Kärnkraft i Sverige

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Svensk kärnkraft)
Hoppa till: navigering, sök
Produktionen från de svenska kommersiella reaktorerna 1964-2009

Kärnkraft står för cirka 40% av svensk elektricitetsproduktion (Källa: IAEA). Det finns idag tio reaktorer, vilket gör Sverige till det kärnkraftstätaste landet i världen. Sverige är det enda land som har mer än en reaktor per miljon invånare.[1]. Reaktorerna är fördelade på tre anläggningar: Forsmarks kärnkraftverk, Oskarshamns kärnkraftverk och Ringhals kärnkraftverk. Barsebäcks kärnkraftverk stängdes 2005.

Kärnkraft utgjorde mellan 37-45 procent av elförsörjningen i Sverige, totalt 50-70 TWh årligen 2005-2010.[2] Att producera en kWh kostar enligt ägarna 20-25 öre.[3][4][5]I dessa kostnader ingår avgifter för omhändertagande av det använda kärnbränslet och för framtida rivning av kärnkraftverk.[6] I internationella utredningar varierar priset ungefär mellan 20 öre och 75 öre per kWh. Kostnaden varierar starkt beroende på bland annat kalkylräntan, beräknad livstid och investeringskostnader.[7]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Se även: R1 (reaktor) och Studsvik
Ringhals kärnkraftverk.
Barsebäck

Den första reaktorn i Sverige var Reaktor 1, R1, som startades juli 1954. R1 låg insprängt i berget 27 meter[8] under KTH-området i Stockholm och användes ända fram till 1970-talet för forskning och utbildning av ingenjörer. En bidragande orsak till byggandet av R1 var att dölja och forska inför ett svenskt kärnvapenprogram.[8] Senare byggdes en förstorad variant, den så kallade R2-reaktorn, i Studsvik. Denna togs i bruk 1960. Den används för forskning och framställning av tekniskt användbara isotoper.

Sveriges första kärnkraftverk, där ändamålet med reaktorn (R3:an) inte bara var forskning eller utbildning, var Ågestaverket – ett kraftvärmeverk, som från 1963 fram till 1973 försörjde Farsta med fjärrvärme. Den är numera avstängd och förseglad i avvaktan på att rester av radioaktiva ämnen skall avklinga. Tanken på effektiv samtidig produktion av el och värme gav dock inspiration till den så kallade Närförläggningsutredningen, vars betänkande kom 1973. Någon ytterligare tillämpning av denna produktionsprincip kom dock aldrig till stånd, trots att Naturvårdsverket vid de olika tillståndsförhandlingar som fördes vid den svenska kärnkraftens utbyggnad påtalade dess fördelar, inte minst för att slippa befarade negativa effekter från att släppa ut 70 % av fissionsprocessens energi i sjön. De utredningar som kraftproducenterna presenterade pekade på dålig ekonomi i sådana alternativ för de senare förläggningarna i Barsebäck och Forsmark. Någon seriös diskussion om fjärruppvärmning av Köpenhamn från Barsebäck är inte känd.

Ett plutoniumproducerande kärnkraftverk med tungt vatten som moderator (R4:an) i Marviken utanför Norrköping, som även skulle ha förmågan att ta fram klyvbart material för en tänkbar svensk atombomb, uppfördes till stora kostnader under 1960-talet. Bygget präglades av beslutsvånda och tekniska problem, och kärnkraftverket kom aldrig att tas i bruk eftersom Sverige år 1970 undertecknade icke-spridningsavtalet. Förutom att reaktorn skulle kunna producera plutonium, skulle den även kunna använda inhemskt icke-anrikat uran, något som var mycket viktigt under planeringstiden på 1950-talet. Möjligheterna att då få tag på uran på den internationella marknaden var små och hoppet ställdes till det svenska Ranstadsverket. När uranmarknaden blev friare fanns inte längre detta argument för tungvattenreaktorn. En som kraftigt opponerade sig mot dessa kärnkraftsplaner var plasmafysikern och senare nobelpristagaren Hannes Alfvén. Istället kopplades den konventionella delen av kraftverket ihop med ett stort oljeeldat kraftverk som uppfördes på platsen. Det ingår idag i den så kallade effektreserven och ska därför kunna producera upp till 200 MW vid en eventuell effektbrist i Sverige. Reaktordelen användes under en tid för simuleringar och träning.

Sveriges första kommersiella reaktor Oskarshamn 1 togs i drift 1972 vid Oskarshamns kärnkraftverk.

Kärnkraftverk i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige har 12 reaktorer för exklusiv elproduktion, varav 10 är i kommersiell drift. De är samtliga lättvattenreaktorer och använder anrikat uran som bränsle. Dessutom drevs Ågestaverkets närförlagda tungvattenmodererade tryckvattenreaktor med naturligt uran för effektiv kombinerad produktion av el och fjärrvärme.

  • Ågesta kärnkraftvärmeverk
    • (Tungvattenreaktor, naturligt oanrikat uran, 80 MW kombinerat fjärrvärme och el, driftstart 1963, avstängd 1974)
  • Barsebäcks kärnkraftverk
    • Barsebäck 1 (kokvattenreaktor, 630 MW, driftstart 1975, avstängd 1999)
    • Barsebäck 2 (kokvattenreaktor, 630 MW, driftstart 1977, avstängd 2005)
  • Ringhals kärnkraftverk
    • Ringhals 1 (kokvattenreaktor, 860 MW, driftstart 1976)
    • Ringhals 2 (tryckvattenreaktor, 870 MW, driftstart 1975)
    • Ringhals 3 (tryckvattenreaktor, >1000 MW, driftstart 1981)
    • Ringhals 4 (tryckvattenreaktor, c:a 1000 MW, driftstart 1983)
  • Oskarshamns kärnkraftverk
    • Oskarshamn 1 (kokvattenreaktor, 500 MW, driftstart 1972)
    • Oskarshamn 2 (kokvattenreaktor, 630 MW, driftstart 1975)
    • Oskarshamn 3 (kokvattenreaktor, 1200 MW, driftstart 1985, 1450 MW efter effekthöjning 2009)
  • Forsmarks kärnkraftverk
    • Forsmark 1 (kokvattenreaktor, 1018 MW, driftstart 1980)
    • Forsmark 2 (kokvattenreaktor, 1028 MW, driftstart 1981)
    • Forsmark 3 (kokvattenreaktor, 1230 MW, driftstart 1985)

Dessutom finns två forskningsreaktorer i Studsvik, numera stängda. Deras uppgifter var bland annat att producera radioaktiva isotoper till sjukhus och industrin. Delar av forskningen kommer att bli kvar på orten.

Alla svenska kärnkraftverk ligger vid kusten för att få god tillgång till kylvatten. I Forsmark har man dragit viss nytta av spillvärmen i kylvattnet genom att med detta värma vattnet i en havsvik, där man tidigare hade ett hägn för avel av utrotningshotade sälar.

Den kraftproduktion som bortfallit genom avstängningen av Barsebäckreaktorerna håller man på att ta igen genom uppgraderingar av de återstående svenska kärnkraftverken.

Alla reaktorer utom Ringhals 2–4 är av svensk konstruktion (utvecklade av Asea Atom), medan tre av de fyra Ringhalsreaktorerna är amerikanska, byggda av Westinghouse.


Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Kärnkraftsfrågan i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kärnkraften i Sverige har varit omdebatterad sedan Harrisburgolyckan 1979. Året därpå hölls en folkomröstningen om kärnkraften i Sverige där vinnande linjen blev att kärnkraften skulle "avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd" och att "ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma."

Än idag är debatten om kärnkraften aktuell och även relationerna till Danmark har spelat in i hur avvecklingen fortgått. Detta eftersom Barsebäcks kärnkraftverk ligger väldigt nära Köpenhamn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Reaktorer i världen
  2. ^ Energimyndigheten - Tillförsel av el och fjärrvärme
  3. ^ OKG- Frågor och svar
  4. ^ Forsmark - Frågor och svar
  5. ^ Ringhals - Frågor och svar
  6. ^ Ägarna står för alla avgifter Svensk Kärnbränslehantering
  7. ^ Energimyndigheten (2010): Kärnkraften nu och i framtiden (Storlek: 292,76 kB, Sidor: 55)
  8. ^ [a b] Svenska kärnvapenprogrammet P3 dokumentär, 30 mars 2008