Sven Olov Lindholm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sven Olov Knutsson Lindholm, född 8 februari 1903[1] i Jönköping, död 26 april 1998 i Rönninge, Salems församling, var en av de mest framträdande ledarna inom svensk nationalsocialism.

Efter realskoleexamen trädde Lindholm in vid militären, 1933 blev han sergeant i reserven.[1]

1927 anslöt han sig till det nybildade Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO) som 1929 bytte namn till Nationalsocialistiska Folkpartiet (NSFP). 1930 gick NSFP ihop med Nysvenska folkförbundet (NSFF) och bildade Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) under ledning av Birger Furugård.

Lindholm redaktör för SNSP:s tidskrift Vår kamp.[1]

1932 bröt Lindholm och den yngre generationen inom SNSP med partiet och bildade 15 januari 1933 det nya Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (NSAP), vilket snart blev det ledande svenska nazistpartiet. NSAP:s begränsade valframgångar kan delvis förklaras av dess unga medlemskader som ofta saknade rösträtt (rösträttsåldern var då 23 år).[1]

Vid andrakammarvalen hösten 1932 kandiderade Lindholm som nationalsocialisternas främsta namn i Göteborg och erhöll över 6.000 röster.

Redan 1938 bytte NSAP namn till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots försöken att fjärma sig från den tyska nazismen till exempel genom att använda vasakärven istället för svastikan (hakkorset), förlorade partiet i stort sett allt sitt stöd under andra världskriget. SSS upplöstes med utgången av juni 1950.

Under en tid var S. O. Lindholm gift med Vera Lindholm (född Schimanski), som senare gifte om sig med Nordiska Rikspartiets ledare Göran Assar Oredsson. Som Vera Oredsson blev hon känd som en ivrig förespråkare av nazistiska idéer.

Den 4 maj 1945, efter att Hitler begått självmord, publicerade Lindholm följande dödsruna:

... Historien skrives av dem som segra. Följaktligen kommer Hitlers namn att gå till eftervärlden såsom världens störste krigsförbrytare kanske för en lång tid framåt. Men även segerherrarnas välde kommer en gång att störtas eller genomsyras av andra än dagens maktfyllda idéer, och så skall eftervärlden kunna döma mera objektivt om de män, som ledde världspolitiken under denna ödesdigra period. ...
— Hillblad, Thorolf (2002). Rörelsen som dömdes ohörd. s. 40.

Lindholm skrev själv några böcker som propagerade för hans egen variant av nazismen eller var avsedda som ett försvar för denna. Dessutom författade han några kampsånger, bland dessa brukar Friheten leve särskilt nämnas.

Lindholm var länge en hängiven - och till en början även okritisk - beundrare av Hitler och den tyska nationalsocialistiska rörelsen. I efterhand gjorde han försök att distansera sig och hävdade att han själv och närstående partivänner skulle ha stått på en självständig ideologisk grund. Under 1960-talet och senare deltog Lindholm i FNL-demonstrationer mot den sydvietnamesiska regeringen och dess bundsförvant USA under Vietnamkriget. Sympatierna för Fédération Nationale de Libération (FNL) förde honom på det praktiska planet samman med vänstergrupper. Politiskt sympatiserade han under denna tid med kommunisterna.[2].

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Svensk frihetskamp (1943)
  • Döm ingen ohörd (1967)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 278 
  2. ^ Dammberg, Henrik 2009. "Nazismen i Skaraborgs län 1930-45", sid 131-138.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]