Pommerska kriget 1805–1807

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pommerska kriget 1805–1807
Del av Napoleonkrigen
Ägde rum 31 oktober 1805 – 6 januari 1810
Plats Svenska Pommern
Resultat Fransk seger; Freden i Paris
Stridande
 Sverige
 Storbritannien
 Preussen
 Frankrike
Befälhavare/ledare
Sverige Gustav IV Adolf
Sverige Johan Christopher Toll
Sverige Hans Henric von Essen
Frankrike Guillaume Brune
Frankrike Édouard Mortier
Styrka
12 125 man i början
27 000 i slutet
13 000 man i början
40 000 i slutet

Pommerska kriget 1805–1807, även kallat Svensk-franska kriget 1805–1810, Första Napoleonkriget eller Tyska kriget (eftersom det fördes på tysk mark), var ett krig mellan Sverige och Frankrike. Gustav IV Adolf försökte hjälpa till att störta Napoleon, men misslyckades. Krigshandlingarna slutade dock redan 1807. I Freden i Paris tvingades Sverige ansluta sig till kontinentalsystemet. Kriget var en del av Tredje och Fjärde koalitionskrigen som i sin tur var en del av Napoleonkrigen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

År 1803 förklarade England krig mot Frankrike. Bakom denna krigsförklaring låg att England inte ville låta sig utmanas som den dominerande kolonialmakten.[1] Eftersom det var omöjligt för England att ensamma slå Frankrike, behövde man få bundsförvanter. Många länder var motvilliga till att ingå i en koalition mot Napoleon, men det avgörande blev att Napoleon i maj 1805 lät kröna sig till kung av Italien. Ryssland hade redan i april 1805 gjort gemensam sak med britterna, och i augusti samma år trädde Österrike och Sverige in i koalitionen.

Bidragande till att Sverige trädde in i koalitionen var mordet på hertigen Louis Antoine Henri de Bourbon, vilket skett efter att Frankrike kränkt det neutrala Tysklands territorium. Detta mord upprörde hela Europa, och förstärkte Gustav IV Adolfs hat mot Napoleon. Men beslutet för Sveriges del att gå i krig var inte enbart byggt på känslor. Från början var Sverige del av en till synes starkt allians, som kunde ha goda möjligheter att slå Napoleon.[2] I augusti 1805 gick det inte att förutse den rysk-österrikiska förlusten i Slaget vid Austerlitz i december 1805, Preussens kollaps i Slaget vid Jena-Auerstedt i oktober 1806 och ryssarnas förlust i Slaget vid Eylau i februari 1807. Dessa bakslag förändrade totalt Sveriges möjligheter till framgångar

Krigshandlingarna[redigera | redigera wikitext]

Kriget fördes i stort sett på tysk mark. Utgångspunkt för de svenska trupprörelserna var Svenska Pommern. I början av november 1805 fanns en armé bestående av drygt 12 000 svenskar och ryssar stående i Svenska Pommern. Planen var att via fästningen Hameln, som var i franska händer, förflytta sig mot Hannover, där engelsmännen var på plats. Planen försinkades av Preussens tveksamhet. När planen slutligen kunde sättas i verket, hade Napoleon vunnit sin stora seger i Austerlitz. Efter detta ingick Preussen ett fördrag med Napoleon, som innebar att svenskar, ryssar och engelsmän nu måste lämna Preussen. Svenskarna retirerade motvilligt till Svenska Pommern.

Överraskningen i Lübeck[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slaget vid Lübeck

Under sommaren 1806 bytte Preussen sida i kriget. Svenskarna tilläts nu att ockupera Lauenburg, men under hösten samma år skördade fransmännen nya framgångar, och Preussen och det övriga Tyskland översvämmades av fransk trupp. Svenskarna tvingades nu retirera mot Lübeck. Planen var att därifrån sjövägen kunna rädda sig till Stralsund i Svenska Pommern. Svenskarna överraskades dock av fransmännen under förberedelserna för sjötransporten, och den 6 november måste 1 000 svenska soldater kapitulera. De flesta hade redan packat ner sina gevär! Detta "slag" kallas Överraskningen i Lübeck.

Utfallet från Stralsund[redigera | redigera wikitext]

I början av 1807 inledde fransmännen en belägring av Stralsund. Då fransmännen även var upptagna med krigföring på annat håll, minskade deras numerär stadigt. Svenskarna beslutade därför att göra ett utfall för att häva belägringen. Utfallet från Stralsund genomfördes med framgång den 1 april, vilket ledde till att svenskarna kunde besätta det omgivande landskapet, inklusive Usedom och Wollin.

Slaget vid Ueckermünde[redigera | redigera wikitext]

Fransmännen valde dock att på nytt anfalla. En 13 000 man stark armé, utgående från Stettin, anföll svenskarna den 16 april. Den vänstra avdelningen av den svenska armén måste dra sig tillbaka, och en annan avdelning i Ueckermünde blev då avskuren. Den 17 april försökte den avskurna styrkan ta sig därifrån sjövägen, men blev anfallen under lasten på fartyg. Slaget vid Ueckermünde slutade med att 677 man gav sig tillfånga.

Återtåget till Rügen[redigera | redigera wikitext]

Gustav IV Adolf gav inte upp hoppet. Han lyckades, med Preussens hjälp, samla ihop en styrka om 17 500 man, delvis undermåligt tränade. Mot dessa stod den franska armén om 40 000 man. Den 13 juni 1807 började den svenska armén röra på sig, men i början av juli slöt Ryssland och Preussen fred med Frankrike. Den svenska styrkan tvingades därför dra sig tillbaka till Stralsund, varefter man snabbt backade till Rügen. Det franska befälet gick slutligen med på att ge svenskarna fritt avtåg. Fransmännen hade därefter herraväldet i Svenska Pommern.

Freden i Paris[redigera | redigera wikitext]

Vid Freden i Paris återfick Sverige Svenska Pommern. Sverige tvingades dock att acceptera kontinentalsystemet, vilket innebar att Sverige inte fick köpa brittiska varor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hårdstedt 2010, s. 121
  2. ^ Hårdstedt 2010, s. 169

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]