Svenska kyrkan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svenska kyrkan
Svenska kyrkans heraldiska vapen.
Förkortning SvK[källa behövs]
Grundad Efter Sveriges kristnande; 1536 års brutna relationer med påven i Rom genom Gustav Vasas avskaffande av kanoniska rätten. 1593 lagstadgad såsom evangelisk-luthersk statskyrka genom Uppsala möte
1860 officiellt uppkallad Svenska kyrkan i dissenterlagarna
Typ evangelisk-luthersk folkkyrka
Juridisk status registrerat trossamfund
Säte Uppsala, Uppland
Betjänad region Sverige
Medlemmar 6 357 508 (2013)[1]
Officiella språk Svenska
Nyckelpersoner
Huvudorgan Kyrkomötet
Ansluten till Sveriges kristna råd, Borgågemenskapen, Lutherska världsförbundet, Kyrkornas världsråd, med flera
Personal cirka 22 000
Webbplats svenskakyrkan.se
Tidning Kyrkans Tidning
Uppsala domkyrka, Svenska kyrkans ”rikshelgedom”.

Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkyrka som var statskyrka i Sverige 1536–2000. Svenska kyrkan är med 6,4 miljoner medlemmar[1] det största trossamfundet i Sverige och tillhör Lutherska världsförbundet. I riksdagsbeslut om en separation från den svenska staten år 2000, lagstadgas att kyrkan som en rikstäckande evangeliskt-luthersk folkkyrka.[2] Kyrkan leds av ärkebiskop Antje Jackelén sedan 2014.

Svenska kyrkan räknar sina historiska rötter till Sveriges kristnande. Överlappande anspråk finns därför hos Svenska kyrkan som en kontinuerlig fortsättning på katolska kyrkan i Sverige från Medeltiden.

Under reformationstiden bröt kung Gustav Vasa kyrkans relation till påven i Rom 1536. Kontroverser om den svenska kyrkans påvliga relationer och katolicism rasade dock ännu under kung Johan III:s (1568–1592) och katolske kung Sigismunds (1592–1599) regeringsperioder. Vid Uppsala möte (1593) definierades den under dåvarande riksföreståndaren hertig Karls inflytande som en evangelisk-luthersk statskyrka i enlighet med Augsburgska bekännelsen (1530). Efter hertig Karls seger i avsättningskriget mot kung Sigismund (1598–1600) genomfördes slutligen reformationen av statskyrkan definitivt, inklusive ny kyrkohandbok 1614.

Den aktuella benämningen Svenska kyrkan tillkom med dissenterlagen 1860, då behovet uppstod av särskiljning från andra kristna kyrkor vilkas existens då för första gången erkändes av den svenska staten. Namnet Svenska kyrkan är anakronistiskt att använda för äldre tid liksom beteckningen Romersk-katolska kyrkan är en anakronism då det gäller medeltid och reformationstid.

Teologi och lära[redigera | redigera wikitext]

Se även Svenska kyrkans grundläggande dokument. För tidigare formuleringar av läran inom Svenska kyrkan, se Uppsala möte (1593–1686) och 1686 års kyrkolag (1686–1992).

Svenska kyrkan är en kristen kyrka som under reformationen gradvis bröt banden med påvestolen i Rom. Den kanoniska rätten avskaffades 1536 vilket innebar ett brott med tanken på den romerske påven som Guds ställföreträdare på jorden. En egen kyrkoordning tillkom 1571, Den Svenska Kyrkoordningen.

En evangelisk-luthersk bekännelse antogs vid Uppsala möte 1593. Bland annat antogs den Augsburgska bekännelsen, den lutherska bekännelse som de flesta lutherska samfund ansluter sig till. I nu gällande kyrkoordning definieras Svenska kyrkans ”tro, bekännelse och lära” på följande sätt:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.
Svenska kyrkans kyrkoordning 1 kap., 1 §

De bekännelseskrifter som gäller för Svenska kyrkan är alltså:

Exempel på inomkyrkliga rörelser är lågkyrklighet, gammalkyrklighet, högkyrklighet och læstadianism. Lokalt kan dessa rörelser vara starka, och deras inflytande märks även i stiftsstyrelser och kyrkomöte.

Under 1900-talet har Svenska kyrkan orienterat sig alltmer åt ekumeniken vilket haft stor påverkan på församlingslivet. [3] Liksom i många andra kyrkotraditioner, främst i Europa, Nordamerika och Asien finns också de som främjar den feministiska teologin, som bland annat för fram idén om att Gud även har kvinnliga egenskaper och den traditionellt patriarkala Gudsbilden bör tonas ner.

Kvinnor kan sedan 1958 vigas till präster i Svenska kyrkan och sedan 1994 prästvigs inte män som inte samarbetar med prästvigda kvinnor. Par av såväl motsatt som samma kön kan (sedan 2009) ingå äktenskap i Svenska kyrkans ordning.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Svenska kyrkans historia och Sveriges kristnande

Svenska kyrkan räknar sin historia till kristnandet av Sverige, från 1500-talets reformation under Gustav Vasas regeringsperiod till lagstadgad självbeteckning som evangelisk-luthersk statskyrka i Sverige vid Uppsala möte 1593 under riksföreståndare hertig Karl, och fram till nutid.

Kontinuiteten grundar sig på den evangeliska självförståelsen att samma kyrka har förvaltat sakramenten och förkunnat Guds ord sedan Sveriges kristnande.

Den medeltida kyrkan i Sverige utgjorde en provins, Ecclesia Suecana, med vissa särdrag. Bönder och stormän hade starkt inflytande över kyrkans styre och var till exempel med vid biskops- och prästval. Den kanoniska rätten samsades i svensk medeltid med landskapslagarnas kyrkobalkar.

Överlappande anspråk finns därför hos Svenska kyrkan som en kontinuerlig fortsättning på den katolska kyrkan i Sverige från medeltiden.

Från 800-talet till 1500-talet[redigera | redigera wikitext]

S:t Sigfrids källa vid Husaby kyrka, dit många åker i tron att det var platsen för Olof Skötkonungs dop.

Kristendomen infördes i Sverige genom romersk-katolska kyrkans missioner från Tysk-romerska riket och England alltsedan 800-talet, och fortsatte växa i betydelse under 900- och 1000-talen, även av människor som kommit i kontakt med kristendomen i andra länder.

Ansgar, som ibland kallats ”Nordens apostel”, kom till Birka omkring 830 och grundade vad man anser vara den första kristna församlingen i Sverige. Fynd av en kristen gravplats i området kring Varnhems klosterkyrka från 800-talet tyder dock på att kristendomen kan ha kommit ännu tidigare till Sverige.[4][5]

Kung Olof Skötkonung döptes omkring år 1008. Den förste omnämnde biskopen i Sverige var Thurgot i Husaby som dog omkring år 1030. Enligt Adam av Bremen fick Olof Skötkonung ett ultimatum vid tinget i Uppsala om, att respektera den gamla tron och blotet vid templet i Uppsala mot att han valde ett landskap som fick bli kristet; han valde Västergötland och i samarbete med ärkestiftet Hamburg-Bremen, som var ansvarigt ärkebiskopssäte för missionen i Norden, bildades Skara stift, vilkets första biskop vigdes 1014. Det dröjde till 1164 innan Sverige blev egen kyrkoprovins med egen ärkebiskop i Uppsala. Den svenska provinsen var dock fortfarande formellt underställd Lund och förblev så fram till reformationen.[6]

Under 1100- och 1200-talen etablerade sig flera olika klosterordnar i Sverige: Alvastra, Nydala och Varnhems kloster grundas av cistercienserna och dominikaner och franciskaner öppnade konvent i bland annat Visby och Skara. Heliga Birgittas uppenbarelser fick stor betydelse både andligt och politiskt över hela Europa. Hon lyckades med tiden utverka tillstånd av påven för att grunda Den helige Frälsarens orden, vilket ledde till klosterbygge i Vadstena efter hennes död.

Reformationen[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Reformationen i Sverige

Vid riksdagen i Västerås 1527 gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar, och reformkatolska ideal möjliggjorde även lutherska teologers verksamhet.

Den ledande teologen bland reformatorerna i Sverige blev Olaus Petri, predikant i Storkyrkan i Stockholm. Redan år 1525 tog han steget att gifta sig. År 1526 utgav han Nya testamentet på svenska, och 1529 en svenskspråkig kyrkohandbok med gudstjänstordningar för dop, vigselgudstjänst, kyrktagning, de sjukas smörjelse, begravningsgudstjänst och bikt av dödsdömda. 1531 publicerade han Den svenska mässan. Relationen till kyrkan i Rom skakades år 1530 då Gustav Vasa utsåg Laurentius Petri (Olaus yngre bror) till ärkebiskop av Uppsala utan påvlig bekräftelse. Kyrkan i Sverige bröt definitivt med påven och Katolska kyrkan i Sverige upplöstes när den kanoniska rätten avskaffades 1536.

Fram till 1535 kan Gustav Vasas kyrkopolitik karaktäriseras som reformkatolsk. Mellan 1539 och 1543 orienterade han sig mot de tyska kyrkornas mönster, bland annat under inflytande av Conrad von Pyhy, och bröderna Petri föll i onåd. Olaus Petri dömdes till döden 1540, men benådades. En inhemsk bekännelseskrift och kyrkoordning sammanställdes av Laurentius Petri 1571, och antogs vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572: Den Svenska Kyrkoordningen.

Erik XIV:s bror kung Johan III föredrog reformkatolicismen, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den Svenska kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, kommunion under båda gestalterna, samt en teologi baserad på kyrkofäderna snarare än på Tridentinska mötet. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till Den Svenska Kyrkoordningen, den så kallade Nova Ordinantia 1575 och en ny gudstjänstordning, den så kallade Röda boken 1576. I hertig Karls hertigdöme (Mariestads superintendentur) kom dessa böcker inte i bruk, och prästerskapet i hans landskap tog intryck av lutheranerna i norra Tyskland. Vid Uppsala möte 1593 antogs Augsburgska bekännelsen som rikets lära, och man beslutade sig för att återgå till Den Svenska Kyrkoordningen. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls. Svenska kyrkan blev så ett evangelisk-lutherskt trossamfund, och katolska präster tvingades konvertera eller lämna landet.

Under 1600-talet präglades Svenska kyrkan av luthersk ortodoxi, och från och med 1680-talet allt starkare band till statsmakten. Diakonvigningar föll ur bruk på 1660-talet, och samtidigt föll biskopens konfirmation av katekesungdomen ur bruk. Under 1600-talet och början av 1700-talet blev Sverige mottagarland från religiösa flyktingar från katolska länder, till exempel efter hugenotternas fördrivning ur Frankrike när Ediktet i Nantes upphävdes 1685.

Vid samma tid som flera katolska länder började bli mera öppna för evangeliska kyrkor, till exempel Österrike (Frankrike och Italien senare), infördes Toleransediktet 1781, främst riktat mot judar och katoliker.

Ärkebiskop Nathan Söderblom menade att Svenska kyrkan har bevarat mycket av det katolska arvet och därmed är en evangelisk-katolsk kyrka.

Väckelserörelserna och förändrad roll[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet och tidigt 1800-tal nådde flera väckelser Sverige. Först pietismen i olika former, som först nådde Sverige under 1600-talets senare hälft, och senare herrnhutismen (Evangeliska Brödraförsamlingen har funnits i Stockholm sedan 1744). Väckelserörelserna gav upphov till inomkyrkliga lågkyrkliga rörelser såsom Læstadianismen 1844, den nyevangeliskt inriktade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) 1856, och den mer sentida karismatiskt inriktade Oasrörelsen 1989.

Emellertid ledde inte sällan väckelserna till konflikter med de lutherskt ortodoxa och enhetssamhället, varpå konventikelplakatet infördes 1726, med konsekvens att radikalpietister och utländska missionärer, bland annat för metodismen (som börjat nå Sverige 1830), utvisades ur landet. Stugmöten utan prästs medverkan förbjöds, med undantag för 1800-talets byabön ledd av bonde som var bönpräst i nykolonialiserad norrländsk glesbygd. Många norrländska bönpräster blev sedermera lekmannapredikanter eller ordförande i EFS-föreningar, och byabönen fick betydelse för norrländsk väckelse. [7]

Under 1800-talet började det lutherska enhetssamhället dominans att brytas sönder. Bildandet av frikyrkoförsamlingar tog sin början[källa behövs] 1848 då Sveriges första baptistförsamling grundades. Baptister kunde förlora sin anställning, det förekom stenkastning vid de första baptistiska dopförrättningarna, och baptisternas barn tvångsdöptes ibland av svenska kyrkan. Konventikelplakatets avskaffande 1858 ledde till mildrad religionslagstiftning och möjlighet för svenska medborgare att tillhöra andra trossamfund än Svenska kyrkan, något som tidigare varit möjligt enbart för utlänningar under Gustav III.

Det dröjde dock till 1951 – då Lagen om religionsfrihet infördes – innan man kunde gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett annat religiöst samfund som var godkänt av staten.

Svenska kyrkan förlorade folkbokföringsuppdraget 1991 och dopet blev medlemsgrundande 1996.

Statskyrkotiden innebar att statsmakten påverkade biskopstillsättningar på ungefär samma sätt som statsmakten alltjämt gör i vissa länder när det gäller Romersk-katolska kyrkan, till exempel i Luxemburg.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Sedan relationerna mellan kyrka och stat ändrades den 1 januari 2000 är kyrkan relativt fristående från svenska staten. Dock kvarstår en särskild lag om Svenska kyrkan som bland annat reglerar att den ska vara evangelisk-luthersk, rikstäckande och demokratisk. Ungefär hälften av de nomineringsgrupper som ställer upp kandidaterna i de kyrkliga allmänna valen sammanfaller med eller står de vanliga politiska partierna mycket nära. I kyrkomötet är de politiska partierna och deras kyrkliga avläggare helt dominerande med 196 av 251 mandat.

Störst skillnad åstadkom de ändrade relationerna på lokalplanet: Kyrkoförsamlingen, socknen, var länge den enda lokala samhälleliga organisationen. Först 1864 delades församlingen i två delar, en borgerlig kommun och en kyrklig kommun. Att församlingarna fick ställning som kommun kom att innebära betydande begränsningar för vad de tilläts göra. Relationsförändringen år 2000 innebar att församlingarna upphörde att vara kommuner; därmed försvann också de tidigare restriktionerna.

Den 27 oktober 2005 beslutade Kyrkomötet att välsignelsehandling för registrerat partnerskap skulle utarbetas för Svenska kyrkan, som en av de första kyrkorna i världen.[8] Den 22 oktober 2009 beslutade Kyrkomötet om en ändring i Kyrkoordningen avseende vigseln av par av samma kön. Därigenom tillåts numera samkönade äktenskap i Svenska kyrkan.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Svenska kyrkans flagga.
Text på Segeltorps kyrka i Stockholms stift (2010).
Bil tillhörande Sofia församling i Stockholm (2011).

Svenska kyrkans organisation, uppgifter och administration finns sedan den 1 januari 2000 huvudsakligen reglerad kyrkans egna regelverk, kyrkoordningen. Viss lagstiftning finns dock kvar, huvudsakligen rörande begravningsverksamheten och vissa andra frågor i lagen om Svenska kyrkan. Även lagen om trossamfund reglerar vissa aspekter av Svenska kyrkans, liksom Sveriges övriga religiösa samfunds organisation.

Organisatoriskt är Svenska kyrkan uppdelad på lokal, regional och nationell nivå. Lagen om Svenska kyrkan föreskriver att dess verksamhet ska vara rikstäckande.

Lokal nivå[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Församlingar i Svenska kyrkan

På lokal nivå är Svenska kyrkan indelad i församlingar. Till skillnad från frikyrkorna är Svenska kyrkans församlingar territoriella, vilket innebär att församlingarna har geografiska gränser, man är alltså medlem i den församling inom vilkens gränser man är folkbokförd.

Svenska kyrkan har även några icke-territoriella församlingar:

Utlandsförsamlingarna har ett territoriellt inslag i det att respektive församlingsordning anger församlingens ansvarsområde. Ansvarsområdet kan dock sträcka sig över relativt stora områden, i vissa fall över ett eller flera länder. Arbetet och det praktiska ansvaret är därför i huvudsak koncentrerat till en församlingsort och ett antal gudstjänstorter, även om församlingen teoretiskt sett och i samband med vissa typer av händelser (exempelvis katastrofer) tar ansvar för hela området.

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission. För dessa uppgifter ska det i varje församlingen finnas minst en präst samt en kyrkomusiker som ska vara kantor eller organist. Andra vanliga yrkesgrupper är diakoner, församlingspedagoger, kyrkvaktmästare och kanslipersonal.

En församling kan vara fristående (enförsamlingspastorat) eller ingå i ett pastorat tillsammans med andra församlingar (flerförsamlingspastorat) och i en kyrklig samfällighet. Pastoratet och den kyrklig samfälligheten i sin tur kan antingen sammanfalla (enpastoratssamfällighet) eller ingå i en större ekonomisk samfällighet tillsammans med andra pastorat (flerpastoratssamfällighet).

Ett enförsamlingspastorats verksamhet styrs av kyrkofullmäktige med underställt kyrkoråd. I en församling som ingår i en samfällighet (enpastoratssamfällighet eller flerpastoratssamfällighet) kan, men behöver inte, församlingens verksamhet istället styras av ett direktvalt kyrkoråd. Den kyrkliga samfällighetens verksamhet leds av det samfällda kyrkofullmäktige och kyrkonämnden. Församlingarna är indelade i pastorat som leds av en präst med titeln kyrkoherde; ett pastorat kan innehålla en eller flera församlingar. Kyrkoherden har en arbetsledande ställning för de övriga anställda i pastoratets församlingar.

Kontrakt – mellan lokal och regional nivå[redigera | redigera wikitext]

Som en länk mellan församlingar och stift utser stiftets biskop, efter en rådgivande omröstning bland berörda präster, kontraktsprost. Vanligen men inte nödvändigtvis är kontraktsprosten en av kyrkoherdarna. Kontraktsprostens tjänstgöringsområde utgörs av ett geografiskt område som benämns kontrakt. Den enda obligatoriska uppgift som åligger kontraktet är att vara valdistrikt vid stiftsfullmäktigeval och biskopsval.

Regional nivå[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Svenska kyrkans stift

Regionalt är Svenska kyrkan indelad i tretton stift. Stiftet är en biskops tjänstgöringsområde och har som uppgift att främja och ha tillsyn över församlingarnas grundläggande uppdrag att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission.

Vardera stift leds av stiftsfullmäktige och en stiftsstyrelse tillsammans med biskop och domkapitel, som har särskild tillsyn över stiftets församlingar, präster och diakoner. Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet. Uppsala stift har två biskopar, varav en är ärkebiskop. Ärkebiskopen är inte överordnad övriga biskopar, fast han är ordförande i Biskopsmötet. Ärkebiskopen beskrivs sedan gammalt som primus inter pares, det vill säga den främste bland likar.

Under Gustav Vasas tid som kung konfiskerades stora delar av kyrkans egendomar. Motsvarande skedde inte i Danmark. Av den anledningen besitter Lunds stift nästan lika stora egendomar som övriga tolv stift gör tillsammans.

Nuvarande biskopar[redigera | redigera wikitext]

Nationell nivå[redigera | redigera wikitext]

Kyrkans hus i Uppsala där Kyrkokansliet med bl.a. ärkebiskopsämbetet finns. Ovanför sticker Uppsala domkyrkas tornspiror upp bakom byggnaden.

På nationell nivå leds Svenska kyrkan av Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen och Biskopsmötet. Den nationella nivån har ansvar för Svenska kyrkans tro, lära, gudstjänstfirande, ekonomi och organisation. Återkommande kritik framförs över att kyrkomötet och kyrkostyrelsen i stor utsträckning utgörs av förtroendevalda som representerar de politiska partiernas intressen mer än kyrkans.

Ärkebiskopsämbetet och kyrkans nationella kansli, Kyrkokansliet, finns i Kyrkans hus i Uppsala.

Svenska kyrkan i utlandet[redigera | redigera wikitext]

Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) även kallad ”sjömanskyrkan” eller ”utlandskyrkan”, är ett samlingsnamn för Svenska kyrkans utlandsförsamlingar samt de samordningsorgan i Uppsala och Visby som förvaltar utlandskyrkans budget och utövar tillsyn över utlandsförsamlingarna.

Svenska kyrkans internationella arbete[redigera | redigera wikitext]

Svenska kyrkans internationella arbete är namnet på biståndsverksamheten inom Svenska kyrkan där det bedrivs utvecklingsarbete, utövas påverkan i internationella rättvisefrågor och utförs katastrofinsatser genom partners. Svenska kyrkans internationella arbete är en del av ACT-alliansen, ett globalt samarbete mellan kyrkor och organisationer för katastrofinsatser, utveckling och påverkan. Svenska kyrkans internationella arbete gick tidigare under namnen Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Svenska kyrkans verksamhet finansieras genom den kyrkoavgift som dess medlemmar betalar (tidigare kallad kyrkoskatt), kollekter och gåvor samt avkastning på tillgångar. Dessutom har man riktade inkomster i form av begravningsavgift som även icke-medlemmar betalar för att kyrkan skall tillhandahålla begravningsplatser samt statsbidrag (kyrkoantikvarisk ersättning) för att bevara kulturhistoriska intressen. De riktade inkomsterna ska inte gå till finansiering av kyrkans samfundsverksamhet, men systemet har kritiserats för bristande kontroll.[9]

Kyrkoavgiften varierar mellan olika församlingar och kyrkliga samfälligheter. Staten har medgett att Skatteverket ska agera uppbördsorganisation för kyrkoavgiften. Från 1 januari 2000 erbjuder staten samma uppbördshjälp till alla trossamfund som så önskar, alltså inte längre bara till Svenska kyrkan.

Kyrkoavgiftens storlek beräknas utifrån den skattepliktiga inkomsten. I genomsnitt ligger den på cirka 0,98 procent. Icke-territoriella församlingar har vissa särlösningar för uppbörden; exempelvis kan en utlandsförsamlings kyrkoråd besluta om församlingens kyrkoavgift i form av en fast summa, vilken församlingens regelbundna besökare sedan uppmanas att betala in.

Kollekter och gåvor tas i många fall upp för ett specifikt ändamål, i huvudsak indelat i gemensamma ändamål för hela kyrkan (till exempel Svenska kyrkans internationella arbete och Svenska kyrkans unga), lokala ändamål (exempelvis orgelrenovering, konserter, Svenska kyrkans ungas lokala verksamhet) eller generella ändamål (församlingsverksamhet i allmänhet).

Många av Svenska kyrkans organisatoriska enheter äger och förvaltar självständigt kapital (aktier, värdepapper) eller fasta tillgångar (skogsfastigheter, byggnader). Avkastningen från dessa tillgångar kan exempelvis användas för att hålla kyrkoavgiften på en låg nivå eller för att finansiera investeringar.

Kyrkobyggnadernas underhållskostnader finansieras av kyrkoavgiften, men för att förhindra att kulturellt värdefulla byggnader förfaller får Svenska kyrkan ett visst stöd från staten, så kallad kyrkoantikvarisk ersättning, avsett för den merkostnad som antikvariskt korrekta metoder medför. Den kyrkoantikvariska ersättningen uppgår till 460 miljoner kronor per år.[10]

Vad kyrkoavgiften används till[redigera | redigera wikitext]

Med tanke på församlingarnas självstyre används kyrkoavgifterna på många olika vis, men framförallt till församlingsverksamhet i form av

Utöver detta finansierar kyrkoavgiften även underhåll av byggnader (såsom församlingshem och förvaltningsbyggnader) och det internationella arbetet runt om i världen. Själva kyrkobyggnaderna finansieras delvis genom statsbidrag, och delvis genom kyrkoavgiften.

Medlemskap[redigera | redigera wikitext]

Se även dop i Svenska kyrkan

Sedan 1996 blir man medlem i Svenska kyrkan genom att döpas. Tidigare blev barn vars föräldrar var medlemmar automatiskt medlemmar. Det finns också möjlighet att tillhöra kyrkan ”i avvaktan på dop”. Medlemskapet är obegränsat i tid, men kan hävas genom ansökan hos kyrkoherden i den församling man tillhör. Vårdnadshavare kan även häva medlemskap för minderåriga, men är den minderåriga över tolv år krävs den personens godkännande.

År 2013 var 6,36 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan, vilket motsvarar 65,9 procent av befolkningen[1]. Under hälften av alla barn som föds i Sverige, döps i Svenska kyrkan och blir därmed kyrkomedlemmar[11]. Utöver dessa, inträder cirka 6 000 personer årligen genom eget beslut.[12] Årligen väljer cirka 60 000 medlemmar att utträda ur Svenska kyrkan.[13] Under 2000-talet har antalet medlemmar minskat med cirka en procent per år, men på grund av befolkningstillväxten har andelen av befolkningen som är medlemmar i Svenska kyrkan minskat med cirka 1,3 procentenheter per år under samma tid.[14]

Gudstjänst[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Gudstjänst

Söndagens gudstjänst är huvudgudstjänsten i Svenska kyrkan, liksom i de allra flesta kristna kyrkosamfund, och regleras av kyrkohandboken som fastställs av kyrkomötet. Av tradition hålls den söndag förmiddag (oftast kl 10 eller kl 11) men andra tider har blivit allt vanligare. Alla församlingar ska ha gudstjänst varje sön- och helgdag och dispens kan bara ges av domkapitlet.[15]

Söndagens gudstjänst kan i Svenska kyrkan vara utformad som högmässa (med nattvard), högmässogudstjänst (utan nattvard), söndagsmässa (enklare nattvardsgudstjänst med reducerat utrymme för textläsning och psalmer, men med samma utformning av nattvardsfirandet som högmässan) och söndagsgudstjänst (lite enklare gudstjänst). Predikans roll är, i enlighet med den lutherska traditionen, stark och traditionellt har även syndabekännelse och avlösning haft en stark roll i gudstjänsten även om den numer ibland tonas ner något. Under 1900-talet blev nattvardsgudstjänster vanligare och en allt större del av gudstjänstbesöken görs numer vid nattvardsgudstjänster.

Vid sidan av söndagens huvudgudstjänst förekommer en rad olika gudstjänstformer, bland annat veckomässa, helgmålsbön, musikgudstjänst, aftonbön, tidegärdsbön, lovsångsgudstjänst och förbönsgudstjänst. Även Taizégudstjänster är numera vanliga. Under passionstiden kan passionsgudstjänster förekomma och på julafton är julbön under dagen och midnattsmässa vanligt. På juldagen firas ofta julotta tidigt på morgonen. Även vid påsk kan gudstjänsterna ha lite annan karaktär med skärtorsdagsmässa, långfredagsgudstjänst samt midnattsmässa under påsknatten.

Till gudstjänsterna hör också de kyrkliga handlingarna dop, konfirmation, vigsel och begravning.

Begravningsverksamheten[redigera | redigera wikitext]

Alla Sveriges invånare, även de som inte tillhör Svenska kyrkan, är genom lag förpliktigade att erlägga begravningsavgift till begravningsverksamheten. Denna avgift tillfaller Svenska kyrkan på grund av att kyrkan har uppdraget av staten att sköta begravningsverksamheten i samtliga kommuner utom i Stockholms kommun och Tranås kommun, där respektive kommun har motsvarande uppdrag. Denna verksamhet är dock avskild från den övriga verksamheten, vilket innebär att begravningsorganet är en fristående verksamhet. I praktiken innebär detta att personer som inte tillhör Svenska kyrkan inte har rätt till begravningsgudstänst i kyrkan.

Uppbörden av begravningsavgiften verkställs genom utdebitering genom Skatteverket på samma vis som kommunalskatten och kyrkoavgiften. Begravningsavgiften fastställs av kyrkofullmäktige för dem som tillhör Svenska kyrkan och av den statliga myndigheten Kammarkollegiet för dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Ansvarig för begravningsverksamheten inom respektive församling är kyrkofullmäktige.

Kritik av nuvarande ordning[redigera | redigera wikitext]

I en motion till kyrkomötet 2004 av Susann Torgerson föreslås att annan än Svenska kyrkan skall vara huvudman för begravningsverksamhet för icke-kristna trosbekännare.[16]

I en motion till riksdagen 2005 kritiserar den kristdemokratiske riksdagsledamoten Torsten Lindström den nuvarande ordningen. Han hävdar att bland annat muslimska församlingar har reagerat mot att Svenska kyrkan har uppdraget att sköta begravningsverksamheten och menar att detta uppdrag är odemokratiskt då icke-medlemmar av Svenska kyrkan finansierar en verksamhet utan inflytande över densamma.[17]

Humanisterna kritiserar även Svenska kyrkans ansvar för begravningsverksamheten. Ett icke-teistiskt synsätt är Sveriges mest spridda livsåskådning hävdar de. Då anser de det märkligt att begravningsavgiften går till Svenska kyrkan.[18]

Begravningsombuden kritiserades 2006 av Riksrevisionen, som menar att efter granskning av verksamheten så drar man slutsatsen, att den femtedel av befolkningen som står utanför Svenska kyrkan inte kan vara säker på att deras intressen tillvaratas. Flera av begravningsombuden var jäviga genom att de innehade förtroendeposter eller anställning inom Svenska kyrkan.[19] Vidare ansåg Riksrevisionen att många begravningsombud är passiva när det gäller att hjälpa dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan med begravningsfrågor. Dessutom finns det brister i kontrollen av hur kyrkan använder begravningsavgifterna.[9]

Kritik mot begravningsplatsernas övervägande kristna symbolik har också framförts.[20]

Fonus och Sveriges Begravningsbyråers riksförbund har av konkurrensskäl ifrågasatt den begravningsbyråverksamhet som några av Svenska kyrkans församlingar börjat bedriva.[21]

Ekumenik[redigera | redigera wikitext]

Svenska kyrkan deltar i ekumeniska samtal med andra trossamfund på fem sätt:

  1. som medlemskyrka i Kyrkornas världsråd
  2. som medlemskyrka i Lutherska världsförbundet
  3. genom bilaterala samtal mellan Svenska kyrkans sekretariat för ekumenik och teologi och andra enskilda trossamfund
  4. genom deltagande i multilaterala samarbetsråd på riks- och lokalplanet, exempelvis Sveriges kristna råd
  5. genom informella kontakter mellan personer och föreningar inom Svenska Kyrkan och andra trossamfund, så kallad ”gräsrotsekumenik”

Ekumeniska samtal med den Engelska kyrkan påbörjades 1909, och nattvardsgemenskap mellan de båda trossamfunden ingicks 1922. Detta följdes på 1990-talet upp med den så kallade Borgå-dialogen, som omfattade samtliga anglikanska kyrkor på brittiska öarna och iberiska halvön respektive evangelisk-lutherska kyrkor i Norden och Baltikum. Resultatet var full kyrkogemenskap mellan de flesta av dessa kyrkor inom Borgågemenskapen som tog sin början från och med 1994–1996. Danska folkkyrkan och den lutherska kyrkan i Lettland valde dock istället att stå utanför och inneha observatörsstatus.

Svenska kyrkan tog initiativet till bildandet av Life and Work-kommittén vid det Stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925.

Svenska kyrkan var en av de grundande medlemskyrkorna, när Lutherska Världsförbundet grundades vid ett möte i Lund 1947.

Faith and Order-kommittén hade bildats vid ett möte i Lausanne 1927, och Svenska kyrkan hade skickat representanter dit, bland annat Gustaf Aulén. Svenska kyrkan var en av de grundande medlemskyrkorna när Kyrkornas världsråd grundades i Amsterdam 1948. Både Life and Work-kommittén och Faith and Order-kommittén inordnades i den nya samarbetsorganisationen. När Kyrkornas Världsråd 1982 lät publicera Limadokumentet Dop, nattvard, ämbete inkom Svenska kyrkans kyrkomöte med ett officiellt svar 1985.

Svenska kyrkan påbörjade 1964 samtal med dåvarande Svenska Missionsförbundet. Samtalen ledde 2006 fram till ett avtal om kyrkogemenskap ingicks mellan Svenska kyrkan och nuvarande Svenska Missionskyrkan, ett avtal som dock inte infriat förväntningarna.

Dialog mellan den Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet började växa fram 1965, med fastare organisatoriska former 1967. Dialogen har resulterat i ett stort antal rapporter, exempelvis en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran (1500-talets stora konfliktpunkt) 1999. På bilateral nivå har Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift frambringat dialograpporterna:

  • Äktenskap och familj (1975)
  • Dop och kyrkotillhörighet (1978)
  • Biskopsämbetet (1989)
  • Kyrkan som sakrament (1999)

Svenska kyrkans biskopsmöte avvisade 1976 Leuenbergkonkordin mellan lutherska kyrkor och den reformerta kyrkan. Svenska kyrkan påbörjade 1979 samtal med Metodistkyrkan i Sverige. Det resulterade 1992 i full kyrkogemenskap, som bland annat möjliggjorde att de båda trossamfundens församlingar i Huskvarna blev en samarbetsförsamling. Svenska kyrkan inträdde 1995 i full kyrkogemenskap med Oberoende Filippinska kyrkan, ett gammalkatolskt trossamfund.

På senare tid har det ekumeniska arbetet lidit bakslag. I december 2005 tillkännagav Rysk-ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat att man bryter de ekumeniska förbindelserna med Svenska kyrkan på grund av att den senare väljer att erkänna homosexuella relationer.[22] Även höga representanter för Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige har uttalat sig kritiskt mot Svenska kyrkan som man menar går emot Guds eget ord, samt framhållit att det försvårar det ekumeniska arbetet.[23] Den finländske biskopen Erik Vikström kritiserade Svenska kyrkan för att den körde över sina bröder i Borgågemenskapen och sade att den hotade att bli en provinsiell kyrka som kräver att få leva sitt eget liv.[24]

När man gick vidare och beslöt om könsneutrala äktenskap varnade ett par biskopar i Anglikanska kyrkan i ett brev till ärkebiskop Wejryd för att en ”fundamental omdefiniering av den kristna äktenskapsdoktrinen och av den elementära kristna antropologin” kommer att skada det ekumeniska samarbetet.[25] Bland andra Wejryds företrädare Bertil Werkström och Gunnar Weman har uttryckt oro för att Svenska kyrkan på sikt kan bli isolerad.[26] När Kyrkomötet 2009 fattade beslutet att ansöka om fortsatt vigselrätt för Svenska kyrkans präster samt att i samband därmed införa en ordning för samkönade vigslar så anmälde halva biskopsmötet att de av olika skäl inte kunde ställa sig bakom beslutet.

Vapen[redigera | redigera wikitext]

Svenska kyrkans vapen enligt blasoneringen. Detta är inte samma utförande som i Svenska kyrkans logotyp

Svenska kyrkans vapen – en sköld av guld belagd med ett rött kors med i korsmitten en krona av guld – går tillbaka på ett vapen från 1300-talet i Uppsala domkyrka. Det är blasonerat av heraldikern Bengt Olof Kälde och antogs 1977. Det i Svenska kyrkans logotyp använda utförandet är från 2005. Vapnet återges här intill.

Färgerna i vapnet motiveras med några av de teologiska begrepp samfundet använder, främst i sitt tal om Gud. Den röda färgen symboliserar ”Guds kärlek”, samtidigt som den är blodets och eldens färg. Guldfärgen symboliserar ”det eviga ljuset” liksom ”Guds härlighet och makt”. Kronan är en segerkrona, och symboliserar Kristi, världens konungs, seger över döden.

Vapnet återfinns även i form av flagga.

Rörelser inom Svenska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera organisationer och rörelser som verkar inom Svenska kyrkan, men som i vissa sammanhang verkar självständigt. En del av dem betraktas av allmänheten som egna frikyrkosamfund. Svenska kyrkan kännetecknas av en stor bredd vad det gäller olika fromhetstraditioner.

Ungdomsrörelser[redigera | redigera wikitext]

Lekmannaförbund[redigera | redigera wikitext]

Kvinnoförbund[redigera | redigera wikitext]

Musik[redigera | redigera wikitext]

Nomineringsgrupper i kyrkomötet[redigera | redigera wikitext]

Gammalkyrkliga[redigera | redigera wikitext]

Lågkyrkliga[redigera | redigera wikitext]

Karismatiska[redigera | redigera wikitext]

Högkyrklighet[redigera | redigera wikitext]

Læstadianismen[redigera | redigera wikitext]

Andra[redigera | redigera wikitext]

Omstridda rörelser[redigera | redigera wikitext]

  • Missionsprovinsen har deklarerat sig vara en rörelse inom Svenska kyrkan, men anses av Svenska kyrkan utgöra en självständig kyrka som man inte önskar någon gemenskap med. Detta har lett till att präster som engagerat sig och innehar viktiga befattningar inom Missionsprovinsen blivit fråntagna möjligheten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Fädernas kyrka och folkets – Svenska kyrkan i kyrkovetenskapligt perspektiv, Carl Henrik Martling, Verbum 1992 ISBN 91-526-1808-0.
  • Kristendomens genombrott i Sverige, Sven Ulric Palme 1959
  • Kyrka och makt – Bilder ur svensk kyrkohistoria, Erik Petrén, Bokförlaget Signum 1990. ISBN 91-87896-02-8
  • Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen, utg. av Stephan Borgehammar Verbum 1993. ISBN 91-526-2114-6
  • Sveriges kyrkohistoria 8 band. Olika författare. Huvudredaktör: Lennart Tegborg. Verbum 1998-2005.
  • Biskops- och domprostutnämningar i Svenska kyrkan 1866–1989, Rune Imberg, Lund UP 1991. ISBN 91-7966-133-5.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Svenska kyrkans medlemsutveckling år 1972-2013” (på Swedish) (PDF). Svenska kyrkan. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1132670&ptid=48063. 
  2. ^ "Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ. Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.|1–2 §§ lag. Svensk författningssamling 1998:1591) om Svenska kyrkan SFS 1998:1591 (lagen.nu)
  3. ^ Sara Övermalm: Synd och nåd i modern tid: en studie av Svenska Kyrkan i spänningsfältet mellan det moderna samhällets värderingar och det traditionella budskapet om synd och nåd Kandidatavhandling vid Högskolan i Gävle, Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap, Ämnesavdelningen för religionsvetenskap (1999).
  4. ^ http://www.vastergotlandsmuseum.se/varnhem/c14_analyser_2007.html
  5. ^ http://www.sr.se/skaraborg/nyheter/artikel.asp?artikel=1215836
  6. ^ ”Hur kristnades Sverige?”. Svenska kyrkan. 10 mars 2009. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=679453. Läst 14 augusti 2014. 
  7. ^ Sven Hansson, Byabön och bönbyar i gamla Ume socken, SCRIPTUM NR 41, Rapportserie utgiven av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet, maj 1996, sid 35.
  8. ^ http://www.svenskakyrkan.se/tcrot/km/2005/nyheter/nyheter-03.shtm
  9. ^ [a b] SR P4 Skaraborg: Frågetecken kring dubbla roller för begravningsombud 2010-04-12
  10. ^ Regeringen: Kyrkoantikvarisk ersättning
  11. ^ ”Döpta, konfirmerade, vigda och begravda enligt Svenska kyrkans ordning år 1970-2013” (PDF). Svenska kyrkan. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1132666&ptid=48063. 
  12. ^ Döpta, konfirmerade, vigda och begravda 1970-2010
  13. ^ In- och utträden 1970-2013
  14. ^ Medlemmar i Svenska kyrkan 1972–2013
  15. ^ Kyrkoordning fös Svenska kyrkan Kapitel 17.
  16. ^ http://www.svenskakyrkan.se/km-2004/motioner/mot2004-006.shtml#TopOfPage 2010-04-12
  17. ^ http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2005/06&bet=K235 2010-04-12
  18. ^ Dagen "Kritik mot kyrkans begravningsansvar" Publicerad: 2007-03-23 06:00 2010-04-12
  19. ^ http://hd.se/inrikes/2007/01/08/begravningsombud-faar-kritik/ 2010-04-12
  20. ^ http://www.arbetarbladet.se/utskrift.php?id=458568&avdelning_1=103&avdelning_2=165 -
  21. ^ http://www.fonus.se/uploads/media/200702.pdf 2010-04-12
  22. ^ Pravda 30 december 2005 Åtkomst 2008-01-16.
  23. ^ Världen idag 30 juli 2008 Åtkomst 2008-09-24.
  24. ^ Stig Kankkonen: Biskop Erik Vikström om välsignelseakt för homosexuella i Sverige: Ett sorgligt men väntat beslut Kyrkpressen, nr 44/3 november 2005.
  25. ^ Chrisopher Hill och John Hind: Brev till ärkebiskop Anders Wejryd 26 juni 2009.
  26. ^ Engelska kyrkan till attack mot svenska homovigslar Svenska Dagbladet, 16 juli 2009.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]