottets tillbyggda mittparti idag.

Den nuvarande byggnadens mittparti uppfördes på uppdrag av Fredrik I mellan 1734 och 1739 som jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora, efter ritningar av Carl Hårleman.[2] Rokokoslottet, uppfört efter franska förebilder, blev mönsterbildande för svensk herrgårdsarkitektur under senare delen av 1700-talet. Svartsjö slott bestod ursprungligen av en central byggnadskropp, som byggts efter Hårlemans ritningar. I samband med att Lovisa Ulrika efter 1771 tillträdde slottet som änkesäte förlängdes det 1773 med två flygelbyggnader på kortsidorna efter ritningar av arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz. Dessutom tillbyggdes en klocklanternin. Slottets främsta rum är den stora salen, en åttakantigt rum som sträcker sig genom två våningsplan.[2]

I slutet av 1767 fick den svenskfödde brittiske hovarkitekten William Chambers av drottning Lovisa Ulrika ett guldskrin med inläggningar föreställande svenska kungliga slott. Detta var mer än en vänskapsgest i utbyte för böckerna "Kew, Chinese Buildings" och "Treatise", som han hade sänt till drottningen. Han utförde 1769 idéskisser och ritningar för slottet Svartsjö tillsammans med sin elev Edward Stevens. Detta var sannolikt en av anledningarna till att han ett år senare fick Nordstjärneorden.[3]

Slottsträdgården[redigera | redigera wikitext]

Slottsträdgården 1785.Norr är till vänster

Vårvintern 1773 planerade änkedrottning Lovisa Ulrika, att omgestalta och framförallt utöka den gamla trädgården vid Svartsjö med en engelsk park. Eftersom det i Sverige ännu inte fanns någon kvalificerad arkitekt som kunde rita trädgårdar i enlighet med den nya engelska smaken var det naturligt att hon vände sig till William Chambers i London. Att döma av Chambers egen brevväxling hade han inte tillfälle att besöka Svartsjö, utan fick bygga sitt arbete på uppmätningar. I mars 1774 var han klar med detta. I sitt följebrev riktat till den svenske ministern i London, baron Gustaf Adam von Nolcken, var William Chambers noga med att framhålla, att förslaget kunde utföras till en modest kostnad och tillgodose såväl nytta som nöje.[4]

Av William Chambers brev framgår det, att hans möjligheter att göra en mer radikal förändring av den äldre formträdgården var begränsade eftersom änkedrottningen redan bestämt att den gamla anläggningen skulle bibehållas.[1] Det skulle dröja ända till tiden efter försäljningen av Drottningholms slott innan änkedrottningens ekonomi var så förbättrad att trädgårdsprojektet kunde genomföras.[1] Även Hårleman och Adelcrantz gjorde upp planer för trädgårdens omgestaltning och utvidgning. Endast en del av dessa kom till utförande.[2] Det är känt att anläggningsarbeten företogs i trädgården under åren 1780-81, men vilka planer som förverkligades är oklart.[1]

I slottsparken finns även en av Sveriges äldsta parklindar, Drottning Kristinas lind. Den planterade på 1620-talet av Gustav II Adolf. Under linden står en marmorstaty föreställande Gustav II Adolf (sittande) i samtal med Axel Oxenstierna, som efter Gustav II Adolfs död fick leda landet. Statyn är formgiven av en okänd konstnär och beställdes 1784 av Gustav III i Italien. Året därpå placerades den under linden. Statyn är ingen avgjutning utan själva originalet i vit marmor, som vintertid skyddas av en träöverbyggnad.

Bilder, slottet och parken[redigera | redigera wikitext]

Fängelsetiden[redigera | redigera wikitext]

Efter Lovisa Ulrikas död 1782 fick slottet förfalla i över hundra år. Det upphörde att vara kungligt lustslott 1820.[2] På grund av att det fanns granit i området som lätt kunde brytas omformades slottet 1888 till fängelse med en tvångsarbets- och alkoholistanstalt. Ett experiment att sysselsätta tvångsarbetarna med jordbruksarbete vid Svartsjö kungsgård utföll väl, varför stenhuggeriet avslutades 1910. När anstalten senare kom att hysa grovt kriminella skapades en särskild sluten avdelning. 337 celler med plåtväggar och gallerdörrar fanns i slottet, som i mitten av 1960-talet upphörde att vara anstalt. Den omgivande fängelsemuren är numera borta. Fängelsedirektörens bostad finns kvar i slottsparken, liksom ett tjugotal personalbostäder i närheten.

Restaurering av slottet[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha förfallit restaurerades slottet 1994–2003 av Statens fastighetsverk för 36 miljoner kronor. Arkitektkontoret Tallius Myhrman svarade för genomförandet. Fasaden har återfått den ljusa nyans, som Carl Hårleman valde för att efterlikna fransk sandsten. Fönstren har målats i guldbrun ekefärg. Inga originaltapeter fanns bevarade, varför Statens fastighetsverk låtit tapetsera tolv rum i slottets mittersta del med tidstypiska tapeter med förlagor från det närbelägna Drottningholms slott. Vidare har en hiss installerats. Även slottets omgivningar har förbättrats, med exempelvis en borggårdsmur. Vid restaureringen har man inte velat dölja slottets långa tid som fängelse utan har tvärtom låtit rekonstruera ett par fängelseceller i ett rum.

Interiörbilder[redigera | redigera wikitext]

Bilder på slottets interiör efter renoveringen.

Byggnadsminnet Svartsjö[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminnet Svartsjö omfattar slottet, parken med ruinerna av vasaborgen, trädgårdsmästarbostaden, fängelsets direktörsvilla, Oldfruhuset och Svartsjö gamla tingshus norr om slottsparken.

I media[redigera | redigera wikitext]

Ett avsnitt av TV-serien Hemliga svenska rum berättade om slottets historia som anstalt. Serien Det okända har även sänt ett avsnitt från slottet.

Panoramabild[redigera | redigera wikitext]

Svartsjö slott, fasad mot nordväst i mars 2013.
Svartsjö slott, fasad mot nordväst i mars 2013.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Olausson, Magnus (katalogredaktör): Magnus Olausson; Granath, Olle, Harris, John, Olausson, Magnus och Fogelmarck, Stig; översättning: Naylor, Martin N. och Olausson, Magnus; foto: Cornelius, Erik: Chambers & Adelcrantz, Nationalmuseum, Utställningskatalog nr 596, 1997. s.70.
  2. ^ [a b c d e f] Nationalencyklopedin, Band 17, 1995, s. 455.
  3. ^ Harris, John, Mordaunt Crook, Joseph and Harris, Eileen: Sir William Chambers - Knight of the Polar Star, A. Zwemmer Ltd, London 1970. s. 87-88.
  4. ^ Olausson, Magnus (katalogredaktör): Magnus Olausson; Granath, Olle, Harris, John, Olausson, Magnus och Fogelmarck, Stig; översättning: Naylor, Martin N. och Olausson, Magnus; foto: Cornelius, Erik: Chambers & Adelcrantz, Nationalmuseum, Utställningskatalog nr 596, 1997. s.69.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Skriftliga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fogelmarck, Stig: Carl Fredrik Adelcrantz: Ett gustavianskt konstnärsöde, Stockholm, 1994.
  • Harris, John, Mordaunt Crook, Joseph and Harris, Eileen: Sir William Chambers - Knight of the Polar Star, A. Zwemmer Ltd, London 1970. s. 87-88.
  • Nationalencyklopedin, Band 17, 1995, s. 455.
  • Olausson, Magnus (katalogredaktör): Magnus Olausson] ; Granath, Olle, Harris, John, Olausson, Magnus och Fogelmarck, Stig; översättning: Naylor, Martin N. och Olausson, Magnus; foto: Cornelius, Erik: Chambers & Adelcrantz, Nationalmuseum, Utställningskatalog nr 596, 1997, ISBN 91-7100-538-2. s.67-72.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 59°21′46″N 17°43′40″Ö / 59.36278°N 17.72778°Ö / 59.36278; 17.72778