Sven Markelius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sven Markelius som stadsplanedirektör ca 1950 med modellen av Nedre Norrmalm och Hötorgscity.

Sven Gottfrid Markelius, ursprungligen Jonsson, född 25 oktober 1889 i Stockholm, död 24 februari 1972 i Danderyd, var en svensk arkitekt som arbetade främst i den funktionalistiska stilen. Han var bland annat stadsplanedirektör i Stockholm under åren 1944-54 och präglade under denna tid planeringen och utbyggnaden av Stockholms förstäder.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sven Markelius utbildades 1909-1913 på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm och på Konstakademien. Därefter företog han studieresor till Tyskland och Italien. 1921 bestämde han sig att byta namn till Markelius. Han fick en gedigen utbildning hos arkitekterna Ragnar Östberg, Erik Lallerstedt och Ivar Tengbom. Efter flera framgångsrika arkitekttävlingar öppnade han ett eget kontor 1920.

Namnbyte[redigera | redigera wikitext]

År 1921 beslöt Sven Jonsson att byta sitt efternamn, en av anledningarna var att flera av hans arkitektkollegor hette Jonsson (eller liknande). Inspiration till sitt nya namn hämtade han från släktgården "Mark" i Östergötland och "Markelius" var en latinisering av Mark. Namnbytet gällde bara honom själv och ingen annan i släkten.[1]

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Markelius kring 1914.

År 1927 kom nästa långa studieresa till Tyskland, där han träffade Walter Gropius som förevisade Bauhausskolan i Dessau. Gropius idéer skulle påverka Sven Markelius framtida syn på arkitekturen i funktionalismens tecken som gjorde sitt intåg i Sverige på Stockholmsutställningen 1930. På denna utställningen deltog han på bostadsavdelningen tillsammans med bland andra Kurt von Schmalensee, Uno Åhrén, Sigurd Lewerentz och Paul Hedqvist. År 1931 var han medförfattare till den radikala debattboken "acceptera".

År 1932 skapade han sitt första större arbete, Helsingborgs konserthus. På 1920- och 1930-talen ritade Markelius även en lång rad privata villor i funtionalistisk stil, bland andra till sig själv, Villa Markelius, Nockeby (1930) i Bromma och Villa Myrdal (1937) till de goda vännerna Alva och Gunnar Myrdal, även det i Bromma. Efter att ha prövat boendet i flerfamiljshus några år i Kollektivhuset, John EricssonsgatanKungsholmen byggde Markelius 1945 ytterligare en villa åt sig själv och familjen, denna gång vid Kevinge strand i Danderyd (se Villa Markelius, Danderyd). Båda villorna rönte stor internationell uppmärksamhet bland arkitekter.

Markelius sista stora arbete under 1930-talet blev den svenska paviljongen på New York World's Fair 1939. Paviljongbyggnaderna grupperades kring en trädgårdsanläggning, även den ritad av Markelius. Det fanns även restaurang och biograf. Ett stort porträtt av Per Albin Hansson mötte besökaren och utställningens tema var demokratins framsteg i Sverige. Utställningspaviljongen blev även en stor personlig framgång för Markelius och gav honom viktiga kontakter för framtiden i USA.[2]

Sven Markelius var chef för utredningsavdelningen vid Byggnadsstyrelsen mellan 1938-44 och sedermera stadsplanedirektör i Stockholm under åren 1944-54 och som sådan ledamot av Nedre Norrmalmsdelegationen. Under den tiden planerade han Norrmalmsregleringens första fas 1946 och förorterna Björkhagen 1945, Högdalen 1946, Västertorp 1947, Vällingby 1947-50 och Farsta 1952. Han ritade även Folkets hus vid Norra Bantorget 1960, tredje höghuset vid Sergels torg 1962 och Sverigehuset vid Kungsträdgården 1968, alla i Stockholm.

I Sven Markelius verksförteckning finns bland många realiserade arbeten även ett 40-tal ej utförda byggnader som stannade i skissadiet, bland dem ett förslag till ombyggnad av Stockholms centralstation, ett skissförslag till konserthus för Helsingborg och ett förslag till FN-hus i New York.

Markelius belönades jämte sin efterträdare Göran Sidenbladh av International Union of Architects för Norrmalmsregleringen med Sir Patrick Abercrombie Prize när det delades ut för första gången 1961.[3]

Bildgalleri, verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

(I kronologisk ordning)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rudberg (1989), s. 17-18
  2. ^ Rudberg (1989), s. 102
  3. ^ Cramer, James P.; Jennifer Evans Yankopolus, red (2005). ”Sir Patrick Abercrombie Prize”. Almanac of Architecture and Design. sid. 184. ISBN 0967547792. http://books.google.se/books?id=1j_KxJeqpsUC&pg=PA184&lpg=PA184&dq=%22Sir+Patrick+Abercrombie+Prize%22+stockholm&source=bl&ots=G6A0K1C1xS&sig=tkTNIOnzkxNLWGH7OHH5hEIO83A&hl=sv&sa=X&ei=fXbQUoWQCMKX4wTb1ID4Bg&ved=0CDAQ6AEwAA#v=onepage&q=%22Sir%20Patrick%20Abercrombie%20Prize%22%20stockholm&f=false 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Albert Lilienberg
Stadsplanedirektör i Stockholms stad
1944–1955
Efterträdare:
Göran Sidenbladh