Svensk fonologi
Svenskan utmärker sig med ett relativt stort antal vokaler, sammanlagt 23 monoftonger, men kort "e" och "ä" sammanfaller i många dialekter, och " ə" i slutet av gosse är ett slarvigt uttalat "e". Bland konsonanterna finns den ovanliga och mycket variabla frikativan [ɧ] (som i "skjuta" eller "chef"). Många svenska dialekter, som även kan förekomma i nationella TV- och radiosändningar, assimilerar r-ljudet med s-ljudet till en retroflex konsonant ("fors" och "mars"), med undantag för sydsvenskt och finlandssvenskt uttal.
Ett stort problem för personer som studerar svenska är en viss brist på standardiserat uttal. Uttalet av vokaler och av vissa konsonanter (i synnerhet sibilanter som i "sus" och "tjut") uppvisar markanta olikheter i högre ansedda dialekter och sociolekter. Prosodin kan skilja sig drastiskt mellan sydsvenskt och norrbottniskt uttal, som i sin tur skiljer sig avsevärt från uttalet i Dalarna, på Gotland, i Mälardalen och i Finland.
Högspråket skiljer sig i uttal från många regionala dialekter, som i några få fall är att betrakta som separata språk, då de har andra ordförråd och annan grammatik. Så förekommer till exempel kort vokal + kort konsonant i många av dialekterna vilket inte förekommer i rikssvenskan.
Innehåll |
Vokaler [redigera]
Som många andra germanska språk har svenskan kort och lång variant av samtliga vokaler. Generellt markeras det i betonade stavelser genom stavning med påföljande dubbel konsonant vid kort vokal och enkel konsonant vid lång, eftersom betonade stavelser i svenskan alltid är långa (kort vokal+lång konsonant eller tvärtom). I obetonade stavelser är både vokal och konsonant korta. Till exempel, "glas" - "glass", "tak - tack", "möt - mött". Två vokalfonem uttalas lägre då de följs av /r/. Kort och långt /ö/ uttalas som [ɶ] respektive [ɶː] innan /r/; kort och långt /ä/ uttalas i denna kontext som [æ] och [æː].[1]
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| iː | i | "fin" |
| yː | y | "fyr" |
| ʉ̟ː | u | "bud" |
| eː | e | "be" |
| ɛː | ä | "nät" |
| æː | ä | "här" |
| ɑː | a | "smal" |
| øː | ö | "köl" |
| ɶː | ö | "mör" |
| uː | o | "klok" |
| oː | å, o | "kåk", "kol" |
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| ɪ | i | "mitt" |
| ʏ | y | "pytt" |
| ɵ | u | "full" |
| e eller ɛ | e | "vett" |
| ɛ eller e | e, ä | "mest", "häst" |
| æ | ä | "ärt" |
| a | a | "pall" |
| œ | ö | "kött" |
| ɶ | ö | "dörr" |
| ʊ | o | "bott" |
| ɔ | å, o | "gått", "gott" |
| ə | e | "gosse" |
Konsonanter [redigera]
Svenskt uttal av konsonanter är likt uttalet i de flesta andra germanska språk. Några konsonanter har "hårda" och "mjuka" ljud. Konsonanterna är hårda när de följs av en bakre vokal (a o u å), och mjuka när de följs av en främre (e i y ä ö). /t/, /n/, /l/ och i viss mån /d/ uttalas dentalt (med tungan snuddandes vid tänderna istället för mot hårda gommen). /r/ + en dental konsonant (/t, d, n, l, s/) uttalas i många dialekter som en retroflex konsonant [ʈ, ɖ, ɳ, ɭ, ʂ] i mellersta, västra och norra Sverige, men i mindre utsträckning i de södra och finlandssvenska dialekterna. Sammansmältning sker såväl inom ord som mellan ord. Alltså dras /r/ och /s/ respektive /n/ ihop i dagligt tal när man säger "herr Nilsson" och "går sakta". Sj-ljudet /ɧ/; uttalas i de norra och finlandssvenska dialekterna [ʂ]. I många dialekter, från Småland och uppöver samt i Finland, finns även ett tjockt /l/ [ɽ] som även kan ersätta [ɖ] i vissa dialekter.
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| p | p | "spola" |
| b | b | "bra" |
| t | t | "tand" |
| d | d | "dag" |
| k | k | "kort" |
| g | g | "gas" |
Det finns två versioner av klusiler; aspirerade och oaspirerade. Oaspirerade förekommer efter frikativor. Jämför "spalt" och "palt".
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| f | f | "föl" |
| v | v | "vak" |
| s | s | "sen" |
| ɧ,ʂ | sj m.fl. | "sju", "stjärna", "skjul" se kommentarer för dialektala avvikelser |
| j | j, gj | "jacka", "gjuta" |
| ɕ | tj, k | "tjur", "kind" |
| ʂ | rs, sj m.fl. | "fars", "kors", "sjuk" |
| h | h | "hård" |
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| r, ʁ | r | "rak" |
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| l | l | "lila" |
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| m | m | "mun" |
| ɱ | m | "amfibie" |
| n | n | "nål" |
| ŋ | ng | "stång" |
| ɳ | rn | "barn", "torn" |
| fon (IPA) |
grafem | exempel |
|---|---|---|
| ʈ | rt | "torrt", "kort" |
| ɖ | rd | "mord", "borde" |
| ɳ | rn | "barn", "torn" |
| ɭ | rl | "porla", "pärla" |
| ʂ | rs | "fars", "kors" |
Se även [redigera]
- Fonem
- Lista över svenska ordaccentsskilda minimala par
- Lista över svenska vokallängdsskilda minimala par
- Lista över svenska minimala par mellan sj- och tj-ljudet
- Lista över svenska homografer
Källor [redigera]
Noter [redigera]
- ^ Rosenquist (2007), s. 8-9
Litteratur [redigera]
- Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & kultur
