Svensk fonologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

I svenskan används relativt många vokaler, sammanlagt 23 monoftonger; dock sammanfaller kort "e" och "ä" i många dialekter, och " ə" i slutet av gosse är ett reducerat "e". Bland konsonanterna finns den ovanliga och mycket växlande frikativan [ɧ] (som i "skjuta" eller "garage").

Ett stort problem för personer som studerar svenska är en viss brist på standardiserat uttal. Uttalet av vokaler och av vissa konsonanter (i synnerhet sibilanter som i "sus" och "tjut")[förtydliga] uppvisar markanta olikheter i högre ansedda dialekter och sociolekter. Prosodin kan skilja sig drastiskt mellan sydsvenskt och norrbottniskt uttal, som i sin tur skiljer sig avsevärt från uttalet i Dalarna, på Gotland, i Mälardalen och i Finland.

Högspråket skiljer sig i uttal från många regionala dialekter, som i vissa fall är att betrakta som separata språk, då de har andra ordförråd och annan grammatik. I dialekter förekommer även till exempel kort vokal + kort konsonant i många av dialekterna vilket inte förekommer i rikssvenskan.

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Som många andra germanska språk har svenskan kort och lång variant av samtliga vokaler. Generellt markeras det i betonade stavelser genom stavning med påföljande dubbel konsonant vid kort vokal och enkel konsonant vid lång, eftersom betonade stavelser i svenskan alltid är långa (kort vokal+lång konsonant eller tvärtom). I obetonade stavelser är både vokal och konsonant korta. Till exempel, "glas" - "glass", "tak - tack", "möt - mött". Två vokalfonem uttalas lägre då de följs av /r/. Kort och långt /ö/ uttalas som [ɶ] respektive [ɶː] innan /r/; kort och långt /ä/ uttalas i denna kontext som [æ] och [æː].[1]

långa vokaler
fonem
(IPA)
grafem exempel
i "fin"
y "fyr"
ʉ̟ː u "bud"
e "be"
ɛː ä "nät"
æː ä "här"
ɑː a "smal"
øː ö "köl"
ɶː ö "mör"
o "klok"
å, o "kåk", "kol"
korta vokaler
fonem
(IPA)
grafem exempel
ɪ i "mitt"
ʏ y "pytt"
ɵ u "full"
e eller ɛ e "vett"
ɛ eller e e, ä "mest", "häst"
æ ä "ärt"
a a "pall"
œ ö "kött"
ɶ ö "dörr"
ʊ o "bott"
ɔ å, o "gått", "gott"
ə e "gosse"

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Svenskt uttal av konsonanter är likt uttalet i de flesta andra germanska språk. Några konsonanter har "hårda" och "mjuka" ljud. Konsonanterna är hårda när de följs av en bakre vokal (a o u å), och mjuka när de följs av en främre (e i y ä ö). /t/, /n/, /l/ och i viss mån /d/ uttalas dentalt (med tungan snuddandes vid tänderna istället för mot hårda gommen). /r/ + en dental konsonant (/t, d, n, l, s/) uttalas i många dialekter som en retroflex konsonant [ʈ, ɖ, ɳ, ɭ, ʂ] i mellersta, västra och norra Sverige, men i mindre utsträckning i de södra och finlandssvenska dialekterna. Sammansmältning sker såväl inom ord som mellan ord. Alltså dras /r/ och /s/ respektive /n/ ihop i dagligt tal när man säger "herr Nilsson" och "går sakta". Sj-ljudet /ɧ/; uttalas i de norra och finlandssvenska dialekterna [ʂ].[källa behövs] I många dialekter, från Småland och uppöver samt i Finland, finns även ett tjockt /l/ [ɽ] som även kan ersätta [ɖ] i vissa dialekter.

klusiler
fonem
(IPA)
grafem exempel
p p "spola"
b b "bra"
t t "tand"
d d "dag"
k k "kort"
g g "gas"

Det finns två versioner av klusiler; aspirerade och oaspirerade. Oaspirerade förekommer efter frikativor. Jämför "spalt" och "palt".

frikativor
fonem
(IPA)
grafem exempel
f f "föl"
v v "vak"
s s "sen"
ɧ,ʂ sj m.fl. "sju", "stjärna", "skjul"
se kommentarer för dialektala avvikelser
j j, g, gj, hj, lj, dj "jacka", "göra", "gjuta", "hjälpa", "ljus", "djup"
ɕ tj, k "tjur", "kind"
ʂ rs, sj m.fl. "fars", "kors", "sjuk"
h h "hård"
vibranter
fonem
(IPA)
grafem exempel
r, ʁ r "rak"
lateraler
fonem
(IPA)
grafem exempel
l l "lila"
nasaler
fonem
(IPA)
grafem exempel
m m "mun"
ɱ m "amfibie"
n n "nål"
ŋ ng "stång"
ɳ rn "barn", "torn"
retroflexer
fonem
(IPA)
grafem exempel
ʈ rt "torrt", "kort"
ɖ rd "mord", "borde"
ɳ rn "barn", "torn"
ɭ rl "porla", "pärla"
ʂ rs "fars", "kors"

Se även[redigera | redigera wikitext]


Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rosenquist (2007), s. 8-9

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur